Konstateranden

Idag har många bitar fallit på plats. På rätt plats skall tilläggas. Mitt liv tar sig en ljusare ton. Jag håller på att bli, inte som Håkan, vän med en bil, utan vän med mig själv. För varje dag som går, för varje vecka, varje månad så lär jag känna mig själv lite bättre. Snart är alla pusselbitarna på plats.

Imorse klev jag upp 07:13. Tidigt tycker somliga. Notera då att det är 16 minuter senare än tidigare två helger. I spöregn åkte jag småvisslandes till jobbets gym. I 30 minuter fick jag själv vara herre på täppan innan likasinnade tog sig an hantlar, löpband, crosstrainers och skivstänger. Det var en härlig stund och jag kände mig sjukt laddad och grymt stark. Av detta kan jag alltså en gång för alla konstatera att jag är som mest energisk tidiga mornar. Jag har energi som ett helt damp-dagis och jag kan själv tycka att jag under ett par timmar nästan är lite trevlig mot omvärlden.

Sak nummer två att konstatera. Jag är redo för barn. Jag tycker att Stella är bedårande och jag vill skydda henne mot onda och farliga saker. Jag vill lära henne roliga ramsor och hur man bäst ångar upp frimärken. Att kalla henne älskling eller hjärtat känns som den mest naturliga sak i världen. Men det mest självklara konstaterande till att jag är redo för barn är att jag utan problem kunde köra/dra/hålla i vagnen i rulltrappan. Något som, vad jag förstått, många nyblivna mammor fasar för. Bara en gång höll det på att gå illa och lilla Stella höll på att ramla ur vagnen. My mistake. Men förutom den obetydliga incidenten var jag grym på barnvagnskörningen. Att jag sen inte alls är sugen på barn är en helt annan historia. Ge mig fyra år och jag kommer känna det många av mina kompisar känner nu. Barnsuget.

Sista och viktigaste konstaterandet är att jag blir en mycket bättre människa när jag får umgås med mina vänner. Jag känner mig liksom hel. Näst efter några miljoner så önskar jag mig mer vardagstid tillsammans med mina vänner. Om den biten skulle falla exakt på plats skulle jag härmed titulera mig som lycklig.