Efterkickar

Jag har promenerat, ätit sallad, sett på Allsången (vilket skit), ringt hela världen, onanerat och duschat. I den ordningen. Och allt jag skriver är inte sant men nästan. Kan inte sluta tänka på hoppningen. Dunk dunk dunk. Hoppa mera. Ut i luften. Inte glömma känslan att sväva. Kan inte sluta tänka på att jag var mera kåt än rädd däruppe, där jag satt i den tajtaste sked du någonsin kan tänka dig, med troligtvis, världens hetaste fallskärmsinstruktör. Det är så livet ska levas.

Eftertanke

Faktiskt. Det hade inte behövt hända, men för 1700:- förväntar man ju sig lite tid i centrum. Men vem vill vara i centrum, jag vill vara centrum. Det mest romantiska hände mig på 4000 meters höjd. Instruktören inblandad, såklart. I samband med att jag skulle ta på mig mössan så lyfter Instruktören bort mitt hår, gör så att jag lättare kommer åt att knäppa lilla flygmössan. Hans smekande fingrar i mitt hår. Som inte ville sluta. Som håller mina hårtesar i sin hand för att tillslut lägga mitt hår på plats igen. Som om hela hoppningen skulle gå i stöpet om inte mitt hår ligger perfekt mot mina skälvande axlar. Fy fan vad det var romantiskt. Jag måste vara utvald på något sätt.

Instruktören

Hur patetisk är inte jag då. För jag blev dessutom kär i Instruktören. Med hänsyn till mitt livs kärlek kan hans namn naturligtvis inte yppas här. Ingen annanstans heller. Hur kunde jag ha sån tur att jag fick hoppa med Dig. Det första jag sa var att du får nog räkna med lite spyor, men du har ju nyss fått 1700 spänn av mig så det ska väl inte vara något problem. Han log.

Instruktören var alldeles gyllenbrun och gudomligt vacker. På ett sätt som nästan gjorde lite ont i en. Allt jag ville var att smeka din solbrända arm. Höra dig säga hur duktig jag var och hur underbart det var att få flyga med mig. Att han hade väntat på det här tandemhoppet i alla sina 10 år som flygare. Du och jag i luften för alltid och inget ont kan nå oss. Någonsin.

Jag är så jävla ytlig men visst gjorde det sitt till att ha en Instruktör som man vill gifta sig med*. Smart drag av Stockholms Fallskärmsklubb. Jag kommer tillbaka, var så säker. Och jag vet vem jag vill hoppa med.

* knulla skiten ur

Skydive

Klarblå himmel och några fluffiga moln. Så var vårt hoppväder idag.

Jag inte bara vill utan jag ska göra om det. Snart igen. Kan det ske tillräckligt snart för att mätta mitt nyfunna adremalinsökande?

Jag spydde inte. Jag bajsade inte ner mig. Jag hoppade bara. Sådär. Rakt ut i luften för att hela himlen sedan kunde öppna sig och ta emot mig. Att känna hur fötterna lämnade golvet i flygplanet var en enorm känsla. Ingenting som rammar eller tar emot, bara luft och jag. Neråt. I en rasande fart.

Det fria fallet var näst bäst. Kinderna fladdrade och min instruktör visade gång på gång hur duktig jag var. Jag kände mig som hans lilla ägodel. Något han ville beskydda och aldrig släppa taget om. Mitt i ett moln kändes det som vi drogs uppåt och då kom jag på att skärmen växlats ut. Det hade jag mitt i adrenalinruset alldeles glömt bort.

Jag vill spara lite av detaljerna. Alla under 100 kilo borde hoppa, särskilt sådana som har kontrollbehov. Jag hamnar inte i den kategorin. Tyckte tvärtom att det var underbart att få vara i någon annans handling. Hur skönt som helst att någon annan bestämde och jag bara hängde där och dinglade med benen. Vyer som sträcker sig mil efter mil. Ju högre upp vi flög desto bättre. Marken kom alldeles för fort.

Flera timmar efteråt ler jag fortfarande. Yr och matt i benen. Hög på flygadrenalin. Längtar efter att få lämna flygplanet igen.

Hopp-kompis

Det regnar och det är förbjudet. För Emma och jag ska hoppa fallskärm imorgon. Inget dåligt väder imorgon. Hör sen.

Emma är stört skön. Störtskön. Galet skön. Hon har typ ingen aning om vart vi ska hoppa och hon har grym ångest över det. Inte att hon inte vet var men att vi ska hoppa ut ur ett fungerande flygplan imorgon. Sån ångest att hon på väg till Stockholm stannade och köpte en Iittala vas för endast 1000:-

Hennes motivering till det absolut nödvändiga köpet var att om hon dör då vill hon shoppa loss och vara lycklig de sista timmarna. Hon mumlade också något om 10 turkosa muggar.

4000 meter upp i luften. Ta ett skutt så är du ute. Faller i 200 eller 250 km/h i 50 sekunder. Sedan lite soft flygning de sista 1500 metrarna. Ner till marken. Jorden.

Skitsajten http://www.skydive.se/ verkar inte veta hur fort man faller i det fria fallet. 200 eller 250 km/h. Är det nåt mer de är osäkra på? Känns ju jävligt säkert..

Peter Frisk

Det där med det eventuella liggandet med Peter Frisk. Jag måste nog ta tillbaka redigeringsinlägget. Det är väl inget fel på den karln, eller va va va är det det? Va?! Titta på dig själv så får du se. Jag tror Peter Frisk är en bra person. Om inte annat är han faktiskt jävligt sexig. Inte skitäcklig ialla fall. Äsch, jag kan inte bestämma mig.

Blaj

Jag ska bli smal och det enda jag tänker på är casewnötter, kexchoklad, varma mackor och brie. I den ordningen.

Min briljanta elller kalla den lysande, om du vill, idé var att inte umgås mer med Lesbo. Nu tänker jag på henne mer än nånsin. Vilket jävla skitsamhälle man lever i.

Annars är livet inget att klaga på. Förutom att jag flagar, så in åt helvete. Måste ha långärmad klänning på lördag. Jag tror jag kommer bli kär i höst. I någon som inte är upptagen. Hur skulle det kännas, mån tro.

Hopp & bröllopsångest

Ingmar Bergman verkar vara död. Det är säkert sorgligt. Men han var gammal. 89 år. Jag vet faktiskt inget om honom. Tidningarna kommer skriva slut på trycksvärta så snart vet jag det jag behöver veta för att slippa skämmas.

Om jag ska vara ärlig har jag inte tid med Ingmar. Imorgon ska jag hoppa fallskärm och på lördag ska jag gå på bröllop. Jag vill inget utav det. På söndag kommer jag tycka att veckan har varit bland den bästa i mitt liv. Om jag inte kräks ner instruktören och om jag lyckas hitta ett klädesplagg som är passande för vigslar. Man får av naturliga skäl inte bära vitt, inte heller svart för det är tydligen syndigt. Rött då! Det är ju jättefint! Det kan man ha, om man vill stoltsera att man legat med brudgummen. Det är ju sjukt ju. Dessutom förväntas man säkert bära omkring på någon liten chic väskliknande portmonä. Jag tycker inte om det, det gör jag verkligen inte. Nästa bröllop jag går på, då ska jag bära vit klänning.

Skryt

Min far har inte problem med spriten. Tvärtom, tycker jag, att han har en mycket sund och balanserad syn på alkohol. Det dricks inte för lite och inte heller för mycket. Typiskt svenskt lagom. Med betoning på välmående. Varför står det då 80 flaskor sprit i barskåpet? Då räknar jag inte vin och öl eller de flarror som finns i sommarstugan. Nej, 80 flaskor sprit i barskåpet. Det är galet mycket. Man skulle lätt kunna bli fundersam. Men jag tror det handlar om skryt. Vissa gillar stt skryta. Min far är en av dem.

Lantislolla vs citychic!

Jag ska sluta vara en sån bitterfitta och börja se det postiva i livet. Tex ska jag skratta högt, inte bara när någon slår sig utan även vid andra tillfällen. Som idag tex när jag anlände Hufvudstaden och skulle köpa mig (en tyrolerhatt) ett SL-kort. Då passar jag på att fråga om det går bra att växla. "Växla vadå, muttar tonårsexpediten" "Jaa, den här och så viftar jag med en 20-lapp, mot två guldtior!" "Jaha, jag trodde du mena typ Euro eller nåt, folk är ju dumma i huvet" "Ja, folk är faktiskt riktigt jävla dumma". Sen önskade expediten mig en trevlig kväll och jag honom detsamma. Riktigt bra samtal för att inte känna varandra.


Vanligtvis tar det mig 1,16 timmar att åka mellan Norrköping och Stockholm. Idag var det tydligen dags för Östergötland PLUS Sörmland runt för jag satt på det där jävla skittåget i 2 timmar och 38 minuter. Med byte i Eskilstuna då. Och det tackar jag allra ödmjukast för. Underhållande och sorgligt. På samma gång. Alla hus var fula och människorna såg ut att passa bra i husen. Det läskigaste var dock inte Eskilstuna i sig utan att det klev på en satans massa dynga där. Människor med brickor, stora som 20-lappar, fastsatta på bröstet. Med texten "FÖLJ KRISTUS" Jag blev skiträdd och hoppades att vi snart skulle vara framme. Kristna människor är bland det allra otäckaste jag vet. Värre än mångt och mycket.


Jag har under dagen också funderat på tatueringar. Vad är det med folk? Det är tatueringar hit och dit. Tribaler, stjärntecken och kinesiska tecken. På de allra flesta människor är tatueringar bara fula. Ja, förutom på Tommilainen då, men hon lyckas ju med det mesta hon företar sig (förutom pastasallad då). Dina stjärnor är genuint fina.


Jag fattar inte att folk vågar tatuera sig. De ska ju liksom sitta där hela livet. Inte ett tag, inte så länge det är fränt utan HELA livet. Utan undantag. Hur kan man vara så säker på att man vill ha just den tatueringen på just den kroppsdelen hela livet. Jag menar, folk ändrar sig om allt annat. Smak och tycke ändras. Man tror att man ska älska någon livet ut, lovar evig kärlek i kyrkan och hej och hå, efter två år är man skild. Oliver är det äckligaste man vet och efter en bakfylla bestående av körsbärsvin kan du ju tänka dig... Man trodde inte man skulle gilla analsex och visst trodde man att man skulle vara vänner för livet. Så går folk och gör en tatuering. Helt jävla obegripligt.


För övrigt har jag insett vad min kropp skriker efter. En trummis. Det är så jävla läckert. Och det är inte bara för att Du är det. Trummisar regerar! Tar död på allt annat. Jag går även igång på killar som spelar tamburin. Farligt möter det känsliga.

Didrik

Är det olustigt om jag får tendens till kittlande känsla i magen när jag ser på Ebba & Didrik? Mest när Didrik visas i bild. Vad hände med oraklet? Johan Widerberg är det vackraste världen har skådat. Betnér är inget i jämförelse med honom. Skulle inte förvåna mig om Tuva Novotny har satt tänderna i Widerbergs ass. Hon är nog den snyggaste Sverige har skakat fram. De förtjänar väl varandra, antar jag.

Jag är den mest rastlösa människan i hela världen. Jag tror inte det är att överdriva.

Tack

Varför jag gick upp på morgonen den 27 juli!

• kalas hos Tommilainen
• mat hos Tommilainen
• skratt hos Tommilainen
• kärlek hos Tommilainen

Utan er skulle jag vara en stor nolla. Tack för att jag får vara med och leka. På onsdag drar PRIDE igång! Då får man vara mera tacksam. Om man nu är sån.

Hålan suger

Mitt 163:e blogginlägg. Lika många som jag är lång. Något att fira om nåt!

Optimistisk som jag är trodde jag i min enfald att jag skulle stanna i den här hålan till tisdag. Så härligt det skulle bli med lite lantlig luft, chill och häng med familyn. Vilket jävla dyngsnack! Det finns absolut inget att göra här, regnet öser ner och jag tvingas bo på samma 114 kvadrat som mina föräldrar. DET FUNKAR INTE!

Jag har varit själv så länge att:

1. jag inte kan samarbeta
2. inte tycka att andras rutiner är goda
3. inte kan äta på exakt samma klockslag vareviga dag
4. låtsas att det här är något trevligt

Jag är ialla fall så uppfostrad så jag vet när det är dags att skämmas. Och det gör jag. Men jag längtar ändå bort. Det är bättre att vara själv än ensam bland andra.

Beste far?

Det tog tre, fatta TRE, minuter innan beste far o jäj blev ovänner. Det måste var något av ett rekord. Nu tänker jag onda tankar. Igen.

Stupied Thursday

Åt helvete med löftet!

Det var bara en tidsfråga, jag visste att när som helst händer det! Och idag var dagen kommen. På T-centralen springer jag på dig, du som hellre var med din morsa än med mig. Rakt in i axeln på dig, mitt på T-centralen när du tvingas jobba och när jag är ledig, galet brun och klädd i svart småsexig klänning! Guldsandaletter till! Det kunde inte ha blivit ett bättre möte! Jag log och skyndade snabbt förbi. Du hajjade absolut ingenting och när du insåg, då var jag redan borta. Mackan som jag tidigare köpt var bara att slänga, allt jag ville var att spy i ett hörn. Och gråta lite. Några små tårar som ingen behövde få se. Du var lika fin som jag mindes dig. Det är det som är jobbigt.

Efter den helvetespärsen pep mobilen och det sista jag nånsin kommer höra ifrån Darling Lesbo kastades i ansiktet på mig. Så arg. Hon var. Igen.

MEN jag sa ju det. Att jag inte är kär i dig. Du visste ju om det hela tiden. Dessutom är det bra att du blir förbannad på mig. Jag behöver det. Nu är det försent men jag tycker väldigt mycket om dig. Och attraktionen försvinner aldrig riktigt helt men jag är ändå inte kär i dig.

Vilken jävla start på dagen. Nu är jag i byn och det är väl bra, antar jag. Typ.

Löftet

Det här är ett löfte. Jag ska inte bajsa ner mer menlösa ord på den här himla sidan. Jag ska börja gå i terapi i stället. Jag tror det ger mig mera. Ialla fall borde det ge mig mindre svarta tankar. Mina tankar är så himla avskyvärda och därav hemliga och det är med viss tvekan jag erkänner det men jag vill låta vissa personer bli överkörda. Långsamt men väldigt hårt. Av en stor fet monsterlastbil. Så att det riktigt riktigt svider. Överkörda så hela deras ansikten blir uppsvällda och kanske lite vanställda. Pga sin grottliknande uppsyn blir de människoskygga och tvingas således flytta ner i hål i marken. De blir så fula så att ingen någonsin kan tycka om dem igen. Fula och dumma. Det är då jag kommer in i bilden igen. Osedvanligt vacker.

Men tills detta inträffar ska jag hålla käften och bara sitta på en piedestal och dingla med benen. Som säkert för övrigt behöver rakas. Life sucks.

Sanningen

Det här inlägget vill ni inte läsa och jag vill inte heller skriva det. Men vissa saker måste göras, så är det bara.

Jag tål inte råddjursögon som smekar mig med blicken. Jag blir illamående av stereotypisk romantik. Sms som är förutsägbara. När du vill så vill inte jag och så håller det på. Bort bort bort.

Tydligen funkade det inte med polisen heller. Och han är inte stereotypisk romantisk. Eller besläktad med råddjur. Han är nog världens bästa och njuter av att ge mig massage, att smeka mig på ryggen och lyssna på mina snusande andetag. Han vill ha mig. Dessutom låter det inte larvigt när han kallar mig prinsessa. Men förvånande nog vill inte jag samma sak. Kramar, närhet och värme. Ja tack! Men när det kommer till det sexuella så förvandlas jag till en liten mussla. Nej tack!

Det är dags att släppa taget om illusionen och acceptera verkligheten. Tills det känns rätt kommer jag ägna all ledig tid åt mig själv. Fokus ligger på mig och till er som inte väljer mig, ni väljer fel!

Förlåt på riktigt

Jag har faktiskt skitdåligt samvete över det där skämtet med det lesbiska kollektivet. Nu är det nog kört för min del. Får ligga galet lågt ett tag. Men det är inte mitt fel, det var alkoholen. När orden yttrades var jag i ingemansland. Alkoholens rus hade precis satt in och jag var bortom förståndets vagga. Det är telefonens fel att du vill döda mig.

Entschuldigung

De flesta jag umgås med har skön humor. Till dem kan jag säga nästan vad som helst och de hajar att det bara är nonsens. Darling Lesbo brukar garva gott åt mina fasoner men igår kände tom jag att det nog blev lite för mycket. Jag är ledsen för det. Jag är ledsen för att jag leker med dina stackars känslor. Jag vill bara klargöra: vi mötte inte upp ett lesbiskt kollektiv, vi hookade upp med två supertöntiga killar. En av dem var en riktig jävla nolla.

Drömman

Magnus Betnér.

Jag vill att han ska se mig, bli förälskad och ligga i min säng resten av livet. Jag skulle göra allt för honom. Jag skulle ge upp min karriär, min hobby, mina vänner, mitt allt. Jag skulle bryta kontakten med min familj. Jag skulle ge min själ.

Jag skulle köpa bläck och fylla hans bläck-skrivar-manus-penna.

Jag vill smeka med mitt finger över hans läppar. Jag vill kyssa hans nacke och ligga sked i timmar. Hans glittrande ögon förtrollar mig, han skulle kunna få mig till vad som helst. Han skulle få mig att hoppa från stup, han skulle kunna slå mig, jag skulle inte gråta.

Då vet jag

Får det regna på semestern? Ja, det får det. Då passar det ypperligt att gå till gymet och visa upp min fina atletiska kropp. Som dessutom är sjukt solbränd. Jag är fräschare än nånsin! Det skulle jag gjort om jag inte vore så förbannat trött. Eller om jag inte varit tvungen att fixa nya p-piller på drop in mellan kl 15-17. Jag som inte ens gillar p-piller! Sjuka dumma samhälle!

Hur mycket sanningar får internet ta del av? Sista dagarna tycker jag mig ha anat ett pirr när jag hör nåt från 82:an. Därav gårdagens bjudning av paj. Idag är jag säker på att allt måste ha varit inbillning. En önskan om att han nog ändå är värd att tänkas på. Värd att avsätta lite tid för. Värd en chans. Och gud, han är värd tankar tid och chanser. Men inte utav mig.

När någon tittar på mig med något som ska föreställa råddjursögon och liksom beteer sig på något romantisk sätt, som om vi vore i någon himla kärleksfilm, då blir jag galet avtänd och resten blir bara så jävla fel. Då vill jag bara kräkas och gå upp i rök. Då hjälper det inte ens att blunda och tänka på annat.

Men det går bra att tänka på dig. Som inte ligger bredvid mig och vill ha mig. Så lätt det hade vartit om rollerna varit ombytta. Om du varit han och vi varit vi.

I periferin är du ständigt närvarande, alldeles i ytterkanten av ögonvrån skymtar du förbi som hastigast men lämnar en tung doft kvar efter dig. Jag blundar, tvättar och vädrar efter dig men inget kan sudda ut känslan min kropp har efter din. Jag måste få dig för att kunna släppa dig. Du är tillräckligt avlägsen för att jag inte ska behöva bry mig om att väpna mig men ändock så nära för att jag inte ska släppas fri och drömma bekymmerslöst. Du finns någonstans därute. I samma värld som jag. Tillgänglig för någon. Onåbar för alla andra. Stundtals har verkligheten en mera tydlig smak av bitterhet än det ljuva som jag vet kan finnas.

Tarminnehåll

Hur mycket bajs rymmer en människokropp egentligen? Om man skulle ta och krama ur varendaste liten ynka tarm som finns därinne. John, kanske ett uppdrag för dig? Jag har inte tid, 82:an kommer tydligen hit på paj ikväll. Om typ 15 minuter.

Döden och Kalle

Ska lägga till Tommilainens blogg, sitter i köket med balkongdörren öppen. Överhör ett samtal och ekot av detta förtrollande samtal etsar sig fast:

Äldre kvinna, typ mormor: Neeej, ät inte dom Kalle!

Kalle: Men jag vill!

"Mormor": Men du får inte.

Kalle: Varför då, jag vill!

"Mormor": DU FÅR INTE, DOM ÄR GIFTIGA!

Kalle: Varför?

"Mormor": Vill du dö eller?

"Mormor": Äter du dom kan du få ont i magen..

Det är väl en jävla skillnad på döden och lite magont?

Redigering

Redigering av förra inlägget. Jag skulle bara ligga med Peter Frisk om jag var redlöst berusad och därpå fullkomligt desperat, på gränsen till medvetslös och/eller självmordsbenägen. Då kanske.

Huvudstabadet!

Tänk vad härligt det kan vara i Huvudstabadet. Eliten som var där var:

jag (vuxen)
Lina (vuxen)
Gerd (jättevuxen för hon är tom mormor)
Jenny (vuxen)
Elliot (barn)
Martin (vuxen)
Lee (barn)
Hannah (vuxen)
James (vuxen)
Stella (barn)

Men jag är fortfarande förbannad över att jag inte har någon bil. Jag är hellre ihop med någon som har bil än stor snopp. Lätt.

Kinamat med Lina framför "Sommarkrysset". Gry är så jäkla apsnygg! Min snart 28-åriga kompis Tommilainen fördriver dagarna med att skriva liggalistor. På hennes finns namn som Jared Leto och Robbie Williams. Lite fegt om jag får säga det själv. Det blir mera sport om det ialla fall finns en mikroskopisk chans till lite petting...

Min liggalista:

Gry
Kristin
Mathias
Micke
Mackan
David

Om jag blir packad:

Segelberg

Helt jävla desperat:

Peter Frisk

Bilburen

Hur jävla olycklig ska man behöva vara? Vaknar sent, nu har semestertiden även nått lilla mig! Två missade samtal från två sprudlande glada och äckligt energiska småbarnsmorsor!

"Hej, skulle bara säga att vi åker till Huvudstabadet nu, kom gärna dit om du vill!" och "Hallå, vi blir hämtade nu så åker vi till Huvudstabadet idag, vore kul om du också kom!"

Ja, det tycker jag också men det är ett jävla straff att behöva åka kommunalt till Huvudstabadet! Tunnelbana byte tunnelbana och så promenad uppepå det! Och blå fucking linje av alla. Jag har åkt så stört mycket tunnelbana i mina dagar. Låt mig åtminstone slippa åka äckelkommunalt på helgerna. Fan ta alla som har bil! Jag hatar er. Jag får sitta här och tyna bort i min ensamhet. Jag har ingen att leka med och jag hatar det. Jag hatar den här skitstaden så jävla mycket.

Inbillades verklighet

Jag har ju redan förödmjukat mig själv inför dig. Blottat mitt hjärta och min själ. Vänt ut och in på mig själv, mitt framför dig. Det kändes som en bra handling i ungefär tio minuter. Tills jag insåg att det inte hade hjälpt mig att sluta drömma våta drömmar om dig. Jag trodde du var glömd, ett minne blott, någon som jag kan se tillbaka på med ett leende, rycka på axlarna och tänka att det vi hade var gott nog. Att det inte var meningen att det skulle bli du och jag. Fan heller. Jag kan inte sluta tänka på dig. Din skönhet och existens lämnar mig inte i fred. Du har något jag vill ha, något som jag tror mig behöva. Trots att det var hundra år sedan vi sist sågs. Jag kan inte sluta leva i den inbillades verklighet. Min kropp och min själ är fysiskt förankrad i den och inget i det rationella livet kan dra mig tillbaka. Jag vill ha ett erkännande från din sida, att det som hände faktiskt hade betydelse. Just där och just då. Inte sen och inte nu. Vad som hänt efter det skiter jag fullkomligt i. Men var man nog att erkänna för dig själv och mig att vår enda försiktiga sårbara trevande knappt nuddande kyss fick ditt inre att pirra av åtrå. Säg det och jag ska lämna dig i fred i all evighet.

Dem kallar mig ytlig

Han är lite söt, verkligen fin kille.
Men han har för små händer, tyvärr alltså men det går fetbort.
Men det är ju så.

Det spelar ingen roll hur ödmjuk man är som person, små händer på killar är äckligt.

Who is Pelle?

Vem fan är Pelle?

Jag känner en Pelle men han kommenterar troligtvis inte min blogg. Han är trebarnsfarsa med fallfärdigt hus och en asjobbig fru. Pelle är min systers man.

Jag kände en annan Pelle förut, för ungefär fyra fem år sedan. Han heter egentligen något annat, inte särskilt oväntat, folk döper inte sina ögonstenar till Pelle. Han var något av en slemmig hunk, jag var hemma hos honom och kollade film men blev lite äcklad när han försökte kyssa mig. Då raderade jag hans nummer. För något år sedan såg jag honom på Sveavägen, snyggare än någonsin, men bytte trottoarkant då jag var så ful den dagen. Idag känner jag mig ashet och vill mer än gärna kolla film hos dig igen. Men jag har ju inget nummer och du tycks ha flyttat från Alvik.

Sen känner jag ingen mer Pelle så vem är du?

Bajs och kräks

Varje dag när vi gick till och från stranden på den sköna ön Sardinien så passerade vi en stor hög med hundskit (jag tror det var från hund iaf). Då menar jag verkligen jättestor. Som i giant! Den låg där dag efter dag, alldeles orörd på trottoaren som om det var något fint och åtråvärt som inte fick störas.

Varje gång jag skulle gå förbi hundskitshögen kunde jag inte låta bli att liksom mentalt förbereda mig, göra mig redo för att att stirra på den. Kommer den finnas kvar? Kommer något vara förändrat? Varför det är det så? Varför fascineras människan av äckliga saker? För om det ligger en spya på gatan, nog fan kommer tvångstankarna fram då, man bara måste titta på den. Likadant med bajs. Man vill inte titta på det för det är så äckligt vidrigt men man gör det ändå. Man tittar på andras tuggade mat som ligger på gatan. Som har varit i någons mage. Nere och vänt. Så jävla äckligt.

Ful & fet

Jag har problem, stora problem. Jag har blivit ful och fet. Fastän jag är någorlunda gyllenbrun är jag ändå ett riktigt dallrigt äckel. Jag tror att fulheten och fetheten liksom hänger ihop, typ att jag blir ful för att jag är ett fetto. Jag måste bli smal nu på en gång. Lyckan sitter i lovehandelsen, det är jag fan helt säker på!

Bästa brudarna!

Tack!
Angel, Anna, Daisy och Emma.
För att ni är de absolut bästa brudarna i hela världen!

Jag hatar att vara bakfull på stranden, inomhus när solen skiner utomhus, i andra länder. Hatar att vara bakfull helt enkelt. Men jag älskar er. And thats what matters.

Nervös

I juni var jag ledig 9 sammanhängande dagar. Nu har jag riktig semester och 35 slappa dagar ligger framför mig. Ändock har jag 15 sparade dagar att ta ut. Jag är ett äckelbarn. Som gillar semester!

Kan man bli bakis på två glas vin? Antingen det eller så är jag bara nervös inför resan. Jag tvingas sitta 1,20 timmar på en skumpande buss och seden ett par timmar instängd i ett plan. Jag har kommit på att jag får panik av att vara instängd. Illamående, kallsvettning och svimningskänsla. Jag ska köpa åksjukepiller OCH ta med spypåsar. Då kan ingen olycka ske. För man får kräkas i påse.

Hjärtliga gratulationer

Idag är det födelsedag för två som jag känner. Eller två som jag i alla fall vet namnet på. Valle är den ena och hon fyller 27 år. Vi hörs aldrig så jag skiter faktiskt i om hon får en bra dag eller inte. Men jag väljer ändå att säga grattis!

Det andra födelsedagsbarnet blir 31 år! Vi hörs heller aldrig men det känns som vi ändå har lite mer av en relation. Eller vi borde ha. Anledningen är inte att vi har utsöndrat saliv och andra kroppsvätskor även om så kanske är fallet. Utan att vi gillade att prata med varandra. Jag gillar det fortfarande. Tror att jag numera hellre vill prata än utbyta kroppsvätskor.

Jag har tom letat födelsedagspresent åt 31-åringen, utan resultat. Maltesers White finns inte. Om man inte väljer att åka en dagsutflykt med Eckerölinjen och det hade man ju så att säga inte planerat. Däremot hittade jag den tyska motsvarigheten "Knusper Kugeln- mit Vollkorn-Kern". Idag ligger dem i min väska, om jag skulle springa på dig så ska du få din present. Oj vilken dålig mening, jaja.. Stort grattis på din dag. Hoppas du får tillbringa den i luften. Det gillar ju du.

Other guys

Nyss hemkommen från aftonen med engelskmannen. I efterhand är det så befängt att jag var så nervös så jag hade tuttfräs och svimningskänslor halva efermiddagen. Jag kan ju prata andra språk än det svenska även om han stundtals satt helt jävla mållös. Särskilt när jag drog skämtet om dirty lobster (snuskhumer). Å andra sidan var jag bra mycket snyggare än honom så där är vi nog kvitt om jag får be. Hädanefter ska jag inte vara nervös och tro små saker om mig själv. Jag är ju världens coolaste! Även på dejt med funny looking englishman. Som tenderar att vara över enochnittio lång, 36 år och skild sedan fem år (Mamma, du ska inte få nöjet att fråga honom How do you do?).

Nu till kvällens prioriteringsfråga, vad lider jag av? Det är någon sjukdom som tycks bli värre för var dag som går. För var pojke (om man räknar 36 åriga frånskilda britter som pojkar) som vill bjuda mig på vin, paddla kanot och programera min video så blir jag än mera kräsen. Jag försöker vara openminded och nöjd för det som erbjuds. Vem är jag att välja och vraka? Vem är jag att dissa engelskmän med riktiga gentlemanna manér, sociala välklädda 82:or, höginkomst kreditanalytiker, aproliga jurister och blivande poliser? Jag ska väl vara tacksam över att gottepåsen är så variationsrik. Men det är jag inte. Jag är istället trött på att jag inte kan känna det de känner för mig. Bitter för att jag fortfarande trånar efter små skejtliknande popsnören.

Suget i magen finns bara inte där, eller så vägrar jag släppa fram det. Eller så har jag bara inte träffat rätt person, ännu. Blir jag omedvetet intresserad av pojkar som jag redan från början vet är fullständigt omöjliga att få. Omöjliga att göra till min egen.

Jag blir svag och tappar ord när David går förbi. När Micke ställer sig bredvid. Då Mathias bjuder mig på en läkerol. När Kristian visslar falskt. Tom Marcus kan få mig ur balans.

Bubblare: C. Men han spelar än så länge i en egen liga.

David är den enda jag önskar träffa. Jag måste sluta att hysteriskt gratulera honom på namnsdagar och dylikt. Måste börja bete mig lite mera normalt när han är i närheten.

Och självklart är alla namnen fingerade, hur jävla dum tror ni att jag är.

Min polska väninna

Jag känner att jag har försummat min alldeles egna lilla polack. Nej, inte städerskan denna gång, man kan ha dem till andra saker. Det är säkert. Man kan tex ha dem som goda vänner. Dags att creda henne lite!

Min lilla polska är en underbar liten sak. Nu går hon på viktväktarna och har verkligen blivit liten. Bli inte för smal. Pojkarna vill något att hålla i, intalar jag mig efter att ha hetsätit en påse Polly!

Min lilla polska är inte som vi andra barn. Hon har taskig vokabulär och ännu sämre matkultur. Sättet hon konverserar med poliser, åklagare och andra myndighetspersoner kan få mig att rysa. Inte så att hon är otrevlig på något sätt men ibland kanske det inte passar sig att utropa "onani" iställer för "var god dröj" när du har en småstressad förundersökningsledare i luren.

Gällande matkulturen så funkar det tydligen utmärkt med kall potatis blandat med filmjölk. Jag vet inte om hon äter det för att spara pengar, gott är det fan inte. Men hon äter det, dag ut och dag in.

Sista bekännelsen jag väljer att ta upp handlar om den lilla polskans intimhygien. Hur man beter sig efter ett toalettbesök. Vad hon gör hemma i sitt polska lilla hus, det rör mig i ryggen men jag kan inte låta bli att häpna när hon använder personaltoalettens handfat som bidé. Man tvättar inte arslet i ett handfat där 17 andra tvättar händerna.

Annars är det inte så stor skillnad på henne och oss svennar.

Rubriken funkar!

Som ni säkert har märkt så har jag åter blivit kär i min mamma. På ett icke incestuöst sätt. Hon har i flera veckor utstrålat en skimrande karisma och ett tufft go. Vid sådana tillfällen förstår jag var jag fått min briljanta personlighet ifrån. Jag kan bara bocka och buga, eller niga och se jävligt söt ut eftersom jag har mutta.

Jag ringde mor mitt i den en och en halv timmes långa lunchen. Kroppkakor och winerkorv. Hon sa själv att det var skitäckligt men att hon hade vitkål och lingonsylt som tillbehör så att det slank ner lite lättare. Varför äta nåt som man själv klassar som skitäckligt?

När jag delade med mig utav kvällens happening och att engelskmannen varit artig nog att fråga om jag föredrar steak eller thai så blev hon uppriktigt sne över att han inte bjuder mig på plumpudding! Hon hävde också ur sig att England totalt saknar sinne för matlagning. Och om det blir jobbigt med engelskan så kan jag ju bara sitta tyst. Eventuellt skratta lite. Så oerhört intelligent tänkt. Det är min mor, när hon är som skarpast.

Jag lever i en tid av rensning. Inte av prylar såklart. Utan människor. Det verkar vara nåt som går, likt en förkylning eller en ilsken vinterkräksjuka som bitit sig fast. Alla tycks rensa i sina vänskapsrelationer. Jag känner tre stycken som nyligen har brutit med folk de trodde var livslånga homies! Jag trodde inte man kunde överleva en rensning av detta slag men tji fick jag. Det går alldeles utmärkt. Man överlever. Och man känner sig tom lite starkare efteråt. Våga rensa bland gammalt pack som inte längre ger dig livglödande energi. Det är skillnad på folk och folk. Till alla som gör sig förtjänta av det, jag älskar er. Till resten, go and fuck yourself.

Mitt bejublande språk kan endast ha att göra med att jag
1. är nervös inför kvälles thai
2. är rädd att kräkas i planet imorgon eller
3. rädslan att få solsting

inte att jag trots allt är lite melankolisk över att vänskapen med dig är över.

Att fisa högt och ljudligt i kassakön och sen erkänna att det var jag. Eller äta thaimat med en engelskman? Imorgon har jag gjort båda. Undrar vilket som kommer vara mest pinsamt?

Har övat mig nu så jag vet att det ska vara he she it was och I and they were. Vad kan gå fel? Can I have the suckingpipe please? Yes dear, here you have a straw! Känner på mig att det kommer bli en lysande afton. Jag är lite finnig men det hinner nog gå över till imorgon. I säng i tid så har jag hy som en babyrumpa imorgon. Finnig not finnish.

Sardinienresan. Anna har återigen tänkt till på hög nivå, använt sin högskoleinjecerande hjärna till något mycket klokt och kreativt och kritiskt tänkande. Om vi får ligga på Sardinien, kan vi då säga att vi har legat med en sardin? Mycket fascinerande tanke som tål att doktoreras i. Mest troligt är att Anna får ligga men jag hoppas mycket på Emma i år. Men det blir väl som vanligt Daisy som pojkarna springer sig trötta efter. Helt förståligt, hon är svinsnygg!

Min mamma är så jävla cool, utan att hon vet om det. Jag ringde för att tala om att JAG NU HAR SEMESTER!! Kompar imorgon, it takes two to tango! Five fucking weeks! Mor var ruggigt verbal och pratade på, dessa ord var ett axplock av vad jag kunde urskilja mellan allt svammel!

Fy attans skrutt. Glöm inte att du har blont hår. Påstridiga italienare. Fy vale. Äckligare än turkar. Bryt inte bena. Akta er för spagettigubbar. Ha så roligt nu. Hejhej!

Hon är störtskön.

Nu. Semestah!!!

Jag ber väl om ursäkt då. Och jag menar det. För jag är medveten om mitt eget beteende och jag skäms för att jag beter mig som en barnunge. Alla som känner sig träffade av mitt superkassa humör, jag är ledsen, jag menar inte varje ond blick jag måhända ger. Mitt beteende kan inte på något sätt vara sådär jätte-eftertraktat. Jag vet att man inte ska sätta bindestreck där men om jag skriver jätteeftertraktat blir det ju jättefult. Jättefult.

Mitt humör är under all kritik. Jag känner mig lite ledsen men känslorna kommer i uttryck som hat och ilska. Likgiltighet. Aggressioner. På hög nivå. Jag undrar vad som gör mig så här. Kan någon inte säga vad som är fel med mig.

Tänkte att jag under fasaden av rich bitch ialla fall skulle försöka vara lite tillmötesgående och låta Lina välja musik. Eros Ramazotti, Enrique Egleisas, Tomas Ledin och Linda Bengtzing. Och hon skojar inte. Jag blir fan tokig.

I mitt väninnegäng är vi som de manligaste männen. När den ena fiser så rapar den andra. Och det gör inget. Just nu så saknar jag fisar & rapar. Träffade Lina för en lunch och fika igår. Hon kan fisa och rapa så det stär härliga till. I fyra timmar softade vi på ett fik på Drottninggatan. Andra Lina var också med. Jag tror inte hon uppskattar våra manliga egenskaper lika mycket som oss andra. Ibland kan jag tycka att det är synd.

På Sardinen kommer jag kunna leva ut alla mina lustar. Jag kommer vara omgiven av människor som gillar mig för den jag är. Jag kommer inte behöva låtsas vara trevlig. Jag kommer inte behöva låtsas någonting. Vi skränar och vi tar plats. Jag kommer fråga er om ni skulle vara kompis med mig om jag går så här. Frågan besvaras med det svar som jag alltid letat efter. Kanske. Om du skulle vara kompis med mig om jag går så här. Det är äkta vänskap när den är som bäst.

Tidsfördrivet:

Jag lägger ner 82:an. Stackarn, han försöker och jag dissar. Jag retas lite och han försöker mera. Jag tokdissar. Han är lång, han är social, han har fina kläder, han har humor, han är normal. Han får mig tom att skratta lite. Han har också lite svintohår och tendens till att läspa lite. Det som komplicerar det hela är att han har sexiga armar, vilket kan få mig att tycka att han är lite intressant. Å andra sidan är han sådär osexigt korrekt. FÖR trevlig, FÖR social, FÖR normal!

Engelskmannen som bara dök upp från middle of nowhere då! Han ger sig inte och tydligen är jag för svag för att säga nej. Man vill ju inte verka oartig. Å andra sidan (alla potentiella har en å andra sida) så vill man ju inte sitta på poshmiddag med honom och framstå som en idot. Jag som aldrig pratar nåt annat språk än det svenska. Så ska man plötsligt sälja sig själv, visa sig från sin allra bästa sida! Det som inte dödar det härdar och jag kommer knappast dö av att träffa honom. Det vore höjden av missöde.

To be continued!

Varför går det inte att sätta rubrik?

Min dator är sjuk. Tror det kallas virus. Im fucking freaking out. Jag kan inte laga den om den blir mera sjuk. Nervös för varje nedtryckning av någon tangent. Jag vet att innerst inne vill alla datorer mig illa, det har alltid varit så och kommer så förbli. I all satans evighet.

Mindre än en vecka till vi lägrar Sardinien. Angel är så satans planerad. Jag vet inte ens vilken tid planet lyfter. Observera att jag vet att vi flyger. Vet också att jag längtar.

Jag har besök från Malmö. Hade sett fram mot det men nu kan jag inte vara glad. Jag är otrevlig och kommer inte på något att säga. Vad pratar människor om?

And then what?

Inte nog med att jag omedvetet jämför alla potentiella med Världsmästaren, mina vänner tycks också göra det. Medvetet. Senast var det Alex som fick den där blicken, rösten, looken när det pratades om honom. Hur bra han är. Hur snygg, sexig, charmig, rolig, annorlunda och underbar han är. Värsta hunken liksom. Som om jag inte vet. Ohgosh som jag vet. Mark hade blivit gaybetuttad i honom. Inte konstigt för alla blir det. Alex & Mark ligger hemma i gaynästet och runkar av varandra till tanken.. och där gick jag för långt. Tar tillbaka det. Usch vad äckligt det blev.

Och typiskt nog så hade jag ett missat samtal från dig idag. Du ville inte låna nåt, varken pengar eller prylar. Du ville inte prata om dig själv. Du ville inte mig något för din egen vinnings skull. Bara lite medmänsklighet. Du ville bara höra hur det är med mig. Du är inte perfekt men det är svårt att inte vara något i dig. Trots att jag vet vad verkligheten visar.

Äckelbarns varning

Idag har nog många fått krupp på mig. Inte nog med att jag är vacker som en sommaräng, jag har även drag av det frireligösa. Jag är så klämkäck och ärtig att jag själv blir spyfärdig. Men jag vaknade utvilad och då blir jag på mitt allra bästa humör. Anledningen heter sömn.

Låg och läste "Snabba cash" igår vilket visar sig ha en sövande effekt. Den är verkligen inte bra. Nu har jag läst 3/4 och är därmed befogad att säga att boken suger. Överskattad så in åt helvete. Klockan visar på 18:45 och jag har svårt att hålla ögonen öppna. Läser lite till, minns inte vad det står på sidorna. När en timma har gått ger jag upp, om det hade varit mörkt hade jag släckt lampan, nu bara somnar jag. Och klockan är 19:44.

03:45 har jag sovit klart. Vaknar, kissar och är pigg. Messar lite, får inget svar tillbaka. Ligger i sängen och myser lite. Är galet pigg på jobbet. Tror folk stör sig. Eller så är dem mest avundsjuka för att mitt morgonhumör höll i sig hela 11 arbetsamma timmar. Så är det nog.

Change and leaving

Du byter arbetsplats. Alla glada. Ingen nöjd. Nu slipper jag se din tomtebolycka när du berättar för arbetskamraterna att du ska bli pappa. Tror inte du skulle kunna yttra dem orden när jag finns i närheten. Jag får veta det ändå. Förr eller senare kommer allt till min kännedom. Bara du slipper se mig i ögonen när du säger domedagsorden. Jag skulle titta dig i ögonen och utbrista "vad roligt" och inte mena ett skit av det.

FATTA!!!

Något som stör mig riktigt mycket är när folk som är och besöker mig frågar var man kan röka. Alltså, de kommer hem till mig, till min alldeles egna lägenhet som jag betalat mer än en halv mille för och frågar plumpt var man kan röka. Det tar alltid lite tid för mig att fatta att folk fortfarande frågar den frågan. Som svar brukar jag ge "inte här ialla fall". Då ser rökarna plötsligt lite förlägna ut men tror att de kontrar när de säger "nä inte inomhus, det fattar väl jag med"! Och inte heller på min balkong, vill jag skrika men då är det redan försent. Då har sluskarna redan börjat förpesta luften som omringar min fina lilla lägenhet. Att stå på balkongen som angränsar till köket, med öppen dörr, betyder samma sak som att röka inomhus. I alla fall i min värld och eftersom vi befinner oss i min lägenhet är det också min värld. Från och med nu bestämmer jag. Ingen, absolut ingen, röker hädanefter på min balkong. Och fimparna försvinner inte av sig själv. Någon måste slänga dem. Inte jag. Utan du som gjort mig förbannad över detta. Kom tillbaka och släng!

Halvfabrikat

Idag har jag ätit halvfabrikat. Scans hamburgare. Med många procent kött i, även viss procenthalt brosk. 50-50 skulle jag vilja säga. Det viktigaste när man äter halvfabrikat är att inte titta ner i fabrikatet utan istället fästa blicken långt ovanför tallriken, gapa stort och svälja. Tugga om möjligt inte alls. Vissa broskbitar är lila, vissa är vita. Samma knakande och äckelkänsla när de kommer mellan mina tänder.

Jag har lärt mig att det finns människor som äter halvfabrikat om och om igen. Varje vecka. Kanske tom flera gånger. De gapar, sväljer och jag ger mig tusan på att vissa säkert också tuggar skiten. Stora människor som ger små människor Scans alla delikatesser är det sorgligaste jag vet och det gör mig uppriktigt nedstämd. Det är att ge barnen fel signaler. Det är att ge barnen fel start i livet.

Jag är glad att jag svalde dessa Scans under idag. Så att jag verkligen förstår vad som är viktigt i livet. Jag vill inte vara en som bara sväljer.

Min far (är gift med min mor)

Jag har ärvt min pappas rastlöshet. Och kanske lite av aggressionsproblematiken (om det nu skulle råka finnas någon sådan). Men det är ju bara charmigt.

När pappa har slagit vassen i sjön och byggt en provisorisk brygga, klippt gräset och marinerat köttet. Då finns det tid för avkoppling och en kall öl på verandan. Eller är det då man kanske skulle ta och bygga om sommarstugan lite. Bygga ut den eller i alla fall spackla några kvadratmeter vägg. Ja, för det vore ju synd att låta en så vacker sommardag gå till spillo. Vore synd att för en gångs skull sitta ner och chilla lite. Som vanliga människor gör.

Fixa bygglov på en halvtimme och så skissa på lite ritningar på nån använd gammal servett. Jaha, då ska vi se, lite golvvärme här och kanske ett fönster där, upp med en regel och så naturligtvis ett eluttag här. Och just det, inte glömma bort att lämna lite plats för utomhusverandan. Så. Klart! Två och en halv vecka senare har familjen fått ett nytt sommarplace. Åhh så fint och så praktiskt, utropar hela grannområdet! Men varför är listerna av guld? Aha, bara det godaste gott duger åt din familj! Ett sommarplace som tyvärr måste rivas för att pappsen glömt bort att han lovat frugan att hon skulle få ett större grönsaksland. Wuuoops!

Min mamma, som för övrigt är gift med pappa, är inte heller riktigt klok. Hon använder gamla kläder som disktrasor. Jag tycker det känns sådär bra att komma hem och se min favvo slit och släng T-shirt ha förvandlats till en sunkig disktrasa. Som torkar upp andras matrester och utspilld mjölk. Dessutom svarar hon på tilltal fast hon inte har en aning om vad som sagts. Bara chansar och hoppas att det ska bli någorlunda rätt. Det gör mig riktigt riktigt förbannad. Varför gör mamma så?

Samtal med mamma innan deras Greklandsresa:

Jag: Varför åker ni inte till USA?
Mamma: Nä, vi är ju så dåliga på språket.
Jag: Ja, eftersom ni är så sjukt bra på grekiska..
Mamma: Hmmm..

Insikt

På senare tid har jag varit okontrollerad. Det sker ungefär några gånger per år och kan utlösas av ungefär vad som helst. Jag gör vad jag vill, jag säger vad jag tycker, jag slutar känna empati, jag beter mig som ett anarkistiskt svin. Jag ger liksom igen. Men nu har jag bestämt mig och på måndag ska jag få tillbaka min kontroll igen. Bli en bättre människa. Snygga till min karaktär. Kanske skaffa ett fadderbarn. Fadderbarn och en ny plasma-TV. På måndag.

Tomma ord.

Hur skulle jag kunna veta hur ont det kunde göra?

Hur skulle jag kunna förbereda mig på något jag inte trodde kunde hända?

Solen utanför mitt fönster lyser, lockar och frestar.
Men den värmer inte.

För de kalla vindarna vinner överlägset.

Som du en gång gjorde.
Men jag förlorade aldrig för solen lyser alltid över molen.

Ibland är jag så extremt efterbliven. Så att jag nästan skäms lite men bara lite. Bara för att det fysiska är någorlunda, tex det faktum att jag har två ben, två armar, ett huvud, fungerande blindtarm och hela det där så behöver det ju inte betyda att jag är frisk. Varför är det så svårt att se objektivt på sig själv. Jag vet inte vem jag är. Eller hur jag ser ut. Eller vad jag vill.

Gå vidare

Namn som leder till nummer som leder till människor jag inte talar med. Men dom finns där. Varför finns dom där i min telefon, om de inte finns i mitt liv? För att jag ska lura mig själv och tillfredställa min sociala fåfänga? Jag raderar. Namn. Och minnen. När jag ändå håller på.

Upsidesummerdown

Oroväckande saker har hänt med mig den sista tiden. Saker i mitt vardagliga svenssonliv som gör att jag inte riktigt känner igen mig. Som tex att jag varit packad de senaste tre helgerna, att jag missat lördagens "Sommarkrysset" och så även dagens "Allsång". Vissa hävdar att det är nyttigt för mig, själv känner jag mig mest tom. Och lite slampig. Fast jag typ inte har gjort nästan nåt. Jag är inte Miss walk of shame. Kommer aldrig bli. Kan svära på min mormors grav. Fast jag borde. Gå på lite mera bortamatcher.

virvelvindar

Är det nu som det händer allt det roliga som gör att kommande tid gör sig mindre jobbig energi till att orka hela vägen ut leva livet nu för att slippa tänka på sen sushi i magen gör mig mindre hungrig vänner vid min sida gör mig glad pirret i magen vill inte infinna sig du i mina tankar fast jag sagt åt mig själv att sluta tänker på pirret som inte möter mig trots att jag bestämt mig för att träffa dig du är normal med allt som vanliga medelmåttor nöjer sig med för mig är du inte tillräcklig jag behöver inte dig jag behöver en annan någon som utmanar och vågar möta mig låta mig vara den jag är som inte ser upp till mig utan som ser med mig alltid denna någon som jag trånar efter vem säger att sen inte kan bli bra vem säger att vi inte kan mötas när tiden av nu är förbi vem säger att sen inte är tiden för mig för dig för oss jag tror att jag på något underligt förbannat och märkligt sätt tycker om dig oändligt mycket

Miso nån?

Har du beställt take away nångång, sushi! Då får man oftast en liten bytta med misosoppa till. Inte särskilt god. Men man äter ändå, för man liksom tror att den är gratis. Eller så tror man att den är god. Eller jag vet inte. Ialla fall. När misosoppan fått stått till sig lite, har du då tänkt på hur ofattbart likt det är en grynig urinvägsinfektion? Det vore ett roligt skoj att ta med sig lilla byttan till akutdoktorn och se deras min när de märker att det är misosoppa och inte bara lite vanlig grynig urinvägsinfektion.

Och så resten..

Jag har varit uppe sen klockan fem imorse för att baka scones. Dom skulle bli klara till elvakaffet men dom blev inte klara förrän tolv. Så jag blev tvungen att slänga dom, det var synd för dom såg väldigt goda ut.

Sen blev alla mera packade och jag lyckades, utan att jag ens ansträngde mig särskilt mycket, charma skjortan av en av sällskapets engelskmän. (Han var också sexig men lite ful på samma gång. Vad är det för utseenden folk har?) Deeptalk som så bör. Ingen dans. Mötte upp 82:an och tog en nattapromenad. Slut på detaljer.

Bästa kvällen efter det magiska partyt hos Angel. Angel som för övrigt åter är på svensk mark igen. Välkommen hem!

Second best night!

Bögarnas och mitt äventyr fortsätter. Och det blir bättre och bättre. I går hann vi med mycket, tex att vakna sent, äta gudomlig frukost made by me, åka in till stan för att ännu en gång konstatera att city suger gammal disktrasa, hata hata hata! Vi fick ett bord på John Chrisp där vi åt helt menlös lunch, långt från bra Gl-värde på den. Jag blev inte ens mätt så jag tog en negerboll till efterrätt. Då blev jag mätt och lite illamående också.

Jag glömde mitt paraply på cafét så nu har jag inget. Och jag har heller ingen namnsdag snart, jag kommer verkligen glömma att köpa ett paraply. Gåvar tas ändå tacksamt emot, gärna företagsparaplyer, de är oftast bäst!

Hemkomna så sjöng och dansade vi till gamla goda hits! Jag tjatade rätt friskt om bröllop! Deras alltså. Playlistan för bröllopet kommer vara så bra! Hoppas ni gifter er snart. Känslan av att någon väljer just dig måste vara enorm. Det försöker jag få Alex att fatta. Eller så vill jag bara hemskt gärna gå på gaybröllop!

Sen drog vill till Stureplan! Där kostade vinet 74 kronor glaset. Det var kallt, friskt och med precis lagom sötma. Tacke vare eller på grund av den micket dåliga lunchen blev Alex och jag småpackade på två glas. Snabbt från bratshaket till Malmskillnadsgatan där det ganska mycket sämre vinet kostade 25 kronor. Även middag intogs där. Salig röra som jag inte ens i efterhand vill ödsla tid och energi på.

Nu vaknar Mark.

-Mark, do you want scones?
-Yes please.
-Men baka då!
-Ingen annan bakar ju...