Varje dag när vi gick till och från stranden på den sköna ön Sardinien så passerade vi en stor hög med hundskit (jag tror det var från hund iaf). Då menar jag verkligen jättestor. Som i giant! Den låg där dag efter dag, alldeles orörd på trottoaren som om det var något fint och åtråvärt som inte fick störas.
Varje gång jag skulle gå förbi hundskitshögen kunde jag inte låta bli att liksom mentalt förbereda mig, göra mig redo för att att stirra på den. Kommer den finnas kvar? Kommer något vara förändrat? Varför det är det så? Varför fascineras människan av äckliga saker? För om det ligger en spya på gatan, nog fan kommer tvångstankarna fram då, man bara måste titta på den. Likadant med bajs. Man vill inte titta på det för det är så äckligt vidrigt men man gör det ändå. Man tittar på andras tuggade mat som ligger på gatan. Som har varit i någons mage. Nere och vänt. Så jävla äckligt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Jag facineras också av bajs och spyor, och saker i allmänhet som luktar illa! Det är intressant.
Det är för att du & jag är av samma skrot & korn. Vi är vad man skulle kunna säga, bäst!
Skicka en kommentar