Inbillades verklighet

Jag har ju redan förödmjukat mig själv inför dig. Blottat mitt hjärta och min själ. Vänt ut och in på mig själv, mitt framför dig. Det kändes som en bra handling i ungefär tio minuter. Tills jag insåg att det inte hade hjälpt mig att sluta drömma våta drömmar om dig. Jag trodde du var glömd, ett minne blott, någon som jag kan se tillbaka på med ett leende, rycka på axlarna och tänka att det vi hade var gott nog. Att det inte var meningen att det skulle bli du och jag. Fan heller. Jag kan inte sluta tänka på dig. Din skönhet och existens lämnar mig inte i fred. Du har något jag vill ha, något som jag tror mig behöva. Trots att det var hundra år sedan vi sist sågs. Jag kan inte sluta leva i den inbillades verklighet. Min kropp och min själ är fysiskt förankrad i den och inget i det rationella livet kan dra mig tillbaka. Jag vill ha ett erkännande från din sida, att det som hände faktiskt hade betydelse. Just där och just då. Inte sen och inte nu. Vad som hänt efter det skiter jag fullkomligt i. Men var man nog att erkänna för dig själv och mig att vår enda försiktiga sårbara trevande knappt nuddande kyss fick ditt inre att pirra av åtrå. Säg det och jag ska lämna dig i fred i all evighet.