Insikt

På senare tid har jag varit okontrollerad. Det sker ungefär några gånger per år och kan utlösas av ungefär vad som helst. Jag gör vad jag vill, jag säger vad jag tycker, jag slutar känna empati, jag beter mig som ett anarkistiskt svin. Jag ger liksom igen. Men nu har jag bestämt mig och på måndag ska jag få tillbaka min kontroll igen. Bli en bättre människa. Snygga till min karaktär. Kanske skaffa ett fadderbarn. Fadderbarn och en ny plasma-TV. På måndag.

Tomma ord.

Hur skulle jag kunna veta hur ont det kunde göra?

Hur skulle jag kunna förbereda mig på något jag inte trodde kunde hända?

Solen utanför mitt fönster lyser, lockar och frestar.
Men den värmer inte.

För de kalla vindarna vinner överlägset.

Som du en gång gjorde.
Men jag förlorade aldrig för solen lyser alltid över molen.

Ibland är jag så extremt efterbliven. Så att jag nästan skäms lite men bara lite. Bara för att det fysiska är någorlunda, tex det faktum att jag har två ben, två armar, ett huvud, fungerande blindtarm och hela det där så behöver det ju inte betyda att jag är frisk. Varför är det så svårt att se objektivt på sig själv. Jag vet inte vem jag är. Eller hur jag ser ut. Eller vad jag vill.