Då vet jag

Får det regna på semestern? Ja, det får det. Då passar det ypperligt att gå till gymet och visa upp min fina atletiska kropp. Som dessutom är sjukt solbränd. Jag är fräschare än nånsin! Det skulle jag gjort om jag inte vore så förbannat trött. Eller om jag inte varit tvungen att fixa nya p-piller på drop in mellan kl 15-17. Jag som inte ens gillar p-piller! Sjuka dumma samhälle!

Hur mycket sanningar får internet ta del av? Sista dagarna tycker jag mig ha anat ett pirr när jag hör nåt från 82:an. Därav gårdagens bjudning av paj. Idag är jag säker på att allt måste ha varit inbillning. En önskan om att han nog ändå är värd att tänkas på. Värd att avsätta lite tid för. Värd en chans. Och gud, han är värd tankar tid och chanser. Men inte utav mig.

När någon tittar på mig med något som ska föreställa råddjursögon och liksom beteer sig på något romantisk sätt, som om vi vore i någon himla kärleksfilm, då blir jag galet avtänd och resten blir bara så jävla fel. Då vill jag bara kräkas och gå upp i rök. Då hjälper det inte ens att blunda och tänka på annat.

Men det går bra att tänka på dig. Som inte ligger bredvid mig och vill ha mig. Så lätt det hade vartit om rollerna varit ombytta. Om du varit han och vi varit vi.

I periferin är du ständigt närvarande, alldeles i ytterkanten av ögonvrån skymtar du förbi som hastigast men lämnar en tung doft kvar efter dig. Jag blundar, tvättar och vädrar efter dig men inget kan sudda ut känslan min kropp har efter din. Jag måste få dig för att kunna släppa dig. Du är tillräckligt avlägsen för att jag inte ska behöva bry mig om att väpna mig men ändock så nära för att jag inte ska släppas fri och drömma bekymmerslöst. Du finns någonstans därute. I samma värld som jag. Tillgänglig för någon. Onåbar för alla andra. Stundtals har verkligheten en mera tydlig smak av bitterhet än det ljuva som jag vet kan finnas.