Skydive

Klarblå himmel och några fluffiga moln. Så var vårt hoppväder idag.

Jag inte bara vill utan jag ska göra om det. Snart igen. Kan det ske tillräckligt snart för att mätta mitt nyfunna adremalinsökande?

Jag spydde inte. Jag bajsade inte ner mig. Jag hoppade bara. Sådär. Rakt ut i luften för att hela himlen sedan kunde öppna sig och ta emot mig. Att känna hur fötterna lämnade golvet i flygplanet var en enorm känsla. Ingenting som rammar eller tar emot, bara luft och jag. Neråt. I en rasande fart.

Det fria fallet var näst bäst. Kinderna fladdrade och min instruktör visade gång på gång hur duktig jag var. Jag kände mig som hans lilla ägodel. Något han ville beskydda och aldrig släppa taget om. Mitt i ett moln kändes det som vi drogs uppåt och då kom jag på att skärmen växlats ut. Det hade jag mitt i adrenalinruset alldeles glömt bort.

Jag vill spara lite av detaljerna. Alla under 100 kilo borde hoppa, särskilt sådana som har kontrollbehov. Jag hamnar inte i den kategorin. Tyckte tvärtom att det var underbart att få vara i någon annans handling. Hur skönt som helst att någon annan bestämde och jag bara hängde där och dinglade med benen. Vyer som sträcker sig mil efter mil. Ju högre upp vi flög desto bättre. Marken kom alldeles för fort.

Flera timmar efteråt ler jag fortfarande. Yr och matt i benen. Hög på flygadrenalin. Längtar efter att få lämna flygplanet igen.