Kärleken till utvecklingsstörda

Det är något med mig och utvecklingsstörda. Små utvecklingsstörda har jag många gånger drömt om att ha som syskon. Dels för att de ser så himla roliga ut. Men också för att jag tror att de ger och ger och ger och ger. Ger fett med kärlek utan att kräva så mycket tillbaka. De verkar mysiga och sköna att ha att göra med så länge dem håller sig lugna. När sexualiteten i dem vaknar kanske jag adopterar bort dem. Anledningen går jag inte in på nu men han på la Sardinia var inte bara äcklig, han var övervidrigt äcklig och gillade verkligen Daisys bröst!

Mitt ex såg lite utvecklingsstörd ut. I alla fall tyckte jag det innan jag lärde känna honom. Minns att jag tyckte att hans överläpp satt alldeles för långt från näsan och att han hade stort huvud och typ ännu större panna.

Nu är jag där igen. Det finns en som jag tycker är fin. Finare och finare för varje gång jag ser honom. Igår när jag såg honom kom jag på att han har drag från det utvecklingsstörda. Ögon som nästan står ut och en pytteliten mun. Munnen borde vara verkligen vara större med tanke på att han också ser ut att ha stort huvud. Att han har kropp som en gud kompenserar upp det hela. Tursamt nog. Fast igentligen vet jag inte för jag vågar inte titta så länge.

Frågan är bara vad jag ska göra för att han ska se mig. Inte bara se som i se utan se och bli förlorad. Jag kan säga nästan vad som helst till vem som helst men så fort jag känner något äkta så blir jag en annan person. En astrist ful kärring som bara nynnar på sjuka låtar. Nästa gång jag ser honom ska jag sluta nynna och ge honom en lång djup blick och ett extraordinärt leende. Då blir han väl förlorad?