En till helg är över. Denna spenderade jag i Båstad. Andra gången jag är där. Vet inte om jag åker dit igen, troligtvis inte. Jag har varit på bröllop. Det rann många tårar. Jag vill också gifta mig. Men inte med Peter. Eller Annika. Och inte i Båstad. Och inte i kyrkan. Och jag vill inte ha tärna. Och inte sött vin till maten. Men allt det andra. Det skulle jag vilja ha.
Mitt liv är inte som alla andras. På ett bröllop torde det skapas minnen och annat trevligt, sådant som man tar med sig i livet. Och det gjorde det. Kommer aldrig glömma hur bedårande vacker Annika var. Och att jag aldrig sett Peter mera lycklig. Vilken nolla som helst fattar väl att jag kommer bära med mig det i hjärtat. Men det är inte sånt jag liksom minns och kommer berätta för er andra. Jag kommer istället berätta om när vi stannade på Statoil utanför Jönköping och en stillaståede moppe börjar brumma. Flera gånger brummade den till precis som den skulle åka iväg, som om någon misslyckades med startningen. Jättemärkligt. Medan jag tryckte i mig min räksmörgås som kostade 65 kronor (sjukt dyrt!! Men det fanns typ inget annat o jag var ashungrig. Och hade kört många mil bil och skulle köra flera. Därför kändes 65 kronor som en överkomlig summa för en bit matföda) så kom moppekillen och skulle åka väg. Jag berättade att hans moppe betett sig underligt och han blev helt till sig! Han kunde inte tro sina öron, hans kompisar hade flera gånger sagt samma sak men han hade inte trott dem. Kompisarna hade rätt. De har ju ofta det.
Har ingen lust att återberättta helgen. På det hela var den bra. En del saker var asbra och en del rätt menlösa. Det allra bästa var samtalet med Schmidt aka Scandinaviens Snyggaste Man:
Jag: Har ni gjort nåt roligt på semestern då?
Schmidt: Ja..
Jag: Jaha..
Schmidt: Jag berättade en vits för Madde.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Så det är SÅ man stavar hans namn.
Skicka en kommentar