Plågan

Jag plågar mig själv. Trodde jag hade slutat med såna dumheter. Men det ligger i min natur. Jag vet inget annat. Jag kan inget annat än att plåga plåga plåga mig själv. Jag är så jävla dum i huvudet. Varför kan ingen säga det till mig. Be mig dra åt helvete så att jag om möjligt kan växa upp någon gång. Växa upp i en värld där plågan inte kan nå mig.

Tanken på att förinta dig blir allt starkare. Jag vill inte inte göra dig illa men du gör mig illa. Med din existens. Jag kan inte stå emot dig och du kunde inte bry dig mindre. Ekvationen går inte ihop.

Jag kan inte gå omkring och låtsas mera. Det värsta jag vet är att verka oberörd. Som om jag inte skulle bry mig när sanningen är den att hela jag skälvar efter att ha hört din röst. Sett ditt ansikte. Känt din hud. Jag vill döda dig med mina bara händer. Så att jag är den sista som rör vid din underbara kropp.