Babyboom

Vissa hävdar att föda barn är som att skita ut en soffgrupp. Men det verkar väl ändå vara orimligt, inte kan väl det stämma?! En kompis till mig blev mamma för några veckor sedan och hon klämde fram en liten pluttfia på 2,2 kilo. Det måste ju mer liknas vid en ehh typ kraftig flytning.

Det här med barn. Många i min omgivning, alltså nära omgivning, de folk som jag gillar allra mest, håller på med barnafödande så det står härliga till. Jag har inte ens bytt en blöja (varken kiss eller bajs) och då har jag ändå tre livs levande syskonbarn. Hur dålig moster är inte jag? Men när vet man att man vill ha barn, är det när man redan har allt annat? Tänk om jag aldrig vill ha barn, för att jag inte fått något annat. Måste man vilja ha barn, ja det måste man för vem ska annars bry sig om en när man är gammal. Därför måste man skaffa barn. Jag ser ingen annan anledning till det, ialla fall inte just nu.

Jag är inte redo mentalt för att bli mamma. Det känns så stört avlägset, som det inte kommer hända inom de närmsta tio åren. Okej, fem då. Om fem år är jag 33 år. Det är inte lastgammalt, jag behöver kanske inte oroa mig. Teoretiskt låter det rätt rimligt, om jag inom det närmsta året träffar nån trevlig som kan tänka sig mig som mor till hans barn vill säga. I praktiken dock känns det helt jävla omöjligt. Har hört att man måste knulla en del för att det liksom ska bli nåt överhuvudtaget och jag är inte ett dugg sugen. Inte det minsta. Jag tror det är p-pillrens fel. Varför äter jag dem, de är ju inte direkt jättegoda. Jag vill allt annat än att ha en unge, jag vill bara känna mig lite kåt igen. Jävla pillerskit.