Jag

Jag är inne i en mindre bra period nu. Det är så typiskt mig. Med våren kommer inte bara sol och varma vindar. Även bitterheten och rädslan tycks koppla ett stadigt grepp om min arma själ. Kanske är det då man visar sitt rätta jag. Vännen Anna definerade mig härromdagen enligt följande. Kommande bör läsas med en rapp & gäll röst och med aningen för högt tonfall för att det ska vara behagligt:

"Mary, du är en sån som bara och endast gillar jordgubbsglass. Du låter alla få veta att det är just det du gillar och inget annat. Nästa dag gillar du helt plötsligt päronglass och alla i din omgivning får veta det. Att du minsann ALDRIG har gillat nåt annat än päronglass gör du snabbt klart för alla i din närhet".

Är det så? Det känns så hårt och kallt och tråkigt och verkligt. Jag är sån. Vare sig jag vill eller inte så är det precis så jag är. Jag kan inte rå för det och jag jobbar nog heller inte med att låta det ske en förändring.

Jag kan inte låtsas om saker och ting. Jag kan inte vara någon annan än den jag faktiskt är. Tex kan jag inte låtsas tycka om någon, finner jag inte någon intressant kan jag inte ge den personen av mig själv. Jag behöver stimuleras och utmanas, får jag inte det så kan det lika gärna vara. Jag krusar ingen och jag är hellre själv än ensam bland miljoner av andra, oviktiga andra.

Jag är usel på att mingla och att ta med mig till en stor fest är ingen höjdare. Känner mig bortkommen och efterbliven, ful och finnig. Det är lite märkligt för jag kan ju föra mig även i stora sällskap, fast jag litar inte till min egen förmåga. Och jag tycker inte om det. Ytlighet är inget för mig. Och ja, jag har många och mycket fördomar. Även det en rätt kass egenskap.

Däremot är jag en guldgruva i mindre sällskap. Bara jag kan slappna av. Slog mig just att det är just DÄR problemet ligger. Jag känner ingen som är så dålig på att slappna av som jag själv. Bara jag klurat ut det så ska alla mingelproblem lösa sig (förresten, samtliga problem). Är det inte fantastiskt?!

Jag kan inte riktigt öppna ögonen. Är det för att jag inte vill se hur världen ser ut eller är det för att jag inte vågar se hur världen ser ut. Det gör ont när jag försöker öppna ögonen. Jag stänger dem en stund till, kniper och vägrar vara delaktig i livet tills det känns lite lättare. Hur lång tid orkar jag hålla mig undan innan verkligheten vågar bli till nuet. Om jag fortsätter leva i dåtiden eller framtiden och inte släpper in realtiden får jag skylla mig själv. Skylla mig själv och ångra det i äldre dagar. Det vill jag inte. Sakta öppnar jag ögonen, en bit i taget, steg för steg, dag för dag.