Jag visste att det var för bra för att vara sant och ikväll fick jag alltså även bevis på det. Jag kan tydligen inte vara glad i mer än ungefär två dagar i följd. Ikväll rasade nog allt. Jag kan inte ens förklara varför vilket inte direkt gör att det känns bättre. Det kan bero på att jag inte ser mig själv i någon typ av vettig framtid alls. Det kan också bero på att jag, efter långt mer än vad som är bra, har känslor kvar som jag bara vill.. ehh bli av med? Mardrömmar som fortfarande förföljer mig. Dagdrömmar om vad som kunde varit. Fantasier som aldrig kommer uppfyllas. Hatkärlek som aldrig verkar vilja försvinna. När i helvete ska jag få glömma? När ska jag få gå vidare? Det känns allt annat än rättvist att ingenting jag försöker med för att börja om verkar fungera. Du känner ju inget längre. När är det min tur då?
Flera av er tycker säkert att jag bara spelar martyr men å andra sidan så tvingar jag inte er att läsa. Så här känner jag precis just nu. Imorgon är en ny dag. Är det något jag lärt mig om mig själv den senaste tiden så är det att jag har utvecklat ett alldeles extraordinärt jojo-humör (som ständigt behöver underhållas) vilket kan ses som en plåga för folk i min omgivning.
Jag borde återuppta kontakten med min samtalsterapeut igen. Jag gillade aldrig damen jag hade då men ett år har gått och det borde ha kommit nya förmågor. Ny lyssnande öron, vidsynt och tålig men absoluuut inte dömande, bara någon med sitt stela och opersonliga men ack så analytiska sätt kan få mig att se mig själv och vad jag vill gör är och kan. Och för det förväntas jag pröjsa 250 spänn/h. Exkl moms.
Jo förresten, jag har börjat hata kärlek. Är det kontroversiellt nog?
Det här inlägget borde inte bli publicerat. Jag gör det ändå, alltid retar det väl nån.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar