Blinda träffar

Peter har träffat sin blivande fru mellan tangenternas smattrande och endast en bildskärm som skiljde dem åt. Snart skiljer inte mycket dem åt. I mitt eget liv hände inte mycket mer än att jag antingen blev förälskad i någon som jag redan kände eller så blev det bara vänskap av alltihopa. Så trött på det och eftersom jag är modig av mig så tänkte jag att why not! Som en rolig grej, sagt och gjort. Jag har alltså varit medlem på Spray. Med betoning på har. Den korta perioden av mitt liv är sannerligen över, det var inget för mig. Eller gav jag må hända upp alldeles för fort? På tre och en halv månad hann jag stöta på en hel del äckel (vad tror folk igentligen) men också en hel del folk som faktiskt var rätt roliga. Det konstiga var att alla killar som både kunde sätta kommat på rätt ställe OCH hade ett fördelaktigt yttre som just tilltalade mig ALLTID var rakade. Jag gillar ju inte det. Rakade på huvudet alltså, andra ställen låter jag vara osagt.

Jag hann med fyra dejter (ganska bra jobbat) och sedan tog mitt tålamod slut. Sedan blev jag förbannad, förbannad på att folk inte kan vara ärliga från början. Med hur dom ser ut. Det allra värsta var han som hade så himla fin röst och som jag hängde med i telefonen typ hur mycket som helst. Han verkar vara för bra för att vara sann. I min värld var han den lilla skejtare han gav sken av att vara, så liten och perfekt. I verkligheten var han Karlsson på taket. Jag har inget emot runda människor, jag har verkligen inte det. Men det runda får inte sitta på den som jag förväntas ligga sked med. Det går inte. Den kvällen var så grymt misslyckad och jag kände mig så jävla elak när jag dissade honom med förklaringen att vi säkert inte har nåt gemensamt..

Näst största missen var han som hade så stört långa framtänder. Han var helt psykad och under vår ca två timmar låååååånga dejt talade han om sitt ex cirka en fjärdedel av tiden. Jätteintressant för mig. Och så var han snål, snål så i helvete. Mycket attraktiv egenskap.

Min första dejt som för övrigt också var den mest lyckade var det nog egentligen inget större fel på när jag tänker efter. Vi bowlade och han var typ nordisk mästare i det, kul för han då! Sen drog vi till Cliff Barnes och drack vin (han var inte snål). Däremot var han kort, jättekort med sina 169 centimeter. Han var klädd i helt okej mörkblå piké och jeans men varför var han tvungen att ta sina svarta finskor till det? Hela hans sportaiga (men ack så korta) look förstördes av det. Dessutom hade hans föräldrar gett honom namnet Urban. Åhh Urban..du är så skön.. Det går liksom inte.

Den fjärde chansningen var från Skåne. Vi förstod aldrig varandra.