Bakom

Idag hamnade jag bakom dig. Det var inte med flit, det var det verkligen inte. Har slutat med såna dummerier för länge sen, inte jättelänge sen, men ändock slutat med det. Jag lever ett annat liv nu. Så det så. Jag kunde inte låta bli att sluta gå bakom dig. Du var så fin, så oerhört fin och underbar där du gick. Min blick kunde inte slitas från din vackra kropp, dina spänstliga steg och din underbara rytm. Framför mig, så nära men ändå så långt bort. Ovetandets om livet utanför. Om din egen självklarhet och existens, om hur du påverkar mig med din närvaro. Allt som borde vara sagt är sagt och mer därtill. Saker ändrade rikting och vi hittade varandra på ett annat plan. En tyst överenskommelse att orden vi yttrade inte ska kunna ändra dit vi är på väg. Vad gör jag när du försvinner för gott? När jag tvingas inse att mina fantasier och drömmar aldrig ens kommer att få känna ett uns av det som min själ brinner för, det mitt hjärta längtar efter. Min egen sentimentalitet äter mig stundtals sakta från insidan och utåt. Lämnar inget kvar till någon annan. Någon annan som ser mig på det sättet du aldrig kommer att göra. Jag går sakta kvar bakom dig.