Jobbet

Jag är en sån som när jag tjänat staten åker hem och inte tänker mer på jobbet. Oftast är det så i alla fall, idag är ett undantag. Klockan ett brakade det loss, hade varit mycket intressant att bära en stegräknare idag. Uppskattar att dagens jobbmotion hamnar på dryga milen, lite mer kanske. Från klockan 13:04 till 17:27 satt eller stod jag inte still en enda minut. Hela tiden fanns det nåt som verkligen var tvunget att göras; 41 madrasser skulle bytas, advokater på besök, telefoner bytas, daktningar, folk duschas, nya förmågor som anländer, promenader som ska genomföras, nedflyttningar pga misskötsamhet, telefoner som ringer, uppflyttningar pga god skötsamhet, frågor som vill ha svar, bibliotekstanten som vill vårda och mitt i allt detta åker en kollega på däng. Bara sådär. Det går så jävla snabbt när det händer. För det händer. Ibland är det nästan så vi glömmer bort det. Kollegan klarade sig med ett blått öga och halvtrasiga brillor. Tack och lov.

På mitt jobb får vi aldrig riktigt riktigt slappna av. Misstanken mot allt och alla finns där hela tiden. Det kan ibland vara påfrestande. Undrar om det förändrat mig även privat.

Cyklade till jobbet, det gick oförskämt bra! Vilken superkondis jag har! Enda jobbiga var att styret är fett snett! Snälla söta rara nån, jag är ju så usel när det kommer till mekande och teknik. Hjälp mig...