Släppa taget

Internet förstör sakta men säkert mitt liv. Allas liv men det är bara vissa utvalda som lider av det. Jag hatar internet och vad det gör med mig. Kan inte den här jävla dagen vara över snart. Jag får panik. Vad är det för fel på mig?

Varför har jag börjat att tänka på Dig helt plötsligt? Och varför har han flyttat. Och varför bryr jag mig? Själv eller med Henne? Varför kan inte människor som valt bort mig sluta älskas av mig? Varför är mitt hjärta så gott mot andras och så orättvist mot mitt eget? I flera veckor har du snurrat i mina tankar utan att jag kan sätta fingret på varför. Jag har inte sett dig, inte hört dig, inte drömt om dig men lik förbannat finns du hos mig. Det har nästan gått ett år sen vi sist sågs och sakta börjar minnet av dig blekna, tills nu. Med ens minns jag allt som igår. Dina ord, din doft, din kropp, din vekhet och din godhet. Du var alltför god mot alla utom dig själv. Var jag med dig för att jag trodde att jag skulle kunna förändra dig, få dig att leva det liv jag ville ha. Jag ville ge dig hela världens alla fina ting men vågade inte ens ge dig hälften. Gör det ont i mig för att ditt liv fortsatt utan mig? För att inte jag kunde ge dig lyckan. Jag ville ju inte ens ha dig. Jag var så otroligt förälskad i dig. Om jag visste att du visste det skulle det vara så mycket lättare, intalar jag mig.

Jag måste växa upp, men inte idag.
Jag är liten och ensam.
Låt mig va.