Släkten

Jag väljer mina vänner men jag väljer inte min släkt. Därför har jag heller ingen skyldighet att tycka om dem. Det här med att alla familjer i en och samma släkt tycker om varandra existerar faktiskt, de finns mitt bland oss. De grillar korv, de åker skridskor, de spelar Alfapet, de har dragkamp och de skrattar & stojar. I extrema fall firar de säkert semestern tillsammans, i nån fin liten röd stuga på nån härlig kobbe i Skärgården (skääärgården…) Dem håller sig inom Sveriges gränser, att bege sig till okänt land är inte sånt som dessa släkter sysslar med. Alla tillsammans som en enda stor lycklig familj. Fast de bara är släkt. Jag har nog att tycka om min egen familj, som består av en mor en far och en syster. Och så systers familj, de har hunnit bli fyra stycken. En äkta man och tre kids.

Min släkt. På mors sida är den inte mycket för världen. En moster och en kusin. Kusinen är lesbisk men lever tillsammans med en X antal år äldre man på en gård långt in i de Östgötska skogarna. Flickvännen pluggar sitt typ sjuttonde år på Universitetet i Dublin, verkar opraktiskt. Moster är väl inte direkt efterbliven men jaa, nåt är det väl. Eller så vet hon bara inte bättre. Jag har inget emot dom om jag ska vara ärlig. Kusinen är rätt cool men har börjat bete sig underligt de senaste åren. Är det månne saknaden efter flickan som gör henne märklig.

På fars sida är det andra bullar. Herregud. Farmor och farfar visste hur sängkammaren skulle användas. En faster och två farbröder. Plus en farbror som gick och dog, cancer blandat med för mycket sprit, ingen bra kombo! Kusinerna på den sidan räknar jag till sju stycken. Sen vet jag att det finns nån halvkusin eller nåt annat ofint men det ska vi inte prata högt om. Lägg sedan till kusinbarn och ingifta makar/makor/flickvänner/pojkvänner/bonus kusiner så blir det en härlig blandning av folk som inte har ett skit gemensamt men som lik förbannat tvingas umgås över menlösa släktkalas!

Farmor och farfar är typ världbäst på att anordna kalas. Är det inte nån som fyller 85 eller 90 bast så finns det alltid nåt bröllop att fira. Och alltid är det lika trist. Eftersom jag jobbar rätt många helger har jag blivit förskonad några gånger men några härliga kalasminnen har jag ju ändock hunnit samla på mig. På det senaste kalaset kallade jag hon som satt bredvid mig för Vendela hela middagen, fast hon hette tydligen Kirsi och var inte alls flickvän till han som satt bredvid henne, de var syskon. Min farbors nya frus barn, dvs mina bonuskusiner. Vendela var i sin tur min kusins ettåriga bäbis och bäbisens mamma hette tydligen inte Emma utan Maria. Emma var exet.

På min systers bröllopsfest var det riktigt hallabaloo! Makens familj är så stor att jag inte ens bemödar mig räkna efter. Mina systerbarn Elvira, Hugo och Thelma har i alla fall en 22 kusiner vilket säger en hel del. Det bjöds på tacobuffé och inte nådigt med dricka. Jag visste inte att kareoke var så roligt och inte att morsan kunde dansa så. Dagen efter låg jag och min mor nedbäddade, som min mor sa ”det måste ha varit nåt med tacosen”. Men det var det värt, riktigt bra kalas! Och inte en enda från min släktsida var bjuden! Antagligen därför det blev så lyckat.

Det har varit lite si och så med sämjan i min familj. Ibland tycks vi inte prata samma språk och då kan det skära sig rejält. Men jag har lovat mig att bli bättre på att bortse från det och att tycka om dem lite mer. De är ju trots allt min familj. Och familjen, den tycker man om.