Sanna ord

Jag fick frågan om allt jag skriver på bloggen är sant. Och svar ja, allt jag skriver är sant. Just i skrivandets stund är alla ord sanning, min sanning. Som ibland kan te sig så skrämmande. Eftersom jag fick frågan så vet jag att det finns folk som läser och det gör mig naturligtvis glad men än mer- livrädd. Att folk vill ta av sin dyrbara tid för att läsa vad lilla jag har att spy galla över dag efter dag gör mig nöjd. Egokick om nåt. Men också, skrämmande som få.

Jag har ju tydligen ett behov av att få skriva om det som rör sig i mitt huvud. Ofta är det så rörigt och att inte ens jag kan reda ut begreppen. Varför tänker jag på det och varför gör jag så? Att skriva kan vara ett sätt för mig att överleva. Men jag får inte blir för personlig, jag får inte blotta mig själv för det skrivna ordet kan aldrig tas tillbaka. Jag får tex aldrig beskriva kyssarna som Darling Lesbos sköna tunga gav (hur kan kyssar påverka mig så) och jag får inte skriva om min längtan efter andra flickors tungor mot min. Att analysera varför du ringer mig och bryr dig och ringer igen och bryr dig och ringer hela tiden får jag inte göra, jag får bara acceptera läget och uppträda normalt. Känslan av att ibland vara alldeles ensam får jag inte dikta om, känslan av att stundtals vara trött på tillochmed mina vänner förblir oskrivet, känslan av att vilja vara liten hos mamma igen får jag aldrig berätta för någon.

Det är svårt att dra gränsen för ofta glömmer jag bort att orden är offentliga. Men jag gör alltid mitt bästa. Apropå det så har jag som mål att efter sommaren klara 20 RIKTIGA. Det och mycket mer att klara. För hädanefter räds jag ingenting. Jag ska inte vara rädd för framtiden. Jag ska välkomna den.