Sömnen

Jag sov upp och ner i sängen i natt- är det därför jag vaknat på rätt sida?

Jag sover bra om nätterna, det har jag gjort i flera veckor nu. I alla fall två. Och det är inte illa för att vara jag. De sista fyra nätterna har jag inte ens behövt gå upp för att kissa. Det är fuckning unbelivable! Och så skönt. Nu har jag lätt för att somna, ligger inte och tänker/oroar/fantiserar över saker jag ändå inte kan göra nåt åt. Jag vaknar inte mitt i natten för att sedan ligga vaken och vrida & vända på mig tills sömnen omsluter mig igen, flera timmar senare. Drömmarna stör mig inte. Kanske drömmer jag inte längre. Kanske var mitt vrid och vänderi bara en känsla utan drömbilder, en upplevelse av otäck ensamhet, hotande fara.

Emma ska sova här på onsdag. Det ser jag fram mot. Fast hon snarkar. Trots att jag har en 160 säng så får hon ta soffan. Nån måtta får det vara. Fast jag önskar ju att jag kunde erbjuda henne ena halvan av sängen. Men det kommer jag inte att göra, för jag kan inte sova med andra människor tätt intill mig. Ibland sover jag på soffan, för att mina gäster ska få det allra bästa. Det vill jag dem, mina vänner, det allra bästa. Men inte på onsdag.

En av anledningarna till att jag inte känner mig färdig med Göteborg är att jag sov så otroligt bra där. I en 120 säng somnade jag som ett barn och sov mig leendes igenom hela natten. Med en annan människa på armslängds avstånd. Det var inte läskigt, otäckt, för varmt eller för kallt. Det var bara så naturligt. Och så länge sen.