Hip Hip Hora eller..

John är födelsedagsbarn idag. Han önskar sig inget men har fått en smäll. Hjärtliga gratulationer som man brukar säga. Och kram.

Plötsligt händer det

Plötsligt händer det. KK-förhållande. Smärtfritt tills någon av oss faller. Då är hela skiten förstört. Såklart att det inte skulle fungera. Det visste jag redan när jag gav mig in i det. Men det kanske inte gör något. Han kanske vill vakna bredvid mig också. Jag har nog inte bestämt mig ännu. Oddsen för oss två är inte skyhöga så jag kommer nog streta emot ett tag till. Men han är fin. Jättefin. Och det blir svårare och svårare att streta. Jag behöver jobba på närheten. Är inte riktigt van. I natt gick det så långt att jag svimmade. Poff så ramlade jag ihop på golvet. Han var såklart vid min sida och hånade mig inte det minsta. Cred till honom.

Den sjätte efterblivna.

Hittills. Om jag ska dra på smilbanden idag är det åt en endaste sak och den fick jag minsann fixa på alldeles egen hand. Tåget till Hufvudstaden hade beräknad avgång 15:31. Eftersom jag gillar att vara ute i god tid satt jag som en annan efterbliven tjock snorunge på stationen redan 14:27. Tryckte på någon minut i mig 100g choklad och mådde om möjligt ännu sämre. Höll av värmeslag på att avlida i väntsalen så klockan 15:08 tar jag min uppsvällda mage och mina nya griller och sätter mig och väntar utomhus. Rätt vad det är kommer ett litet pyttetåg framskumpandes. Som ur en saga. En enda vagn med typ fem personer som resenärer. Som plötsligt blev till sex.

Det är som sagt det enda roliga hittills. Jag är ett riktigt monster idag, som varken kan uppföra mig eller visa uppskattning. Säger nej till precis allting. När jag är på det här humöret betyder alla nej på något konstigt sätt ja. Den här dagen hittills. Glädjen vs Monstret 0-1

En annan dag jul typ

Igår var jag på strålande humör. Idag är jag pissed off! Inte en endaste snöflinga på typ tio månader. Inte vanlig mat sedan i lördags. Bara regn och snarkande föräldrar. Det är vad jag har. Misär.

Igår bjöd jag mina bästa vänner på en överraskning. Med tillklippta ögonbindlar stuvades Anna, Lina och Alex in i bilen för att förberedas på en sjudundrande resa! Jag och min GPS-kompis Emma körde således som galna mot Vilbergens centrum där årets bowlingmatch skulle gå av stapeln! Som väntat var alla skitdåliga, Alex var minst dålig och Anna allra mest dålig. Kanske inte poängmässigt men på att hålla sig på benen.

Men det var igår och idag är en ny, mycket sämre dag. Fyra timmar kvar i den här jävla pissbyn. Jag vill knäppa med fingrarna och genast gå förlorad till min fristad. Uppkrupen i soffan med min julklappsbok som sällskap. Roslund & Hellström verkar ha gjort det igen. Skrivit en bok utöver det vanliga. Läs den. Flickan under gatan.

Långfärdsskridskor

Mycket riktigt. I det tredje paketet låg ett par godkända isdubbar. Jippijay! Nu kan jag bli den friluftsnörd som jag så länge drömt om. Det enda jag behöver komplettera till min långfärdsskridsko-outfit är en ispik, en ryggsäck med grenrem och midjerem och en livlina. Dessutom kan det vara trevligt att införskaffa ett sittunderlag och lite schysst ombyte. Ifall jag skulle plurra. På alla hemsidor jag (hittills) läst står det att det är piece of cake att skida fram på ett par griller. Men när jag börjar läsa mellan raderna är det nästan så att underläppen börjar darra lite. Det är ju hur mycket som helst som man ska tänka på, man kan åka i par och i sidled och om det blåser mycket men inte kraftigt så kan det vara bra att byta tätåkaren med jämna mellanrum. Detta för att hålla tempot uppe (jämf med lagtempocyklister) författarens anmärkning. Och den rätta skridskometoden är tydligen skridskoskär vinkelrätt ut mot åkriktningen.

Jag vill bara bre några mackor, värma lite choklad och sen hitta någon solig och mysig plats för picknick. Och kanske åka lite skridskor uppepå det. Vem vill följa med?

Lidl vs Konsum

God jul! När klockan slagit 11:43 gick det inte att kämpa mot julstressen längre! Då kom kära Mutti på att det inte varit någon vidare idé att låta pappsen ansvara för årets sillinköp. Lidl i all ära men nån jävla måtta får det vara. Det var gubbjävel och alla möjliga konstiga ord som inte alls hör hemma på julbordet. Men efter en kort sväng till Konsum så är julfriden återställd.

Själv är jag så ful i håret att inga paket i världen kan göra mig glad igen. Jag är kort och gott riktigt ful. Hemskt att behöva känna så på självaste aftonen. Stackars mig.

2h och 45 min kvar

Det är söndag. Fortfarande frid i det röda radhuset. Beräknad hemresa för min del den 28:e december klockan någon gång på förmiddagen. Dvs på fredag. För att säjfa och slippa obehagliga farväl bokade jag om resan till onsdag eftermiddag. 15:31 om någon gillar att vara exakt. Som sagt, för att vara på den säkra sidan.

Det går bra nu. Och imorgon får klapparna öppnas. Jag är sjukt nöjd med min insats och nyss kläcktes idén till nästa års klappar. Mitt kreativa jag har aldrig förr verkat så positivt. Dessutom är jag smalare nu än när jag tog studenten. Hur jävla mycket flyt kan en människa ha innan allt raseras?

Hej Bullen, del 2

Vad är egentligen bäst? Eller mest logiskt kanske.

En helt vanlig människa med en vanlig lägenhet med vanlig mat, en relativt vanlig hjärna, en kropp utöver det vanliga och en humor som jag inte vet passar ihop med min tydligt skarpsinta.

Eller.

En helt ovanlig människa med en ovanlig lägenhet med ovanlig mat, en relativt ovanlig hjärna, en kropp utöver det vanliga och med en humor som is a perfect match med min tydligt skarpsinta.

När jag var nio år skrev jag ett brev till Bullen. Känner således att jag redan använt den livlinan.

Dan före dan

Imorgon är det den här bloggens första julafton. Och min 28:e. Idag har jag klätt granen med julgranskulor som hängt med lika länge som den siffran jag nyss skrev. När det kommer till julen så är jag så in åt helvete konservativ. Nymodernigheter passar inte ihop med julen. Inte nånstans. Under granen har jag lagt ut årets klappar. Tre av ungefär 37 var till mig. Två ganska stora paket och så ett mindre, som ser ut att innehålla raggsockar. I de två större gissar jag på långfärdsskridskor med tillhörande pjäxor. Hoppas för allt i mitt liv att det till morgondagen tillkommer ett livsviktigt fjärde paket. Nämligen det med isdubbar i.

Trinidad nån?

Är det nån som varit i/på/vid Trinidad Tobago? Jag har fått det stället på hjärnan och gjorde nyss den mycket muntra upptäckten att jag kan få slå ner mitt lilla arsle i en flygplansstol för under 5000:- Det känns ju svinbilligt! Måste väl finnas någon halvsunkig bungalow att hyra för några kronor om dagen. Maten känns som den består av fisk och färsk frukt! Perfekt! Jag känner att jag måste åka dit och kolla om det är lika bra som jag tror att det är!

Mutti skjuter laser!

Första middagen avklarad. Och den förflöt minsann utan vidare incidenter. Det enda jag så här långt kan vara missnöjd med är att potatismoset inte smakade ett skit. Vet inte varför det är tabu att använda kryddor. Den stekta fisken smakade lika bränt som bränt barn luktar illa. Om en teflonstekpanna hade funnits i detta hushåll kanske inlägget sett annorlunda ut.

Hur som helst så åts all maten upp och det utan att uttalat missnöje bland familjens deltagare utbröt. Tvärtom så hade vi riktigt skojigt. Särskilt mamma och jag, som alltid väldigt synkat men ljudlöst ingår en stark allians, njöt av middagen och med tillhörande aktivitet. Mamma hade nämligen fått tag på en sån där rolig ficklamps-penna som kan lysa röd laserprick. Typ en Lasermannen-wannabe-lampa! Under i stort sätt hela middagen satt mamma och sköt laser på pappa, vilket jag tyckte var enormt humoristiskt och moget gjort av kära Mutti.

Bit ihop nu

Det är torsdag. Klockan är 17:29. Min pappa klev just innanför dörren. Får se hur länge husfriden håller i sig.

Julafton är på måndag. Vore trevligt om vi åtminstone pratar med varandra då. Om inte för vår skull så för övriga familjemedlemmars.

Nu kör vi. Vi grejar det här tillsammans. You go girl!!

Frillan

Jag har klippt mig idag och är ful i håret som vanligt. Förra gångens klippning slutade ju i något utav succé. Jättetjockt och jättefluffigt och jättekvinnligt. Eftersom det blev så bra sist så brydde jag mig inte om att noggrant förklara hur jag idag ville ha håret utan nöjde mig med att säga att frisören skulle klippa som förra gången. Jajemän, sa hon. Men tydligen så förväxlade frissan mig med någon annan. Förslagsvis en mogen 37-taggare. Jag är allt annat än nöjd men är heller inte särskilt hysterisk över det. Håret växer ut. Håret blir tjockt igen. Jag kommer bli snygg igen. Om några månader. Tills dess får jag vara ful.

Jag är inte arg. Jag är inte hysterisk. Jag är inte irriterad.
Vad håller på att hända med mig?

Julklapparna

Om jag verkade bitter i förra inlägget så tolkade ni fel. För igår handlade jag klart alla julklappar. Dvs the kläpps till mina tre syskonbarn. Jippohoo! Om man inte räknar de klappar jag tvingas köpa till min syster och hennes man, till mamma och till pappa förstås. För då har jag inte handlat klart. Alls. Jag har kommit på att jag inte tycker om att inhandla klappar. Är sjukt bra på överraskningar och dylika moment när andan faller på men när tvångsklappar som jag kategoriserar in julens paket i, förväntas bli köpta, blir jag varken euforisk eller munter.

Pappa önskar sig en resa tilll Danmark. Hur slår man in det var min första tanke. Sen kom jag på att om inte budgeten räcker så kan jag ialla fall ge ett bidrag till hans Danmarkresa. Tex en enkel resa med Swebus till Jönköping. Då är han en god bit på väg.

Irritation förvandlas till love

Tredje advent och min undergång är här kan man väl säga. Den knackar på dörren men jag tänker inte öppna. Inte en endaste lussekatt har jag ätit denna säsong och därför är jag lite småsur. Lussekatter som jag gillar allra mest av allt i denna snösaknande värld. Vanligtvis brukar jag ha hunnit med en 15-20 stycken innan julafton. Det är assynd om mig.

Grejen är att hela min fucking frys är full av viktklubbsrecept. Sånt som ska göra mig smal. Då passar det inte att trycka in en, två eller tre påsar med nybakade lussekatter där. Tanken att baka och ta med till jobbet slog mig men i nästa sekund insåg jag att typ alla som jobbar där är fitter och de kan baka sina jävla lussekatter själva. Jag vet inte hur jag ska lösa det här problemet. Det smärre lilla problem som tydligen gör mig mer än aningen förbannad.

Något annat som gör mig spyfärdig är hur folk benämner sina respektive. Det mest normala vore ju att kalla dem vid sina namn när de pratar om dem. Något folk verkar ha sjukt svårt för. Ett rykande färskt exempel som gjorde att jag senast idag liksom tvingades att pressa ner spyan fler gånger är min kollegas sätt att prata om sin bättre hälft. Vi har jobbat ihop i ungefär ett år och jag har vid det här laget fattat att han har en tjej och jag tror nog att hon faktiskt har ett namn. Anledningen till att jag är osäker är att varje gång han pratar om henne så kallar han henne "tjejen". Tjejen o jag och tjejen skulle göra och tjejen har och tjejen vill och tjejen önskar sig en jävla ponny i julklapp! MEN VAD HETER MÄNNISKOJÄVELEN?!

Jag kan gå med på att man den första och eventullt andra (om det är tydligt att den man pratar med är efterbliven) gången man pratar med någon benämner sin kärlek för "tjejen", tex "min flickvän, Sara". Men sen räcker det. Att fortsätta prata om "tjejen" som om hon vore den enda tjejen i hela världen är uppseväckande irriterande och på gränsen till nedvärderande. En tjej i bestämd form. Det stör mig så sjukt jävla mycket.

För att övergå till andra saker så tänker jag ibland att Hannah har rätt. Att jag ska uppskatta romantiken lite mera. Låta mig flickas till lite och låta mig bli omhändertagen. Att jag inte ska vara så svår att behaga. Men jag är ju romantisk och jag vill bli omhändertagen som alla andra. Men inte på något stereotypiskt sätt.

Det tredje adventsljuset tänder jag för Lina. Min finaste vän som jag alltid kommer gå genom eld för. Känner också en enorm kärlek för Hannah idag. Det gör jag alltid när jag pratat/träffat henne. I julklapp önskar jag mig mer tid med dessa två härligheter.

Lysena & slingan

Jag är lite rädd. På väldigt kort tid har jag betett mig som ett riktigt mongo. Bokstavligt talat alltså.

Det började med att jag skulle köra mig själv och Anna till Norrköping. I bil. Pappas bil som jag av naturliga skäl inte kör så ofta. Det var på kvällen och det var väldigt mörkt. Väglaget var inte att klaga på och av erfarenhet visste jag att högsta tillåtna hastighet var 90km/h. Men att det skulle vara så in åt helvete mörkt. Jag kör inte bil jätteofta längre och kände helt plötsligt en enorm skräck inför bilkörningen. Jag såg inget men kände massor. Tex att jag var på väg ner i diket. Eller att jag i vilken sekund som helst kunde frontalkrocka med en mötande bil. Så mörkt var det. Anna agerar fantastisk passagerare fastän hon liksom jag är skräckslagen, säger några lugnande ord om att det ska nog gå bra. Efter ytterligare några nära-döden-upplevelser frågar hon om jag har lysena på. Det hade jag inte.

Förra veckan var jag och köpte mig två stycken ljusslingor för att ha på mitt balkongräcke. Så att den mörka tiden fram till risgrynsgröt och knäck ska bli mera harmonisk. Jag provlös ena slingan inomhus och den lös så vacket så. Kopplade ihop dem och monterade upp slingan på balkongen. I med kontakten och så poff. Nähä, bara ena slingan lös. Orkade inte bry mig om det utan hade istället utelampan tänd om kvällarna. I lördags var Emma här. Satte henne naturligtvis i arbete med att laga slingan. Nu lös plötsligt ingen av de två slingorna. Emma monterar ner, tar in slingorna och börjar finurla lite. Efter lite meck så lyser båda slingorna och Emma monterar upp dem på balkongräcket igen. I med kontakten och så poff. Va fan! Ingen av slingorna lyser! Hur sjukt är inte det då. Då borde det vara något glapp i kontakten, tänker jag i smyg. Emma tänker högt och hummar nåt om om strömbrytaren. Hon ser på mitt frågande fejs att det här är nåt nytt och förtydligare därför "Mary, du har väl satt på strömbrytaren". Vilken jävla strömbrytare?! Vad gjorde jag utan Emma?

Exakt så puckad är jag.

Mobiltelefonens inträde i mitt liv

Året var 2000 och det här är historien som föranledde att min första mobiltelefon införskaffades.

Den killen jag då var ihop med (typ den enda om man inte räknar han med sjukt liten snopp och han som hellre umgicks med sin morsa än med mig) var och besökte mig i Stockholm. Jag skulle möta honom på T-centralen men var av någon, som jag nu inte minns, anledning sen. När jag kommer till centralen är jag så sen att tavlan som visar inkommande tåg har slutat att fungera. Haha, det hade varit roligt. Nej, men den visar inte längre det tåg som pojkvännen åkt med. Säkert var det fredag och proppat med folk på centralen så det enda rätta var att trippa fram till kundtjänst och be dem ropa efter honom i högtalarna. Det roliga är att pojkvännen kände sig sjukt träffad när han hörde sitt namn ropas upp. Han har i efterhand sagt att det kändes som att ALLA kollade på honom och visste att det var JUST HAN det ropades efter. Så var det naturligtvis inte. Bara ett förtydligande för den korkade som nu trodde det.

Lätt som en plätt!

Min kobratelefon ringde och utan att först kolla på nummerpresentatören svarade jag. Var helt säker på att det var darling Emma som ringde. Det var det inte. Numret som ringde denna fredagsafton var 08-501 013 79 och samtalet löd så här:

Jag: Hello! (med dåligt imiterad brittisk accent)
Hon i telefonen: Hej, jag ringer från (och ungefär då hajjade jag att det inte var Emma..) så därför hörde jag inte från vilket skittelecomföretag hon ringde från.
Jag: Jaha, hej hej!
Hon i telefonen: Jag hoppas att jag inte stör.
Jag: Nej, det gör du inte. Men om du vill sälja något eller fråga mig om nåt är jag inte intresserad.
Hon i telefonen: Ehh, nähä... Nej, då var det inget.
Jag: Vad bra, hej då!
Hon i telefonen: Hej då. Trevlig kv...
Klick

Wet sand

Gitarrsolon är det vackraste jag vet.

Mittimellan

Jag är mittimellan allting känns det som. Mina mest framträdande mittimellandilemman är att jag ser förjävlig ut i tjänstedräkten. Jag klär mig av en helt förstålig anledning endast i herrbyxor och storlek 48 (som alltid har varit någorlunda hyfsade) är numera helt att förkasta. Storleken mindre, dvs 46, sitter snyggt och funkar svinbra om jag bara låter bli att knäppa dem. Alternativt drar upp dem. Grejen är att jag vill inte dra upp dem, tvärtom så vill jag ha dem så långt ner på höften som möjligt. Men det går inte för jag är tydligen för fet!

Ett annat dilemma är att jag är mittimellan ett sjukdomstillstånd. Började som bekant jobba i måndags och det tog en och en halv dag innan jag började känna mig krasslig. Kli i halsen och grönt snor i näsan. Är inte livet alldeles alldeles underbart. Har varit sjukt frisk de senaste 16 veckorna och så smäller det efter inte ens två dagar. Illa.

Ialla fall så är jag inte dödligt sjuk utan mer halvsjuk. Sådär småsjuk att det känns lite slöseri med tiden och uberslappt att mitt på dagen ligga i soffan. Man är för sjuk för att träna men inte för sjuk för att typ åka till stan för att handla julklappar. Så man åker in till stan för att märka att man nog inte var så himla pigg och kry trots allt. Svettigt och jävligt innan man ens hunnit sätta sig på tåget. Och några julklappar blev det ju inte, det enda man köpte var lite nya raffiga underkläder. Som väl hemma säkert ändå inte kommer att passa. Så är det alltid.

Tredje dilemmat är att jag inte kan bestämma mig för om jag ska duscha nu eller sova en liten stund först.

Fjärde är att jag kanske håller på att falla. Falla för dig. Fast jag vet inte. För då hade det ju inte varit något dilemma.

Dom tre orden

Jag älskar dig. Kanske den mest överskattade kärleksfrasen av dem alla. Vad hände med tanken och känslan bakom dem tre magiska orden. Att säga dem när inga andra ord eller handlingar kan beskriva vad man känner för en annan människa. När absolut ingenting annat känns relevant, när alla andra ord är sagda. Då. Jag trodde det enbart var därför dem tre orden fanns. Det och inget annat. Jag visste inte alls att jag älskar dig numera har fått den celebra betydelsen "ahmen jag ringer dig sen, puss hej".

Jag tycker det är pinsamt.

En kompis till mig berättade att om inte hennes kille minst en gång i veckan säger att han älskar henne så börjar hon tvivla.

Jag tycker det är pinsamt.

Undrar om hon då blir en sån där patetisk flickvän som ringer till sin kille när han sitter på superviktigt jobb-höjdar-möte och kräver att han ska säga det. Då kan man inte tro särskilt mycket om sig själv.

Om jag vore killen skulle jag också börja tvivla. Tvivla och kanske fundera på att göra slut.

Suckers.

Bajsverkligheten

Nu har jag bett dem som jag tror kan ha fått höra både det ena och det andra under fredagens extrema fylleslag om ursäkt. Hysteriskt full var jag och det är så himla olikt mig. Jag var ute till halv fem men minnesbilderna slutar nångång straxt innan 22. Moget. Grejen är att jag varken spydde, slogs eller tjöt så egentligen har jag inget att be om ursäkt för. Men jag gjorde det ialla fall. För att vara på den säkra sidan.

Jag har börjat jobba och har absolut inget liv. Jag vill bli hemmafru. Eller jobba 75%. Helst det sista alternativet. Det är hemskt på jobbet. Jag vill byta men jag vet inte till vad.

Finns inte ens någon tanke som kan vara värd att blogga om. Helt jävla tom är jag.

Om jag inte får veta någon sanning snart så kommer saker och ting bara att bli. Om du inte vill att saker och ting bara ska bli så vore det rätt smart om du gjorde nånting åt det. Snarast. Smartass.

Fyllo

Ja men visst. Och varenda mening skal bli rätt. Hur jävla tid det än tar. Det händer inte ofta men fan när det händer. Svinpackad. 04:58. Troode jag var modig o smart när jag ringde. Men jag kommer säkert bara spy imorgon och då spelar det liksom ingen roll. Och kaviar. Fy fan. Det här blir en kväll att sent minnas. DUm och otrevlig, på gränsen till dryg. Och jag har supit bort min påse. Men å har jag oakså kanske suttit påen krog från kl 15:30. Jag ångrar mig.

Dagens mallgroda

Dagens skryt: jag är (in)officiellt utsedd till klassens bästa elev i ämnet självskydd. Arbetar och utför teknikerna med tydlig pondus, balans, kraft och styrka. Orädd, ödmjuk, bra attityd och vilja att utvecklas vidare. Jomantackar! Med andra ord, som en liten pissed off Lilla My! Fan va härligt det är med skrytsamma människor.

Om någon annan i klassen har fått samma goda vitsord så ska du veta att det var det sämsta ligg jag någonsin haft.

Anekdot

Eftersom det inte händer ett skit i mitt eget liv (big lie men för en gångs skull håller jag det lite privat) så får jag bjussa på en het anekdot från en av mina bästa killkompisars liv. Har två. Alex och Björn.

För några år satt en av dem tillsammans med sin tjej och en killpolare och tittade på en småläskig skräckfilm. Med smågodis som sig bör. Min bästa kompis i soffan med sin tjej tätt uppkrupen bredvid, polaren i fotöljen bredvid. Smågodiset i den prassliga påsen lagd i knät på min bästis. Flickvännen behöver under filmen gå på toa och under tiden kommer mitt geni till vän på den kanske mest roliga idén like ever! Väl tillbaka från toabesöket och nedsjunken i soffan var det dags att åter föra handen mot den prassliga lilla godispåsen. Vad hon inte hade den blekaste om var att det nu inte bara låg godis i påsen. Min underbare vän aka hennes pojkvän hade i smyg dragit ner gylfen, gjort hål i påsen och lite snyggt placerat sin snopp i påsen. Humor på riktigt riktigt hög nivå.

Fotens extensioner

Mina fötter är rätt så fina. Tycker jag ialla fall. Läste just att till skillnad från fingrarna så har tårna inga speciella namn. Men att stortån, som räknas som den största tån, är belägen på fotens insida. Den minsta tån som ialla fall jag brukar kalla lilltån, är belägen på fotens utsida. Texten som jag läste är minst sagt motsägelsefull. Redan nu har två av fotens fem tår ett namn. Jag tror att i flera svenska hem så har alla tår ett namn.

Hur som helst så är min mittentå (på den vänstra foten), dvs den som sitter tvåa till vänster från stortån, min minsta tå. Minst och finast. Kanske inte kortast för det skulle se roligt ut, men den ger det minsta intrycket. Den mäter endast en centimeter på bredden. 3,4 centimeter plus minus några millimeter på längden för den som av någon anledning fortfarande läser. Om jag drar tåns hud bakåt så är den bara 0,8-0,9 centimeter bred.

Om en vecka börjar jag jobba igen.
Det kanske är lika bra.

Anatomipirr

Det här är nog på gränsen till sjukt och jag vet inte om det är en särskilt god ide att överhuvudtaget skriva om det. Men jag tänker att det kanske finns andra som känner igen sig och då behöver inte jag gå omkring och tro att jag på något sätt är underlig.

För några år sedan hade jag en träningssvacka. Från att ha tränat 4-6 gånger i veckan, som inte är att rekommendera, så tappade jag all lust och glädje. Inte så konstigt! Sedan när jag väl började hitta tillbaka till träningsglädjen så blev jag alltid innan ett pass sjukt nervös. Detta gjorde att jag ännu en gång fick en svacka i träningen. Eftersom jag snabbt förvandlas till ett monster när inte mina endorfiner får hålla på och härja i min kropp så fanns det inget alternativ, jag var bara tvungen att börja träna igen.

Så därför brukar jag gå på spinning, med rätt musik och en gapig & härjig ledare är det det absolut roligaste man kan göra! Grejen är att jag fortfarande blir lite nervös och måste hålla på att gå på toa flera gånger innan passet. De första 10-15 minutrarna av passet brukar alltid gå åt till att intala mig att jag inte kommer kissa på mig och vad som skulle vara det värsta om så ändå händer. Egentligen vet jag ju att jag inte kan vara särskilt kissenödig. Det är kanske mer som att kissenödighetsskänslan är som ett pirr. Men vad betyder det då? Att jag går igång på spinning? Att jag sitter där och är lite blossig om kinderna? Eller att min anatomi helt enkelt är helt fucked up?

Frihet

Jag är i min lägenhet. Stökigt som fan. Men den ligger i alla fall inte i Östergötland. En vacker dag kommer folk känna suget efter huvudstaden. Då behöver vi inte planera in våra samkvämskvällar. Jag saknar er men kan inte bo någon annanstans. Kanske Norrland. Det känns som jag förändrat mig så mycket att jag mår dåligt av att komma tillbaka till Byn.

Jag ska aldrig mer gnälla över ensamma kvällar och tråkiga helger. Jag ska aldrig mera kalla Stockholm en jävla håla. Däremot ska jag börja jobba terapeutiskt på min rastlöshet.

Hoppa fallskärm, gå med i lottakåren, spela badminton en gång i veckan, börja skjuta och börja klättra. Det är vad jag drömmer om. Det och en pytteliten sak till.

Håll tummarna

Om jag intalar mig tillräckligt mycket att jag mår illa, då kommer jag tillslut att spy va?! Igår var jag hos min syster och hennes familj, ovetandes om morgondagen. Idag ligger hennes man, sjuk i spysjukan. Typiskt att just jag ska åka tåg idag, kommer bergis att spy på tåget. Jag hatar att spy offentligt. En gång spydde jag i en påse utanför ett korvstånd. Eftersom min mobil lägligt nog lagt av var jag tvungen att irra omkring i köpcentrumet för att leta upp mina friends. Med tanke på vad som precis skett kände jag ju inte direkt för att gå tomhänt så jag fick knata omkring med spypåsen i handen (ifall jag skulle behöva spy mera). Kan ha varit i den vevan min fobi för att kräkas offentligt föddes.

Pensionärsgänget

Jag måste vara världens tråkigaste kompis. Åkte till Byn den här helgen för att umgås med mina bästa kompisar. Fikade med Karin på fredagseftermiddagen. Trevligt, gott och billigt! På kvällen kollade vi Idol tillsammans med Anna. Det var meningen att vi skulle se Smala Sussie men alla låg och halvsov i varsin fotölj.

Ett nytt försök igår kväll då. Anna och jag lånade fars bil (man känner sig som 18 igen) och drog till Norrköping. Angel hade laddat med rödvin och spel. Emma var bakis. Vi spelade en omgång Pratmakarna, sen kollade vi Babben och Sing a long. Nånstans däromkring la jag mig i Emmas säng och sa inte ett ord på en timma. Klockan 22:45 åkte vi hem.

Så rolig är jag. Idag tuffar tåget mot Stockholm klockan 17:36. Anledningen till att jag bokade en så sen hemresa var ifall jag skulle vara bakis. Stor risk! Vad ska jag nu göra i åtta timmar? Jag blir alltid på svindåligt humör i den här skitbyn. Jag längtar hem.

Pinsamt intetsägande inlägg också.
Mycket medveten om det.

Eller om det var barocktid..

De flesta tror säkert att det är rena rama lyxresan att färdas med tåg. Det är ju lätt att tro då man kan kissa och bajsa på tågen, man kan äta på tågen, man kan wappa och sova och gud vet vad man mer kan göra på det där lilla framåtskumpande tåget. Men uppmärksamma då att vi återigen snackar sträckan Stockholm-Norrköping. Man kan ju tro och tycka att det vore den naturligaste saken i världen att ha kollektiva färdmedel som på något sätt symboliserar det århundrade vi lever i. Allt det är fel. Så in åt helvete fel. Ialla fall när jag åker tåg.

Precis när jag tar klivet och stiger på tåget så förvandlas det till någon slags tidsmaskin och när jag når min slutdestination så har jag ofrivilligt färdats tillbaka avsevärd tid. Typ till renässansen. Obregripligt men sant. Och jag märker det sällan förrän jag ska laga mat. Som idag. Vem mer än min familj saknar teflonstekpannor? Hur lätt är det att steka bacon i gutjärnspanna? Och hur svårt kan det vara att införskaffa en disktrasa? Eller att ha element som är reglerbara. Och när buljongen har utgångsdatum 040509 känns hela alltet som ett stort skämt.

Dessutom har vattnet här en helt annan hårdhet än Stockholmsvattnet. Har stylat, fixat och trixat i en halvtimma nu men jag ser fan inte klok ut. Tur att den enda man behöver vara snygg för i den här hålan förra veckan flyttade till Norpan.

Förtjänt av ett bad

Det skulle vara mysigt och skönt att tappa upp ett bad. Sätta på någon gammal LP-skiva. Höra knastret i bakgrunden och så Christer Sjögrens stämma i förgrunden. Kramgoa låtar 12 är en riktig klassiker! Ibland tror jag att min pappa är Christer och min mamma är Sten & Stanley. Jätteknasigt.

När jag är i Stockholm längtar jag jämt efter att bada och när det är som värst brukar jag skrika ut min ångest och verkligen behöva tokskärpa mig för att inte tumla över till grannen (inte lasagnesnyggot) för att be och böna om att få använda deras badkar.

Nu finns badkaret 20 meter ifrån mig och det känns nästan lite skamfyllt att ens fundera på att använda det innan jag riktigt gjort mig förtjänt av det. För man kan liksom inte vara förtjänt av att slappa om man inte hårt har jobbat sig till det. Tex att försöka jobba bort de där sista dallriga och ofräscha fyra kilona. Funderar på att gå till gymet. Men så kommer jag på att det inte finns något gym. Då tänker jag att badhuset får duga. Men så minns jag igen. Det finns ju heller inget badhus. Förut fanns det en kägelhall men tom den har fått slå igen. Där hade man ju lätt kunnat bränna några fläskiga kalorier.

Alltså kommer jag inte kunna göra mig förtjänt av att krypa ner i badet. Stackars mig.

En sak jag stör mig på bara

Något jag stör mig enormt mycket på är hur folk, ofta kärringar, och då helst kärringar som tror de är något utöver det vanliga kärringslaget, äter saker. Förslagsvis korv. Det verkar som de är så himla rädda att smutsa ner läpparna att de inte kan omsluta munnen runt korven. De liksom spänner upp läpparna så att inget av korvsaften ska kunna förstöra deras nyss tillfixade läppstiftsläppar. Det gör att jag tvingas se hela deras tandkött och det är inget jag direkt mår bra av. Nu skulle man kunna tänka sig att jag visualiserar detta "problem" på andra saker de må hända stoppar i sina munnar. Det kan varken vara roligt eller skönt för deras män. Fast jag tror jag låter bli.

SJ´s underhållning

Min erfarenhet är att det nästan alltid är döskojsigt att åka tåg. Särskilt sträckan mellan Stockholm och Norrköping verkar vara kantrad av roliga inslag. Så även idag. Det kuligaste samtalet löd så här, som för övrigt utspelades mellan mig och den cirkus 70-åriga gubben jag satt bredvid.

Jag: Hej hej!
Gubben: Nä men hej, är du här?!
Jag: Ja, jo jag är ju visst det.. Jag och alla andra!
Gubben: Ehh.. Va?
Jag: Du känner inte mig, jag ska bara sitta bredvid dig och jag sa hej för att vara artig.
Gubben: Jaha, jag trodde jag kände dig.
Jag: Men det gjorde du inte.
Gubben: Jag ber om ursäkt.
Jag: Det är lugnt!

Kärlek inom rimliga gränser

Jag lider med den man som råkar bli gift med mig. Och det inte bara för mitt efternamns skull. Och jag tycker, om möjligt, ännu mer synd om de stackars små blå illaskrikande och slemmiga (som förvisso blir till jollrande ädelstenar) varelser som jag med lite jävlar anamma lyckats att krysta ut. Det är inte det att jag inte kommer ge dem kärlek, omtanke och värme. Tvärtom. Jag kommer pussa och krama dem, säga att dem är världsbäst och att ingen jävel någonsin kan tro att de kan sätta sig på er. Åt helvete med dem!

Jag tror tom att jag kommer att leka med barnen. Min kreativitet är det inget fel på så det kommer att läggas pärlplattor, det kommer att stöpas ljus, det kommer att ritas, det kommer att läsas, det kommer att sjungas, det kommer att bakas och det kommer säkerligen att bli en hel del utflykter med både äggmackor och varm choklad.

Och jag kommer låta min man fortsätta att gå på puben, på hockey, på ridning eller vad han nu kan tycka är avkopplande hobbys. Jag kommer fortsätta att skriva små lappar med fina ord på, smyga ner dem i din jackficka eller lägga dem i myntfacket i din plånbok. Jag hoppas jag kommer fortsätta raka benen. I vilket fall kommer jag verkligen att älska varje del av dig. Varje del av din kropp och varje del av ditt sätt. Och dem där små skitungarna som vi har knullat till oss.

Men något som jag aldrig någonsin kommer göra är att låta dig följa med mig till jobbet. No fucking way att jag kommer rama in ett fotografi på dig och/eller våra guldklimpar till barn och ställa det på mitt skrivbord. Jag har tänkt på det här i flera dagar och jag har ännu inte kommit på en enda rimlig anledning till varför jag ska ha ett foto på dig bland mina jobbsaker. Känns bara som ännu en pryl som står och samlar damm. Eller tänker jag fel? Saknar mitt tänk mänsklig resonans? Älskar man inte sin familj tillräckligt, alltså på riktigt, om man inte har fotografier på dem på sitt kontor?

För att slippa konfronteras med detta delikata problem är ju ett smidigt sätt att aldrig skaffa sig en kontorstjänst. Då märks det, ialla fall inte lika tydligt, vilken bitch man är.

En ovanlig onsdag

Ska inte den här dagen ta slut snart. Klockan är 12:33 och tiden segar sig fram. Kryp kryp kryper framåt. Mycket vin och pärlplatteriläggning igår kväll/natt. Mindre sömn. Lots of candy idag, för att överhuvudtaget hålla mig vaken. Att gå ner fyra kilo till verkar bli svårt. Godis och vin bygger inga muskler! Svårt men inte omöjligt. Igår gjorde jag 16 armhävningar på rad. Beröm till alla inblandade, dvs bra som fan Mary! Riktigt jävla bra. Till min 29-års dag kan jag göra 20!

29! Ska jag fylla 29 stycken år nästa gång? Det måste ha blivit något fel nånstans. Big mistake. Jag som ser ut som 12. Måste ringa mamma och höra efter om något har blivit knas.

The Swan

Någon som hajjat hur Lina och Lindas resurser ska användas är självaste Magnus Uggla! Jojomensan! Visst har han och hans stekiga vänner kommit på knepet. Låtit sig sminkas och plåtas lite och wips så kan man bli så här läcker. Kolla in http://www.magnusuggla.nu/ och bli förälskad i The Swan.

Bästa egenskapen

Egenskaper är något som alla har. Vissa visserligen knappt synliga och vissa har så många att risken att bli paranoid är kraftigt överhängande. Kan det rymma så många egenskaper i en och samma kropp utan att personen blir schizad?

Egenskaper som snålhet, långsinthet och fjäskeri är något som de flesta väljer bort. Sånt patrask vill man inte ha i sin närhet. Sen finns dem här egenskaperna som trångsynthet, skadeglad och avundsjuk som ingen egentligen gillar men som typ alla ändå går omkring och är.

Att vara snäll, trevlig och rolig är ju positiva egenskaper som egentligen inte säger ett skit. Alla vill ju omges av snälla och roliga personer. Men snälla för vem och vadå rolig? Jag vet massor av folk som klassar sig som den roliga typen men jag skulle hellre äta bajs och på kuppen få kolera än att sitta och lyssna på hur rolig du kan vara.

Den egenskap jag värdesätter allra högst hos mina vänner är förmågan att kunna växla mellan olika samtalsämnen. Att prata om fyra eller fem olika saker samtidigt, tycker inte jag och inte heller de flesta av mina vänner, är några konstigheter. Man börjar att prata om något men kommer på att det är roligare och kanske mer givande att prata om något annat. Tid finns det ju gott om så man kan ju alltid gå tillbaka och prata om det första ämnet lite senare. Eller så pratar man lite om det ena och så lite om det andra. Samtidigt. Finns den förmågan så kommer jag vilja vara din vän. Och det oavsett om du är lite dum ibland. För jag är dum typ hela tiden.

Känn dig träffad

Det här är inte en kärleksförklaring, det är inte ens en förklaring. Det är ingenting. Det är bara det att du inspirerar och förvånar mig. Förtrollar mig och får mig att le. Det är bara ord. Ord du får mig att vilja säga till dig och jag vet inget annat sätt än det här.

Världens bästa ateljé

Om du har en ny kjol som jag tycker är ful väljer jag att inte kommentera den. Om din nya frilla gör att du ser sju år äldre ut låtsas jag som ingenting. Om du tänkt bjuda mig på hot dogs säger jag att jag inte tycker att det är gott och att det finns risk att jag spyr om jag får giftet i min kropp. Jag är alltså en person som har mycket svårt för att låtsas, svårt att spela med och svårt att säga något jag inte menar.

Därför ska alla lyssna väldigt noga nu. Lina & Linda är en makeup och fotoateljé på Strindbergsgatan i vår stolta Hufvudstad! De är grymmast och har en skön stil som får vem som helst att vilja släppa loss!

Lyssna bara på det här. En medelålders kvinnlig kund kommer in, ursprung från typ Thailand. Hon hade träffat en svensk man, flyttat till landet Lagom och allt var så mysigt så. Tills hon upptäckte att han även hade en yngre upplaga av miss Thailand! Hon beslöt därför att plocka ut lite pengar från gubbjävelns konto, besöka Lina & Linda och ta några jävligt schyssta bilder! Korten lades i ett kuvert, kuvertet frankerades och vi tackar posten för att deras tjänst fortfarande är i bruk. Mannen lär bli måttligt förvånad när han mottager bilderna. Tanten hade också frispråkigt talat om att "han tröttnar säkert snart på det hålet också".

Fast nu märker jag att poängen verkar ha uteblivit, vad ska mannen ha bilderna till egentligen? Och vad tjänade tanten på detta? Kanske skickades bilderna till den yngre slinkan?!

Kontentan: Lägg era sista pengar på ett besök hos http://www.linaochlinda.com/

Fuck off

Jag skulle kunna sitta här kanske hela kvällen. Vara så äckligt noggrann och petig att det tog er flera timmar att läsa orden. Fundera, analysera och beskriva på ett sådant sätt att det skulle ge mig nåt slags journalistpris. Inte andra tredje eller fjärdeplats. Utan jag skulle kamma hem hela skiten. Hedrad och ihågkommen skulle jag bli. Jag skulle printa ner, stryka, lägga till, radera igen och så tillslut finna de mest sanna formuleringarna och sedan känna tillfredställelsen svepa över mig. Då skulle jag ha beskrivit var och en av er, tagit mig tid för att hitta de allra mest träffande och precisa skildringarna. Göra allt för att göra bilden av min verklighet så rättvis som möjligt. Få andra att ingå allians med mig. Ge er sanningen. Men jag gör det inte. Jag nöjer mig med att tala om att jag gillar nästan ingen av er. Jag är på så fasansfullt dåligt humör. Det kan hänga ihop. Det kan göra det. Men det är inte alls säkert.

John vill döda mig

Glad som en liten lärka när de första snödropparna kommer småsprang jag till John efter skolan. Eftersom han är störd så har han målat sin papier maché mask utan mig. Tur för honom så hade han inte testat färgen på min alldeles underbart fina skål. Däremot hade han omsorgsfullt lagt skål och två färgsprayburkar i en påse. Väl hemma och i måleritagen så tänkte jag att det kan ju inte skada att läsa lite på burken. Eftersom jag är nybörjare i papier maché branchen så är ju alla goda ideér välkomna. Läser lite och blir livrädd och förbannad på John. Vill han indirekt döda mig eller? Det kan inte finns något bra med den där färgen. Tillochmed tom burk ska hanteras med största varsamhet, behållaren ska lämnas till insamlingsställe för problemavfall. Totalt livsfarlig är vad den är. Det mest uppseväckande och faktiskt lite roliga var att vid förtäring ska man kontakta läkare och om möjligt visa etiketten. Vadå visa, den är ju uppäten. Jag fattar ingenting.

Upptagna liv

Jag hatar att planera. Har bokat en tågresa till Östergötland med avgång nångång den 29 november. Året tack och lov 2007. Hatar jag mig själv nu? Svar ja, ein bichen.

Lina. John. Anna och Emma. Och lite Therese. Ni är dom enda som går att ringa utan att ringa innan och typ förbereda er på att jag ska ringa. Vill man leka med er går det bra att fråga rakt ut. Vill ni så bestämmer vi tid. Alla andra måste ha en betänketid på ungefär en vecka. Är folk verkligen så jävla upptagna? Sen när blev jag så här himla oupptagen? Eller beror det bara på att ovan nämnda fyra och en halv person kommer från landet. Har bonniga själar. Där beter man sig så. Ohyfsat som en del skulle vilja påstå, bara tränga sig på så där och tro att jag har tid för dig så där hur som helst. Fy skäms.

Erik fyller idag. Jag har grattat den lilla sockerpullan. Såklart. Puss!

Alternativ läsning

Fick idag förklarat för mig att min blogg den senaste tiden innehållit mycket sex. Ja vad är det man säger, mycket snack men jävligt liten verkstad. Eller verkstad åtminstone stängd för reparation. Vad jag inte fick vetskap om är huruvida det är bra eller dåligt. Eftersom jag är en cynisk jävel tror jag på det sistnämnda.

Därför ska jag nu berätta andra mer eller mindre viktiga saker om personen bakom denna ordorgie. Alla vet ju redan att jag är en glad och social tjej på 28 jordsnurr. Som gillar att ha många bollar i luften och som gärna hugger i när det behövs. Min högsta önskan är fred och jag dricker helst rabarbergrädd te. Och om jag blir vald till årets lucia så är det för att jag vill sprida ljus och glädje. Ni kanske också visste att mitt humör fullkomligt styrs av mat och att jag därför varje dag intar ett litet mellanmål i form av en grov smörgås med skinka och gurka på. Och att min mage alltid kurrar efter klockan tre på dagen och att det har kommit att bli ett smärre problem nu i skolvärlden. Det går över om jag får fisa men det skulle vara lite skämmigt, det erkänner jag. Om någon annan visar vägen skulle det kännas mindre genant för mig.

Inte ens jag orkar lägga tid på sånt skit. Vem fan bryr sig om jag är glad & mätt eller om det är fred? Just nu intresserar det mig mera hur jag ska lyckas samarbeta med mitt inre. Och mitt inre handlar just nu om sex. Tex med vilka jag kan tänka mig ha sex med. Och att jag tror att jag har gått och kåtat upp mig på en snubbe i mockajacka. Det måste vara det sjukaste jag känt på mycket mycket lång tid. Sådana saker funderar jag på men om det är mera intressant med det andra så fine. Det är ju som Sambo säger, ändå bara gruppboenden som läser.

Yrkesval

Jag arbetar statligt. Då jag gillar dyra saker är det ett illa strategiskt drag. Det finns många yrken som verkar roliga, i ungefär en halvtimma. De flesta jobb inkluderar att sitta framför en dator halva dagen och då går det automatiskt fetbort. På mitt jobb har vi inte ens internet och det är nog därför jag väljer att stanna kvar.

Nu leker vi att jag har räknat upp alla tråkiga och menlösa jobb. Simsalabim så har vi generöst räknat tre roliga jobb kvar, där det första utgörs av ambulansförare. Men då jag inte tål blod, nålar, sjuka människor eller spyor är jag ganska uträknad där. Det andra är brevbärare. Jag har alltid haft en hemlig (inte längre) dröm om att ha min egna lilla gula postcykel. Trampa fram i små gulliga villakvarter där uppförsbackar är förbjudet. Man får frisk luft och sjukt läckra ben! Och dessutom en symbolisk summa även kallat lön för det, kan det bli bättre?! Det tredje och sista yrket är nog det jag ska bli när jag blir stor.

De yrken som absolut tillhör bottenskicket måste väl ändå vara ett: psykolog. Vem fan vill sitta och lyssna på ältande och glåmiga människor med noll självinsikt? Sitta tillbakalutad i en ful korgstol med nåt jävla psyko framför en. Man nickar, hummar och kanske tom lyssnar. Låtsas vara förstående och ger psykot gott om tid. Time is money! Min absoluta övertygelse är att näst intill 100% av alla legitimerade psykologer själva är rena rama dynamiten. Har de inte varit schizade så njuter de av att se att andra har det värre. Fast det gör ju alla kom jag på i skrivandets stund.

Yrke nummer två som är kockobängt är gynekologer. Om man nu gillar fittor så mycket så kan man ju ha en egen uppstoppad hemma. Som inte lever men som man kan pyssla med. Att frivilligt vilja titta in i andras, ibland håriga och illaluktande vaginor, känns så jävla sjukt.

Det konstigaste av allt måste ändå vara de som väljer att utbilda sig till hudterapeuter. Såna som klämmer pormaskar. Jag finner inte ens ord för sånt vansinne.

En självklarhet eller..

Hur personlig får man bli innan man insett att allt har gått åt helvete? Då det inte finns någon återvändo eller plats för mig i himmelen. Då det liksom har skitit sig rejält. Och man bittert får ångra alla ord.

Senaste året har jag mer eller mindre fallit för några av det motsatta könet (och lite en av samma men det är history now). Eller åtminstone inbillat mig att jag har varit kuckilurad i er. Ungefär samma visa varje gång. Samma ständigt återkommande tema och det är att du redan är upptagen. Jättemycket upptagen med antingen ring på fingret eller mitt uppe i gedigna försök att producera bäbis. Och då är inte jag den som ska störa. Det hajar ju tom jag.

Kanske har fjärilarna flaxat runt lite här och där och kanske har jag varit lite småförälskad men innerst inne tror jag det handlar om att vilja ha något som någon annan har. Jag är inte mycket för att unna andra, inte om jag inte själv får smaka kakan. En kompis sa till mig att en dag kommer jag att spräcka något förhållande. Jag vet inte vilken värdering jag ska lägga i det. Förhållanden kan ta slut. Ny kärlek kan spira. Men det är nog inte troligt. Och om jag får välja vill jag nog inte vara en del i det. Jag vill ha mitt eget. From scratch.

För ett tag sedan så blev jag liksom nedslagen av en tanke. Värsta uppenbarelsen och skitjobbigt att fäjsa samtidigt som det kommer göra att jag spiller mindre tid på onödiga kroppar. Om jag är smart vill säga. Det har ju hänt någon gång tidigare men jag kan inte garantera något. Vad jag fått insikt om är vad jag tänder på. Alltså, vad jag på riktigt tänder på. Att det ska till en läcker kropp med starka armar och en tajt liten rumpa är en nödvändighet för att det överhuvudtaget ska kunna pirra lite i medaljongen. Men saknar den potentiella personlighet så blir det svårare. Då ska det till kopiösa mängder sprit och eftersom jag inte nojsar på fyllan så blir det alltså inget alls. Då spelar det ingen roll om kroppen är guds självaste gåva. Utan personlighet, karisma och ett överraskande inslag så kommer det förbli torrt som fnöske i de nedre regionerna. Som om Sahara ligger mycket närmre än vad det egentligen gör.

Jag gillar när folk vågar utmana. När folk är sig själva. När folk inte tar sig själv på så stort allvar. När folk bjuder på sig själva. När folk säger ifrån. När folk inte bara är vanligt jävla folk. Utmana mig och jag ska ligga med dig. Eller i alla fall respektera dig och överväga tanken. Att slå sin lilla påse ihop med en sådan pojke verkar vara lika lätt som att hitta en ateist i Jönköping. Helt fucking omöjligt.

Trots detta känner jag mig gladare än vad jag gjort på länge.

Bajslördag

Jag har så tråkigt och det här inlägget kommer V E R K L I G E N visa det. Om du ska gnälla på hur jävla tråkig jag blivit och hur värdelöst jag skriver så uppmanar jag dig att sluta läsa bums. Det här är mitt forever and ever sämsta blogginlägg alla kategorier och det står jag för. Min hjärna är helt tom, skrynklig och ful.

Jag ger sjukt smarta råd, till nästan alla. Men ingen lyssnar på dem. Det är tex dåligt att ha sex med ett ex. Bara för att detta lilla himmelska ex råkar kunna göra dig nöjd betyder inte det att det är humant att fläka ut sig och bresa för exet. Ett ex är ju ett ex av någon anledning men det verkar ju folk glömma bort så fort det vattnas lite i underbyxan. Dessutom har jag börjat utveckla någon slags allergisk reaktion mot just det begreppet, ex. Min förra kille låter så pretto så vad kan egentligen anses som brukligt?

Idag är det min sämsta dag igen. Det vore bra om man kunde ta alla lördagar och bunta ihop dem så att man snabbt kan bli av med skiten. Låta sju lördagar passera på rad för att sedan få sju härliga och smärtfria veckor. Kan någon komma på hur man gör. Och sedan ringa mig.

Jag är lite trött för jag har sovit dåligt inatt. Vin rann ner i min strupe igår kväll och jag tyckte det var gott, menfullt och inte så dyrt. Därav mängden. Alkoholens negativa sida är att den tilltänkta fysiska aktiviteten blir så in i helvetes åsidosatt. Jag är inget hysteriskt sportfreak men nog fan mår man bättre av motion än av alkohol. Jag längtar fortfarande efter att bli den där mullenörden som är ute och hajkar på helgerna. Med Helly Hansen underställ och toppluva. Och matsäck, förslagsvis äggmacka. Ingen kompass för jag kan ändå inte tyda den. I år ska jag köpa långfärdsskridskor. Nu eller aldrig. Jag känner mig sjukt redo.

Det skedde ett Walk of Shame från min dörr i förmiddags. Under morgonen knackade det på min ytterdörr tre gånger och jag var rätt säker på att det var min granne som ville lämna tillbaka min nyckel. Jag öppnade inte. Inte heller den som låg bredvid mig. Däremot var vi väldigt tysta. När Shamet skulle dra så stod såklart hela grannfamiljen i trapphuset och planerade dagens utflykt. Och dagens utflykt, märkte jag, var just att uppehålla sig i trapphuset större delen av dagen. Och uppepå det ha ett barnkalas för ett gäng äckligt högljudda och snoriga 4-åringar. Också det förlagt till trapphuset. Trots att jag får göra precis vad jag vill och med vem jag vill och när jag vill så höll jag på att skämmas ihjäl. Nästa gång någon ska dra kommer den att få ta sig ut och ner på gatan via min balkong. Det är jag som bor här och jag som får leva med grannens hisnande vi-vet-vad-du-är-för-en-blickar. Fanns ingen möjlighet att jag ytterligare skulle förnedra mig genom att trippa ut och fäjsa skammen. Hånen. Avsmaken. Därför jag har suttit inne hela dagen och blivit den här bittra och sura kärringjävelen. Han stoppade inte ens in den men vem fan tror på det.

Konstaterat

Ibland är jag så dum i huvudet att hälften vore nog.

Excitera

Ikväll har jag inte lurat någon. Likt förbaskat kan jag ändå inte sova. Ligger i min säng och förundras över min egen genialitet. Ler och bara myser över min egen begåvning, samtidigt äcklad för att jag beter mig på ett nästintill högmodigt sätt. Mitt nya mission är att trycka tröjor med slagfärdiga citat på. Ikväll kom jag på ett som kan skapa stora rubriker. Eller åtminstone ge någon stackars sate huvudvärk. Ibland slås jag av hur briljant jag är. Det är sannerligen inte ofta men när det händer är det med full kraft. Ibland vill jag vara er så att jag kan umgås med mig.

Allanrop

Jag kan inte sova. Vill skylla på maggoten men det kan lika gärna bero på att jag nyss har lurat Christopher att jag har kysst Kiril. Det hör du väl på hans namn att jag inte har. För dom som vet vem Kiril är skulle det också vara förståligt om jag åt maggots, bara jag slapp Kirils läppar mot mina. Det var roligt att lura dig, trodde du var smart. Men så minns jag, du har ju också flyttat till Göttelaborg.

Rädsla

Idag har jag gjort något jag inte trodde jag var kapabel till. Först höll jag en orm och svarade samtidigt sakligt på frågor om upplopp. Ormen var av sorten kobra och hette Tessin. Han var fin och ömsade skinn. So far so good. Och nej, ormar är inte kladdiga eller kalla. Tessin var en stark liten orm, varm och lite len. Mycket söt.

Sedan var det dags att stoppa in vänsterhanden i burkar med främmande föremål i. I minst en av tre burkar fanns det, fick jag veta, levande ting. Det blev droppen för mig och man kan väl säga att jag ballade ur på en gång. När jag tyckte mig se ena burken röra sig sprang jag till ett av rummets hörn och skrek sådär stereotypt bögigt. Gjorde klart för övriga gruppmedlemmar att jag inte stoppar in varken höger eller vänsterhanden i någon burk. Tillslut var turen ändå kommen till mig och fram till bordet med de tre dödsburkarna skred jag likt en hysterisk jag vet inte vad. Med tårarna och snoret rinnandes nerför mina kinder stoppade jag tillslut in handen i ena burken. Jag valde rätt. I "min" bruk stötte handen på bomull. Burken till vänster var fylld med maggots.

Nu, flera timmar efter händelsen, känns det helt overkligt att jag stod där och grinade, klassens cooling förvandlades till en lipsill. Men just då fanns inom mig inget rationellt eller förnuftigt. Rädslan var överväldigande och förvandlade mig till någon jag inte visste jag kunde vara. En känsla som inte går att förklaras.

Dagens lärdom är att jag hellre är jättedöv än pyttelite blind.

Leona Lewis fel

Ett andetag.

Ditt inre pressas mot mitt yttre.

Varm luft sänker sig mot min hals.

En hand runt min nacke.

Tvingar mig att släppa förnuftet.

Kontrollen.

Jag ger mig.

Åt dig.

För närhetens skull.

Ett leende mot min själ.

Din kropp etsar sig fast i min tanke.

Din puls trycker mig långsamt nedåt.

Pressar mig till oigenkännlighet.

Manar mig mot branten.

Till kanten där hjärnans makt inte betyder ett skit jämfört med hjärtats begär.

Där vill jag vara med dig.

Stanna och känna dig.

Långsamt.

Idag är det..

fars dag fick jag tillsagt till mig av min mor när hon klockan 12:41 ringde och var smått hysterisk. Alla dessa jävla menlösa dagar som ska firas. Varför har du inte inte ringt, skriker hon från andra sidan luren. Den mor som jag minns som sund men som nu verkar ha tappat lite av sin värdighet.

Min alltid lika reko och i fireritagen till syster hade såklart firat pappsen redan igår. Att jag, familjens lilla odåga, inte ringt klockan ett måste naturligtvis ses som ett nederlag. För info så klev jag upp klockan 07:15 och borde, inser jag nu, ringt redan då. Jag borde inte ha rensat avloppet, dammsugit och torkat varenda list i hela den 38 kvadratstora lägenheten. Och jag borde absolut inte ha åkt in till stan för att låta sy upp ett par av mina nyinköpta brallor. Jag borde ha ringt och gratulerat min far.

Jag tycker att det är fullkomligt vidrigt att tvingas till såna här ofrivilliga gratulationsmoment. Den värsta dagen av dem alla är Alla Fucking Hjärtans Dag. Hur mycket jag än vill så kan jag inte förstå mig på tjusningen med att få någon menlös present som någon jävla businessman har bestämt ska vara romantisk. Det värsta jag vet när vi snackar allahjärtansdag gåvor är gosedjur (att vuxna människor blir glad över leksaksdjur är perverst), choklad (godis köper jag själv när jag är sugen på det) och parfym. Den som köper parfym på den högtidliga kärleksdagen måste vara helt iq-befriad. Och ha postadress Mongoliet.

Trots min aningen negativa inställning till kommersiella jippodagar så gick det bra för mig ett tag. I sex år var jag tillsammans med en kille. Vi kan kalla honom Fredrik men hans riktiga namn är Erik. Den pojken var helt underbar och visste hur han skulle få mitt hjärta att smälta. Jag minns särskilt en gång när han varit ute och plockat årets första tussilago. Eller när han gav mig den finaste nyckelpigeboll du kan tänka dig. Men det mest kärleksfulla han gjorde var att cykla till mig om nätterna. När längtan blev för svår satte han sig på cykeln och trampade de fyra kilometrarna till mig. Oavsett tidpunkt och oavsett väglag. Knackade på rutan och möttes av kanske då, världens lyckligaste flicka.

Kärlek behöver inte kosta pengar.
Kärlek är handling.
Kärlek är tanke.
Kärlek var du.

Det händer i Sverige

Var lite ledsen för att lördagkvällen inte bjuder på något underhållande. Bestämde mig för att se Lilja 4-ever. Kanske dumt för jag är fortfarande ledsen. Fast på ett helt annat sätt nu än tidigare.

Mysbyxfredag

Trasig människa. Som förvisso var och handlade men som sen förvandlades till en lat jävel. Snackade med Christopher på msn. Mest för att slippa gå och träna. Tur att han är bra att ha till nåt.

Vårskriket

Gå och träna, gå på promenad, gå och sola, gå och handla eller stanna inne och städa. Ungefär dem alternativen ligger på min lott denna fredagseftermiddag. En drink vore mera najs.

Känner för att bekänna något igen. Vet bara inte vad det skulle vara. Känner att saker och ting börjar hända. Känner att jag har ingen som helst koll på vem som läser vad på den här alldeles för röda sidan så jag får vakta min tunga alldeles särskilt tider som dessa. Eller åtminstone mina pekfingrar. Känner att jag vill skrika ut en hel massa sanningar blandat med osanningar. Men det ska jag inte. Jag ska städa eller eventuellt gå och träna.

Det är en fest imorgon och jag är inte bjuden, fick jag veta idag. Det stör mig. Fast egentligen vill jag nog inte gå. Inte om din äckliga tjej ska vara med. Utan din äckliga tjej skulle det bli mycket trevligare. Kanske ska bekänna det. Att vi nog skulle få det så mycket trevligare utan din äckliga tjej.

Människor

Ännu en dag av ingenting. Ännu ett nederlag. Om det inte vore för vissa människor. Vissa som jag har fallit för. Hårt och brutalt. Som jag känner är värda allt det jag, eller i vissa fall andra, kan ge dem. Emma. Anna. John. Alex. Lina. Hannah. Björn. Peter. Therese. Christopher. Mitra. Angel. Erik. Joanna. Karin. Malin. Petra. Lina. Andra är också viktiga men inte på samma sätt. Om jag är dålig på att visa kärlek. Den finns.

Sova med jeansen

Om jag skulle vara kär kanske jag skulle haft sex natten som var. Med den som jag vore kär i. Så där passionerat och sjukt erotiskt, ni vet. Nu är det ju så att det inte finns någon att vara kär i så det enda spännande jag kan delge er från föregående natt är det faktum att jag sov med blöta manchesterjeans.

Jag trodde själv aldrig att jag skulle göra det men byxan var så fasligt trång och jag ville inte att midjefettet skulle välla över idag när jag prompt var tvungen att glida omkring i min nya svarta manchesterbralla! Så jag blötte ner tyget kring midjan, krängde brallan på mig och drog ner dem på höften. Och vet ni, fan vad smal jag kände mig imorse, under dagen och även nu på kvällskvisten. Det funkade verkligen. De sitter inte alls åt i midjan, eventuellt hade jag kunnat köpa mig en mindre storlek. I natt blir det väl jag och blöta mörkblå Lewis. Jag ska dock inte förneka att jag känner mig sjuk i huvudet. Som om att jag, även om jag skulle vilja, inte kan bli mer ytlig. Jag sover med blöta jeans. Fatta. Fucking weat.

Same same but different

I stora städer kallas dagens måltider för frukost, lunch och middag. På mindre orter skulle en sådan indelning bli kaosartad och alla bönder skulle bli milt sagt förvirrade. Där talas det om frukost, middag och kvällsmat. Varför är det så?

Bränna pengar

Det finns två saker där man själv är bäste dräng eller vad det heter. Det ena är att powershoppa. Det gjorde jag idag. På mindre än 30 minuter hade jag bränt 4000:-. För dem papperslapparna fick jag en jacka och två par jeans. Två par jävligt små jeans ska tilläggas. Jag sa redan inledningsvis till de två mycket trevliga, trendiga och läckra expediterna att de inte arbetar på provision och därför inte behöver fjäska mer än nödvändigt, sitter brallorna någorlunda kommer jag köpa två par. För varje par som jag provade sa the boys att "de är snygga på dig men ska vi inte prova en storlek mindre". Jo, för fan... När jag trodde att nu, nu är det kirrat så säger ena boysen att "en storlek mindre skulle va perfekt på dig, de kommer töja sig". Så nu sitter jag här, med brallorna på halva arselet och töjer utav bara helvete. Ena expediten sa att jag var dum i huvet om jag köpte större och jag sa att jag skulle slå honom fett hårt om han ljög. Vi får väl se hur det blir. Oavsett utgång så kan härmed konstateras att shopping är en billigare form av terapi.

Den andra saken med drängen inblandad. Undrar vad det kan vara.

Fucking Facebook del 2

Nu orkar jag snart inte höra allt jävla tjat längre. Om jag kan komma på en enda ynka resonabel anledning så gör jag det. Internet var ju tydligen ingen fluga så varför skulle ansiktsboken vara annorlunda? Den förgrömmade facebook kanske om tio år har kommit att betyda världsomfattande ting. Och då vill man ju inte sitta här som ett annat ufo, bortglömd och utan friends. Så, vilka eller vilken är anledningen till att just du i framtiden ska kunna poka, adda och facebooka med just mig?

För info så har jag inte rest världen runt och av den anledningen har jag heller inte en massa friends i Koh Phangan eller Australien som sitter framför datorn och väntar på mig. Min kompis Alex bor i London och han var jag ju och besökte veckan som var så han behöver knappast facebooka med mig. Han är dessutom, om möjligt, ännu sämre på datorer än vad jag är så att bli addad av honom verkar inte bara vara en skitkass idé, utan också högst overklig.

Är facebook som att maila?
Jag skriver vanliga brev.
Är facebook att leta upp gamla roliga kompisar från 1992?
Om de är så jävla roliga, varför har vi då inte kontakt?
Är facebook att upptäcka saker om sig själv?
Jag vill nog inte veta mer, tack.

Min fråga är, vad gör alla dessa folk på fucking facebook?

Nog för att jag är konservativ och använder sydväst men jag tycker helt enkelt att det är roligare att lära mig spela tamburin och skulptera i papier-maché än att sitta och vara en del av den befolkning som tar stackars substantiv och gör om dem till värdelösa och fula verb. Eller finns det kanske något som heter facebooka? Detta samtidigt som jag gör allt för att vara trendig, tex går omkring med gummisnoddar runt vristerna. Snacka om skev världsuppfattning.

Kaviarmackan

Jag är ju en tönt. Använder reflexer till förbannelse, ser alltid till att ha mjölk hemma, på vintern går jag inte ut med blött hår och har inte bara en utan två sydvästar. Att glömma bort att äta händer kanske andra men inte mig. Jag skulle heller aldrig få soppatorsk på semestern. No way!

Men så plötsligt, som från en klar blixt från ovan slog det mig, att trots min torrhet så har jag svinballa människor i min närhet. Eller hade ialla fall. För skitlänge sen alltså. En av mina barndomsvänner (jag börjar hata det ordet, nästan lika vidrigt som undertecknad eller vederbörande) var under lång tid förälskad, kär och tillsammans med en kille som idag lever jetsetliv i LA. Den snubben är skaparen av filmeffekterna till The Day Efter Tomorrow och Ghost Rider! Det är ju sjukt ballt. Och honom har jag ätit kaviarmackor med.

Papier-maché

En av resekamraterna hade otur med sig själv under resan. Hon var så förkyld så att tom Skogsdungens dagisavdelning Ekorren hade känts fräschare. På något sätt påverkade allt snor hennes hörsel. Och det i en negativ riktning. Dessutom hade hon mens. Bad timing skulle man kunna säga. Själv kunde jag inte bajsa på närmre 72 timmar. Vet inte vem som led mest. Ialla fall blev väl matchen oavgjord.

Nu ska jag åka till John och skulptera med papier-maché.

Hej och hejdå

Efter fyra dagars skrivuppehåll känner jag mig nästan frisk och liksom botad. Det är ju inte så tokigt att hålla inne med ideér och tankar. Är tillbaka från landet där saker och ting inte är som här. Jag vill inte bo i London. Inte heller Barcelona eller Örnsköldsvik. Men jag skulle kunna tänka mig en sommarstuga på varje place. Jag är aningen fattigare och mycket fetare. Skittrist. Men jag har nya snygga kläder. Om jag idds hänga in dem i garderoben vill säga. Fast plaggen ska väl å andra sidan tvättas först. Att packa upp är det allra värsta. Ja alltså, det allra värsta i hela livet. Finns väl inget man fruktar så som att packa upp en väska fylld med skitiga trosor och unkna behåar. Men jag ska ägna mitt liv åt det en tid framöver. Det och andra saker. Tror jag tar en bloggpaus. Det kan vara bra för mig.

Veckans inköp

Är inte en dildo trots att jag i dessa tider verkar vara sjukt sexfixerad. Under 28 års tid (nästan) har jag varit smått likgiltig inför blommor & bin. Nu vet jag inte vad som tagit åt mig, alla utvecklas väl i sin egen takt. Det här inlägget ska ialla fall inte handla om varken spyor eller sex, utan om det som alla normala livsälskande människor borde rusa till affären för att inhandla, nämligen reflex.

Reflexer har ungefär samma egenskapar som kondition, dvs att reflexer är en färskvara. Bara för att du sprang milen på knappa 41 minuter 1998 betyder inte det att du idag kan åstadkomma samma bedrift. Detsamma gäller i reflexens värld. Bara för att du har en hel låda full med roliga figurer från gud vet när betyder inte det att de kan rädda ditt liv. Varje år, eller åtminstone vartannat, måste man förnya sin reflexsamling om man vill använda dem som livförsäkring.

Inför reflexsäsongen 07-08 har jag köpt dessa fräcka plastattiraljer aka livförsäkring:
-två reflexband som man kan sätta runt handled eller vrist
-två vanliga hjärtreflexer
-en grön krokodil

Jag har även en gul pannlampa (där resåren tyvärr börjar ge vika) som har räddat många knepiga stunder. Fast där går gränsen nästan tom för mig. Lite ball vill man ju fortfarande framstå som.

Kräkas offentligt

Man spyr och dör inte för att man inte fått nio timmars sömn. Jag ska flyga flygmaskin idag och av någon underlig anledning får jag alltid resfeber. Lite diareé kan det också komma. Jag intalar mig att det inte är något problem, om jag mot all förmodan skulle spy lite. Eftersom jag alltid är utrustad med spypåsar så spelar det liksom ingen roll. Det skulle vara värre om jag spydde rakt ut i luften, som hon den där programledaren som sa galet om precis allting i hela världen, gjorde. Men att spy i en påse behöver inte ens vara genant. Jag hoppas såklart att jag slipper, om inte för min skull så för mina underbara resekamrater, Tommilainen och Emma. London calling!

Morgonens tankar

Jag har kommit på hur jag funkar. Lägger jag mig senare än klockan 23 så får jag omöjligt en god natts sömn. Om inte jag får sova blir jag ett vrak. Svullen, kvistlig och med kli runt munnen. Ungefär som ett äckligt mensbarn. Igår lade jag mig senare än klockan 23. Inte nog med att klockan var för mycket, det var även iskallt i sängen. Trots långbyxad pyjamas, strumpor, två duntäcken och en fleecefilt så frös jag nästan ihjäl. Sen vet inte jag om en pipande mobil på något sätt kan ha haft en inverkan på den uteblivna sömnen. Någon skönhetssömn fick jag ialla fall inte. Drömde om upplopp. Läskigt var det men jag fick in ett riktigt bra slutlås så jag kirrade biffen. Apropå upplopp så läste jag att Svartenbrandt är utsläppt. Känns ju tryckt. Det svenska rättssamhället är en fröjd att skåda. Vet inte vad jag mest borde känna, förvåning eller rädsla. Men han gick ju och blev botad genom frälsning så vi behöver nog inte vara oroliga.

Klockan 07:23 var John uppe. Hos sig alltså. Inga missförstånd här inte. Hade ett givande samtal med honom, vi båda är för tillfället väldigt mycket i bajsåldern. John är fascinerad över analsex (http://www.knytkalas.blogspot.com/), han är inte sugen men undrar vem som kom på fenomenet. Jag är oerfaren inom den biten och trivs att ha det så. Vill folk få bajs på snoppen så är det upp till dom.

En annan sak som jag och en kurskamrat tänkt på är hur jävla tokigt folk designar offentliga toaletter. På min skola så finns det toaletter, det är bra. Något som är mindre bra är att hållaren för pappershanddukar sitter direkt eller snett ovanför hållaren för toalettpappret. När jag har uträttat mina behov eller bara känner för att tvätta händerna så blir mina händer naturligtvis blöta. Då är det brukligt att jag för mina händer upp mot pappershanddukshållaren för att slita åt mig ett, alldeles för hårt och oskönt papper. Detta innebär att det från mina våta händer droppar vatten ner på toalettpappret. Det kallar jag inte direkt världssmart design. Dessutom är det lite äckligt för nästa toalettbesökare. Är det kiss eller annan vätska på toalettpappret? Det sätter helt enkelt igång en fasligt massa tankar.

=spyfärdig

Det finns två saker som gör mig riktigt illamående. Det ena är smilys. Vad fyller de för funktion? Det finns ju hur många ord som helst som vill bli använda. Öva upp ditt språk så ska du se att du inte behöver underhålla med en massa streck och prickar huller om buller. Det andra är när man frågar någon vad som händer och till svar får man och fötter. Fan vad jag hatar det. Jag har full förståelse för att vissa saker, hur tråkigt det än är, bara måste bli sagda. Som tex när Alex bodde på Gran Canaria under två år och den enda konversation de hade byggde på repliker från Sällskapsresan. Eller att när man av någon anledning säger me too måste säga det med Dirty Dancing-inlevelse. Me too me too! Det är helt okej medan allt annat bara är pinsamt.

Speartime

Jag har fritid och jag vet inte om jag gillar det. Det känns mest läskigt. Vill gå på stan, men har inga pengar, vill fika, men vill inte bli tjock, vill ringa någon, men alla jobbar. Varit en flitig student i två och halv dag för att jag med gott samvete ska kunna åka till London. Men det är ju inte förrän imorgon kväll. Vad ska jag göra tills dess?

Ska jag själv ta tag i saken eller kommer du haja min vink. Min lilla, kanske obegripliga hint, som inte ens jag själv begriper mig på, om att jag nånstans vill träffa dig igen. Mitt beteende är sjukt. Jag går och tränar. Och hoppas på bättre tider.

Tänk lite

När folk frågar mig vad jag jobbar med och jag svarar så blir följdfrågan i 99% av fallen "är du inte rädd"? Tror du att jag skulle jobba kvar om jag vore rädd? Är du rädd på ditt jobb eller? Idag är jag inte bara liten, sur och bitsk. Idag är jag även sexuellt frustrerad. Jag behöver ett ligg.

Andras ungar mina barn

Nyss hemkommen från ett barnkalas. Inte ett traditionellt födelsedagskalas med roliga hattar, serpentiner och fiskdamm, utan ett mer avspänt där morsan sprang mellan barnmatsburken och tvättstugan! Men det var som sig bör tårta, paket, kladd, bajs och små omkringspringandes/krypandes/hasandes varelser som jag förmodar var barn överallt. Att en ettåring har så många kompisar! Är det facebook mån tro..

Jag intalar mig att situationen skulle se annorlunda ut om jag sedan fem år tillbaka utgjort hälften av ett samboförhållande. Att jag då skulle tycka det vore värt att offra min egen personlighet, mina intressen och mitt liv för att vyscha en skrikande unge till sömns natt efter natt, vecka efter vecka, månad efter månad. Jag behöver inte ha en unge att visa upp, jag är ju fantastisk, titta på mig! Jag vill få uppmärksamhet, inte visa upp en bajsig unge, som du är tvingad att tycka är världens sötaste.

Lite varstans i rummet (på golvet såklart) satt det glåmiga och halvslitna morsor. Så jävla trötta efter att ha besökt varenda jävla öppen förskola norr om Gnesta. De trodde de konverserade men det hela var en enda stor monolog. Mitt barn hit och mitt barn dit. Att det finns så mycket oväsentligt att prata om när det gäller barn. Hur blöjor smakar, hur gröten sitter, att det visst är normalt att inte gå vid ett års ålder men att MIN son minsann gick några timmar efter förlossningen. DIN son kan ju så mycket annat. Typ låta som en helt krig.

Men hoppsan, lilla älsklingen, har du bajsat lite? Vadå bajat lite? Ungen har ju skitit ner hela golvet. Dessutom är de så små att jag nästan kliver på dem. För trots att de är små kan de vara irriterande snabba.

Är det avundsjuka eller bara okunskap om livet som gör att jag inte på något sätt förstår hur folk kan njuta av att prata barn precis hela tiden. Jag fick frågan om jag har barn. Svar nej. Pinsam tystnad. Är det nu jag ska försvara mig, säga att jag satsar på karriären eller vad? Den glåmiga morsan finner sig förvånansvärt snabbt. "Nä, det är klart, då hade du ju haft med dig barnet" Som att hon vore nån jävla Einstein. Hade jag? Varför kunde inte barnet varit med sin pappa? Eller sin andra morsa, om jag nu spelar i den ligan och valt att insiminera.

Vad jag egentligen vill ha sagt är att jag säkert visst vill ha barn. Men inte nu. Absolut inte nu. Och jag vill att mina kompisar ska få barn samtidigt. Jag vill inte tvingas umgås med en massa glåmiga morsor som jag träffat på öppnafuckingförskolan. Jag vill kunna prata om andra saker än lilla älsklingen. Tänk om jag inte kommer kunna det? Tänk om jag blir precis likadan. Tänk om jag inte fattar att meningen med livet är barn, eller ännu värre, tänk om jag fattar det först när jag är old och fettan för länge sen har slutat att funka. Då får jag ångra det här inlägget.

Adrian, grattis på födelsedagen. Jag gillar dig men det är väl ingen som tror på. Dessutom är din morsa snygg och inte ett dugg glåmig.

The President of Manchester

Att ställa ner telefonen på fönsterbrädet efter 65 minuter av stundtals menlöst pratande och känna större glädje än vad alla pengar (nästan) i världen kan ge är en häftig känsla. Björn, om vi fortsätter att vara vänner livet ut så kommer jag aldrig mera att tänka en elak tanke. Aldrig någonsin. Jag kan också tänka mig att nästa gång jag pantar burkar, för en gångs skull, trycka på den gröna knappen och skänka lite money till sinande regnskog, hungriga barn eller vad knappen nu må dölja. Jag kan tom tänka mig att äta bajs, bara vi fortsätter vara vänner. Du är bäst!

Passa dina mailfingrar

Alla som har pluggat på någon instans högre än gymnasiestudier vet hur hopplöst och förbannat ursligt det kan kännas i stort sätt nästan jämt. Under en hemtenta under mina få högskoleår körde jag fast riktigt rejält och tänkte slänga iväg ett mail till en kompis för lite mentalt stöd. Såklart skickade jag fel och mailet hamnade istället hos min lärare och hur mycket jag än rodde kunde jag inte få iland den sjunkande lilla båten..

Hej, jag vet inte om jag fattar. Vill du läsa kapitlet åt mig. Välj mellan 1 eller 8:an eller kanske skumme mellan båda. Vi fick G och G-minus på våra inlämningsuppgifter så vi/jag ligger inte sådär hemskt bra till.

Idag har jag inte fått något gjort. Dagen blev liksom förstörd i och med att jag blev så förbannad under förmiddagen. Sedan har jag glott på tv och pratat i telefon. Måste sätta fart imorgon och plugga. Usch, känns inte allskul, att det ska va så svårt. Jäkla skit.

Svaret som löd:

FOKUS!

Kontentan: vissa mailadresser borde vara helt omöjligt att skicka post till.

Valio yoghurt

Valio yoghurt är en jättekrämig och jättegod yoghurt. 2% fett måste det vara, helst i smaken sommarbär. Hallon och björnbär är inte direkt äcklig den heller, någon dag ska jag testa tre vinbär. Jag undrar över hur det kan komma sig att yoghurten i ett nästan slut paket är mera rinning. Det borde ju vara tvärtom. Att ju mindre yoghurt det finns kvar, ju mindre rinnig blir den. För varje gång jag ska hälla upp yoghurt så lutar jag paketet och det som är rinningt har då jättelätt att ta sig ut. Jag tycker det är jättekonstigt.

Varje morgon äter jag havregrynsgröt, halvtinade hallon och yoghurt. Det är antagligen därför jag går och lägger mig så tidigt. Så att det snart ska vara frukost igen.

Vila på söndagar

Idag har jag i kronologisk ordning tvättat åtta maskiner, skrubbat badrummet för hand med diskborste (som jag såklart sedan slängde, ditt äckel) och gjort mig av med diverse skit (örhängen, hyllor och annat tjafs), rensat två av fem garderober, dammsugit OCH bytt dammsugarpåse, varit ute och gått, växlat 2000 svenska spänn till inhumant dyra pund, handlat present till Adrian (att ettåringar ska ha present är sjukt, vad kan de önska sig), hämtat ut biljetter för alla julens SJ-resor, tränat (och visst var Lasagne-Snyggve där) och gjort åtta matlådor! Vad har du gjort? Legat bakis?

Iställetförattsovapladder

Har gått ner 6,5 kilo. Borde alltså vara skitsmal men ser ändå ut som ett timglas. Hur jävla fet kan man egentligen vara? Grejen är att jag egentligen inte känner mig särskilt fet, mer liten och kurvig. Med stora tuttar. Lite störigt. Jag kan liksom inte ha kjol och luvtröja. No good match! Har stått framför spegeln och provat kläder i 40 minuter. Tycker jag är snygg i det mesta, i ungefär 15 sekunder. Sen tappar jag omdömet och vet inte alls vad som är lämpligt, lagom och inne. Å andra sidan kräks jag ju på begreppet lagom.

Jag har sjukt mycket kläder som sällan eller aldrig används. Det kallar jag att leva i ett ytligt och materiallt samhälle. Men om folk skulle börja ha lite trevliga tillställningar skulle kläderna kanske åka på lite mer frekvent. Och ni skulle slippa se mig i samma baggypants vareviga dag.

Innerst inne vet jag ju att om jag tycker att jag är snygg & het så tycker ni också det. Det sitter ju inte enbart på utsidan. Charmen och karisman kommer inifrån, allt annat är bara bonus!

Jag är ett sånt kapitalistsvin. Som undrar om jag faktiskt gillade tvärbaneresorna. Ialla fall lite grann. På nåt jävla sätt.

Boktips men inte favoritdag

Lika lite som jag har skrivit C-uppsats, lika lite kommer jag läsa klart Stieg Larssons triologi. Jag förstår inte svenska folkets hysteri över den sketna boken. Plötsligt vill alla Sveriges invånare kalla sig kulturella finsmakare. Obegripligt kulturell är vad den boken är. Däremot kan jag boktipsa om "Smuts" av Katarina Wennstam, "Sandor/Slash/Ida" av Sara Kadefors och "Fly för livet" av Helena Von Zweigberg.

Oavsett hur teoretiskt jag fördelar min tid, om det är brevskrivning, vykortsritande, bloggskrivande (räknas knappast) eller bokläsande så väller ångesten och paniken över mina uteblivna studier in över mig. Och jag hatar det för jag vet att den enda som kan döva samvetet är jag själv. Och det genom att ta tag i mitt liv.

Lördag är min absolut sämsta dag.

Antingen eller

Vilket är värst? Att onanera framför en spegel eller att sjukskriva sig fast man inte är sjuk. Måndagen den 5 november kommer jag göra något utav de två alternativen.

Önskedröm

Jag är inte säker på vad jag vill.
Än mindre på vad jag kan.
Är trött på att alltid bestämma själv.
Att vara den starka av oss två.
Den som går med huvudet högt.
Fastän det är en ärbar egenskap.
Kanske vill jag bara leka.
Eller bli kysst.
Vore det så förfärligt?

En (o)vanlig dag

Det här är vad som jag skulle vilja kalla dagens mest givande händelser, från morgon till kväll:

Steve räddade Clares fysiktenta genom att påpassligt nog förvandlas till datanörd. Hon, otacksam rikemansunge och han, den goda nallebjörnen himself. Brandon var otrogen mot Tracy genom att kyssa Kelly. Varför får Kelly alla killar, hon är ju en jävla fitta. Valerie var bitchig och olycklig som vanligt. Donna låg på operationsbordet och försökte fixa till sina kolosalt misslyckade tuttar (det sista var bara önsketänkande).

Förra veckan, på tunnelbanan, så observerade jag två killar i 30 års åldern som jag antog vara ett kärlekspar. Den ena hade långt hår i en tofs och den andra hade kortare hår, cirka sju centimeter. De diskuterade musik och sjöng även några melodier. De gjorde mig glad den dagen. Imorse var dem på samma tåg som jag och jag kunde såklart inte låta bli att fråga om han med sju centimeters (snoppen, haha) håret hade klippt sig. Det hade han, och jag sa att det blev fint. Tack, sa den numera riktigt korthåriga snubben. När de började titta konstigt på varandra så sa jag att jag kände igen dem från förra veckan för att de hade sjungit lite och att de inte behövde vara rädda för mig. De log och önskade mig en bra dag. Om jag ska vara ärlig så tror jag att de båda killarna blev förvånade, glada och fulla i skratt, precis i den ordningen.

Stötte ihop med Snyggve (lasagnekillen) på gymet. Vi hälsade. Jag kollade in hans kropp. Han gjorde nog inte detsamma. Eller kanske gjorde han det. Jag känner på mig att han och jag kommer att bli ihop. Eller ialla fall ha sjukt bra sex. Eller bara fortsätta träna på samma gym. Mig kvittar.

Sen blev jag även upphookad av någon som inte alls gav samma endorfinkick. En tjej som jag kände när jag var fem år, någon jag lekte med för att det inte fanns några andra barn i grannområdet, någon som försökt ringt mig ungefär 19 gånger för att "vi måååste ju bara ses nu när vi bor sååå nära". Jag har alltid haft något att skylla på. Fram tills nu. Motvilligt gav jag henne mitt (rätta) nummer. Fan vad svag jag är.

Pratade med mamma. Hon och far är hemkomna från sin senaste semesterresa. Tunisen av alla ställen. Varför åker man dit? Fast de var nöjda och det var ju deras pengar så varför bryr jag mig? Hon skulle börja banta på allvar nu. Anledningen är att hon hade känt sig som ett hängbuksvin när hon skulle byta solställning. Att rulla över från rygg till mage är ju inte ens som smal ett särskilt graciöst move.

Slutligen kom lönebeskedet för oktober.
Ett smärtsamt hån.

Glosor

En av mina bästa vänner heter Hannah. Hon är fantastisk. Eller kanske bara uttråkad. Mitt ordförråd är inget jag direkt skryter med. Jag har provat att läsa lexikon och synonymordböcker men det är svårt att lära sig nya ord genom att bara läsa dem. Jag är duktig på rättstavning men det är ju långt från samma sak som att ka kännedom om ordens betydelse. Det är jag rätt pissig på. Därför träder nu Hannah in som den underbara hon är och förser mig med glosor. Fem i veckan. Jag efterlyser ord som känns relevanta och naturliga att använda, kanske mest i skrift men också självklart i tal. Fokus behöver inte ligga på akademiska ord utan hellre ord med tyngd i. Ord som kan överraska och verka slagfärdigt när knulla och fett bra inte längre duger. Helt enkelt, ord som varje människa borde känna till. Tänk om alla skulle ha varsin liten Hannah. Då skulle världen tala ett vackrare språk.

Skoskapare efterlyses!

Är det andra, tredje eller rent av fjärde säsongen som stövlarna ska på? Våra feta små ben ska banne mig till varje pris tryckas ner i ett par tajta stövlar. Oavsett hur det ser ut. Oavsett hur det känns. Och oftast ser det förjävligt ut. Om du frågar mig. Ungefär lika många som antalet säsonger, ungefär lika många passar i det rådande skomodet. Vore trevligt att se något annat. Vore trevligt om skoproducenterna lade lite tid på oss andra, som för länge sen har fattat att våra ben inte gör sig i stuprörsliknande outfits. Vore trevligt om ni ägnande oss en tanke. Trevligt. Vore. Det.

Sådäså

Måste gardera och försvara mig lite. 06:15 är vanligtvis sovmorgon för mig. Större delen av året kliver jag upp direkt när klockjävlen ringer, 05:22. Oftast pigg eftersom morgonstund har guld i mun. Så att jag nu under tre månader ger mig själv friheten att sova tills jag vaknar är bara bra för mig. Jag är piggare och fräschare än nånsin. Inte glåmig som ni andra.

Sjusovare

Varje kväll ställer jag min väckarklocka på 06:15. Tänker att jag minsann ska ta mig till gymet (som ligger typ 50 m härifrån) INNAN skolan börjar. Tycker själv att jag är skitsmart. Men samma sak händer alltid runt femsnåret morgonen efter. Då vaknar jag och är så in i helvete trött och tänker att det måste vara fullkomligt livsfarligt att lyfta vikter när man är så trött som jag är. Tar sonika bort alarmet. Sen vaknar jag, alldeles för sent och får äta min gröt utan Brandons sällskap. Alltså har jag inte fått något vettigt presterat under morgontimmarna.

Ska återgå till den nörd jag egentligen är, dvs i säng innan nio så jag är pigg nog att träna eller grina till Bevvan. Då mår jag som bäst.

Så kan det gå

John var här igår. Vi åt mat, drack vin, bakade negerbollar, skrattade, ringde Alex H några gånger och gjorde andra saker. Så bra kan det bli om man tar bort varandra från msn.

Karaktären

I åtta dagar har jag varit sugen på chips. I min lilla kvaterslivsmedelsbutik finns det små chipspåsar. 7,50 kronor för 40 g. Sjukt bra. Sjukt sugen. Den där i stort sätt onåbara chipspåsen är det enda jag tänkt på de senaste dagarna. Anledningen till att jag inte går och köper mig en är att jag skulle skämmas ihjäl. Gå till affären klockan halv åtta en söndagskväll. Precis som om jag inte skulle ha något liv. Som om jag inte skulle ha annat för mig än att sitta här och vara ofriskt sugen på chips.

Dessutom kanske jag inte skulle nöja mig med en påse utan hetstrycka i mig flera stycken för att jag inte kunde välja vilken smak jag var mest sugen på. Och så är karusellen igång och rätt vad det är så är man fet igen. Nej tack!

När jag har blivit riktigt jävla smal så ska jag köpa mig en sån där liten chipspåse, eller tillochmed två. Eventuellt går jag till Buttericks och införskaffar mig peruk och annat som kan dölja vem den lilla chipsomanen är. Tills dess får jag skala ytterligare en morot och låtsas vara nöjd med det.

Emma goes Ryan!

Mitt måtto är att umgås med så medvetna och coola personligheter som möjligt. Man behöver inte vara orginell eller på annat sätt utstuderad men det är viktigt att vara en egen person med åsikter och tankar.

Min favorit för tillfället är Emma. Nästa vecka drar hon till Basel för att se hur saker och ting förflyter där. Att valet landade på Basel beror på att hon aldrig tidigare varit där. Bra argument om du frågar mig. Eftersom hon åker själv tänkte hon passa på att lyxa till det med ett flott hotell. Vet inte hur hon egentligen tänker och vad hon menar med flott för hennes hotell i Basel heter Basilisk. Säkert ett jävla skithotell. Men bara 100 m till Starbucks. Emma vet minsann hur man väljer hotell! Trevlig resa!

John!

Jag tycker om min kompis John. Faktiskt så tycker jag om honom så mycket att jag har tagit bort honom från mitt msn-konto. Anledningen är så enkel att vi börjat hänga mer på nätet än i verkliga livet=det som har betydelse, och det fastän vi bor två stationer från varandra. Väldigt dumt.

Imorse klockan 06:16:31 ringer John. Nu tror ni att jag sov men jag var i badrummet och kissade. Hann dock inte svara eftersom jag:

1.kissade så mycket eller
2. inte fattade vad som hände

Han var på väg till jobbet och var säkert pratsugen. Klockan 11:16:00 får jag ett mess av honom "Du e ju inte online längre, så jag har försökt ringa några ggr".

Är John normal?

Majrepris

Inget nyskapande direkt men kanske mer aktuellt än någonsin.

Jag gillar dig i smyg.
Jag tänder på dig i smyg.
Jag vill ha dig i smyg.
Min kropp skriker efter din.
I smyg såklart.
Längtar och väntar på att få känna dig mot mig.
I smyg.
Bredvid mig.
Vid mig.
På mig.
I mig.
I smyg.
Jag vill säga det här till dig i smyg.
Vill berätta vad du gör med mig i smyg.
Jag älskar dig i smyg.

What the fuck

Folk i min omgivning verkar ha fått det här med åldern på hjärnan. Fast det tydligen inte är viktigt hur gammal man är så ska det ändå frågas så fort tillfälle ges. Den här veckan är det tre stycken som frågat om min ålder och varje gång har jag sanningsenligt svarat 28 år.

Va?!
Du ser mycket yngre ut.
Jaha, tack, antar jag.

Så idag vid den numera obligatoriska åldersutfrågningen blir en klasskamrat mycket förvånad över svaret. Eller hon blir förvånad ungefär två sekunder innan hon glömmer bort hur man fungerar tillsammans med andra levande människor och istället utbrister
"du påminner om min dotter så himla mycket"
"hur gammal är hon då, frågar jag"
"tolv, svarar hon, kärringen som är över 40".

Kul.
Nä, inte mycket.

No more smäcking

Ni som känner mig väl vet att jag har enorma problem med folk som tuggar tuggummi extremt ljudligt och smackande. Inga vanliga Svensson-probs utan här snackar vi sjukt stora psykosociala problem. Stora iklass med att jag inte kan åka samma t-banevagn om jag tvingas utstå synen eller ljudet av någon som frenetiskt tuggar på sitt jävla tuggummi. Inte heller buss, såklart. Hittills har alla mina flygresor varit förskonade från detta äckel och det, mitt herrskap, är jag djupt och evigt tacksam över.

Då har vi det här med att sitta bredvid något tuggummimongo på en föreläsning. Nu var det ju relativt länge sen jag pluggade men nu när jag åter är i skolbänken blir problemet med tuggummismack än märkbart, för att inte tala om psykiskt påfrestande. För att inte all min energi ska förskjutas och handla om att vara fly förbannad så har jag börjat med att byta plats om jag mot all förmodan hamnar bredvid någon som inte fattar bättre utan sitter och där och suger & smackar på sitt lilla tuggummi och därmed indirekt uppmuntrar till gräl. I helt vanlig samtalston förklarar jag att jag har stora problem med folk som tuggar tuggummi ljudligt men att det inte är något personligt utan helt och hållet mitt problem och sedan byter jag helt enkelt plats. Hur smidigt som helst. Tyder det på en enorm mognad eller vad?

Knipa käft..

Den här gudomligt snygge killen som bor i mitt hus men tyvärr inte i min lägenhet.. På årsstämman satt jag och Snyggve tillsammans, med tre andra. Vi utgjorde en liten grupp om fem på den högra kanten (närmast fikabordet). Efter ungefär halva stämman så utbrister Snyggve att det luktar lasagne. Ja, det kunde de andra kanske hålla med om. Rätt länge satt de och diskuterade huruvida det luktade lasagne eller ej. Snyggve berättade att han gjort lasagne tidigare idag och att den blev god, kanske inte lika god som den eventuella lasagne som nu luktstörde oss i den ack så viktiga stämman. Hur och varför är ännu okänt men plötsligt hör jag mig själv säga till Snyggve att "det kanske är du som rapat". Varför blir det alltid så?

Fussball eller årsstämma?

Istället för att se EM-kvalmatchen mellan Sverige och Nordirland har jag varit på årsstämma med min bostadsrättsförening. Shit vad moget och shit vad tråkigt det var. Vad är det för skillnad på balansräkningar och resultaträkningar? Efter en timma av menlöst hummande och ja-sägningar vid olika, vad jag hajade, obligatoriska, röstningar fick jag tillslut gå hem. Då hade jag inte ens fattat om föreningen ligger plus eller minus. Däremot har jag kommit fram till att det bor det en riktigt sjukt snygg kille i mitt hus. Så. Jävla. Snygg. Det gör nästan ont i mig.

nackspärr

jag har fått det fetaste nackspärret av dem alla. ni som har varit med om det förstår min smärta. och frustration. det hände när jag provade en klänning på MQ. eller om skuldran låst sig. hela jävla ryggen verkar ha kajkat ihop. jag skulle ha lekt med malin men fick åka hem. vad gör jag nu?

Kobent brud

Det finns nog en hel del riktigt snygga tjejer där ute som har betydligt större fötter än vad jag har. Mina är små och väldigt fina. Stora fötter på tjejer gör mig lite rädd och dessutom tycker jag att det är lite okvinnligt. Men jag tror uppriktigt att många av de riktigt heta brudarna har lite större fötter, kanske storlek 39 eller 40. Ibland tom 41. Riktigt läskigt.

Kobenta brudar brukar också ha en tendes till att ha stora fötter. Men där slutar också likheterna för typ alla kobenta tjejer som jag har sett är dessutom måttligt fula. Om jag ska vara ärlig nästan på gränsen till osmakliga. Det är konstigt.

Tänk om..

Jag vill åka till andra städer.
Bjud mig.

What about Stikkan?!

Alla har ju gjort det. För länge sen. Det verkar bara vara jag som är ohipp och aningen efter i den finkulturella delen av världen. Läst Stieg Larsson. Håller som bäst på att ta mig genom "Män som hatar kvinnor". Har lyckas ta mig till sidan 111 och det har fan inte hänt någonting. Lisbeth Salander är en flicka utöver det vanliga och det skulle vara för hennes skull jag läser klart boken. Jag undrar när den ska gripa tag i mig, vara det gastkramande och mästerliga underverk som kritikerna svamlat om. Känner man att det kvittar efter 111 lästa sidor är det inte en jävlar i havet-bok utan en helt vanlig ganska så tråkig bok. Tur att snubben dog så vi slipper tio, troligtvis, lika intetsägande mästerverk.

Blaj och bajs

Många har åsikter och tycker en massa saker om gud skaparen och alla människor. Däribland jag. Skillnaden är att jag tycker dem rakt ut och det passar inte alla. Fine. Men vad som är sanning och vad som är rena rama galenskapsfantasierna kommer aldrig att bli utrett. För där är tillochmed jag för feg. En sopa. En nobody.

Vad jag dock ska göra är att sluta dricka alkohol. Jag som knappt dricker nåt ska dricka ännu mindre. I London kan det kanske bli ett litet vinglas men det blir också det enda fram till jul. Anledning? Jag brukade vara den som gjorde modiga saker i nyktert tillstånd, detta har sakta men säkert changserat till att jag gör jävligt dumma saker på fyllan. Tex så här: om jag tyckte om någon på det där alldeles speciella sättet så lät jag honom få veta det, om han inte redan hade fattat det genom mitt sätt att på se honom så genom ord. Kände han detsamma bjöd jag ju på ett gratistillfälle att säga dito. Eller ialla fall att hångla upp mig.

Kände han däremot ingenting var det bara att vända ryggen till. Rak rygg för det känns verkligen bättre att säga sanningen. Men då ska den vara nykter. Allt annat är blaj och bajs.

Livet

Har varit i affären och handlat 2 liter pepsi max, valio yoghurt vanilj 2%, frysta hallon och toapapper. Närmre beskrivning av status känns bara onödig och överflödig. Skönt att aspartam omskrivs som så nyttigt i alla forskningsrön.

Detta.

...Vårt dagliga bröd giv oss i dag,

och förlåt oss våra skulder,

såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro,

och inled oss icke i frestelse

utan fräls oss ifrån ondo...

Den fete lille spinningpojken

Vad sa jag igår? Att jag är effektiviteten personifierad. Som om inte det vore nog. Nu är det också fastställt och jag kan hädanefter även titulera mig som den godaste människan på denna jord.

På spinningen idag dök det upp en liten tjock krabat i dörröppningen. En fet liten bortkommen pojke som varken visste ut eller in. Åldersgränsen att få träna går vid 16 (så jag hade lagligt kunnat ligga) så jag antar att han var i den åldern även om han mer påminde om en rund och go 12-åring. Bäbistjock ni vet. Ofrivilligt och genast tyckte jag synd om honom, precis som om inte jag en gång i tiden (typ för två månader sen) varit liten fet och bortkommen.

Jag behövde reglera min sadelhöjd men den där lilla spaken satt som vanligt som berget. Jag är ju klen och pojken är ju fet och säkert ledsen och tycker det är skämmigt. Pojken hade strategiskt tagit sig en cykel allra längst in i hörnet men ganska nära mig så vad passar bättre än att be den fete lille pojken om hjälp. Oturligt nog var han inte bara fet utan också svag. Eller så hade någon limmat fast spaken. Men jag såg ialla fall pojken och när passet var slut sa jag bra jobbat och hej då. Det var att överdriva va?

Era lata jävlar

Jag har ingen tid. Hur ska jag hinna? Jag vill väl göra andra roliga saker på min fritid. Jag som bara äter sallad på Josefs pizzeria, hur kan jag bli fet?! Nä vet du vad, jag har verkligen inte tid för matlagning. Kanske eventuellt till helgen. Då vill man ju tända några ljus och mysa till med nån god köttbit, lite pom chateu och bearnässås. Bull shit!

En och en halv timma tog det. Så mycket tid fick jag offra för 10 matlådor. Ugnspannkaka med bacon och svamp, squashfritatta (som Christopher komiskt nog trodde var squashfitta) med stenbitsrom med mycket bröd (där ser man) och så nasigoreng (bara namnet är ju en fröjd)! Nyttigt och billigt! Mitt kök ser ut som den värsta krigszonen, kastruller, grytor, rivjärn, skålar och så mat precis överallt. Nu behöver jag inte oroa mig eller tänka på vare sig handling eller matlagning på fem dagar, jag kan göra hur mycket roliga saker som helst på min fantastiska fritid. När ni fajtas på ICA den härliga efter jobbet tiden med andra svettiga och vrålhungriga svennar kan jag sitta på ett café och bara mysa. Jag kan också garva åt er om jag så skulle vilja. Eller tycka lite synd om er. Ni som inte förstår bättre.

Det som känns mest jobbigt och som ni allra mest kommer störa er på är att jag också ställde klockan på 06:10 för att jag skulle hinna till gymet innan skolan som började kl 9. Jag är effektiviteten personifierad!

Nonlogical

Vissa människor avskyr jag så mycket att jag inte ens kan titta på dem.

Allt dem gör är fel och obegripligt.

Så finns det andra som jag vill vara nära hela tiden.

Även det av obegripliga skäl.

Badmintonmongot

Trodde i min enfald att vi lever i en vunnen tid. Att fasoner som sådana var över, förbi och lagda på hyllan. Inte då. När Lina och jag tålmodigt står och väntar på vår badmintonkompis så drar hela karusellen igång. Det känns i luften att något utöver det vanliga kommer att hända. In kommer en jävligt världsvan kille, lila pannband och lite Mitch Buchanon look a like och han ska lira badminton han och han ska ha samma rack som igår och det ska fanimej tejpas! Såklart är han inte över 1,80 för alla äckliga och störda killar är ju pygmeér! På nåt sätt hittar han en likasinnad att badmintona med och det dröjer inte många spelade minutrar innan racketar flyger och hela hallen ekar! FAAAAN! SÅ JÄVLA DÅLIG! FAN OCKSÅ! MEN ÅHH MEN ÅHH MEN ÅHH SÅÅ JÄVLA DÅLIG! HEELVEETEEE! Det var faktiskt barn i hallen och jag kan bara inte tro att det kan vara så viktigt att vinna en sketen badmintonmatch en söndagseftermiddag i Ursvikshallen! Hundra spänn på att han hade svinliten kuk!

Maskrosen

När man=jag befunnit mig i bakfylleträskets pompösa sfär större delen av dagen finns det gott om tid till eftertanke. Den mest häpnadsväckande tanke som rörde sig i mitt huvud idag var hur pass överlevnadsstarka och fascinerande ogräs som tex maskrosor är. De växer utan problem genom asfalt. Det är nästan så det är svårt att dra bort dem. Lite av den styrkan kan jag behöva nu när jag kommit till insikt om att jag måste börja fullfölja saker.

Bekännelse

Idag är det bekännelsernas dag eller så har turen helt enkelt kommit till mig. Ingen idé att trotsa och spela bättre än vad jag egentligen är, ut med skiten bara så kanske det sker en förändring och således en förbättring.

Förutom att jag har ovanligt bra sifferminne är jag ganska så oduglig. Jag fullföljer aldrig någonsin något som jag företagit mig med. Har tidigare inte tyckt det haft så stor betydelse, bara man är lycklig och sånt skitsnack har förblindat mig. Men nu är det verkligen illa. Jag är en loser och måste ta mig ur detta helt idiotiska och tidsspillande leverne. Hör bara.

-när det var dags att skriva b-uppsats i sociologi fick jag passande nog sommarjobb på ett bevakningsföretag. Kunde ju plugga parallellt eller skriva uppsatsen under sommaren. Yeah right.
-kom som en av väldigt få lyckligt lottade in på Idrottshögskolan. I samma veva blev jag kär i en tjej, gjorde slut på ett fem och ett halvt års långt förhållade, tog hand om min döda mormor och fejkade en graviditet. Det blev lite mycket även för mig så efter några månader hoppade jag av skolan. Eller tog ett uppehåll pga min mycket oväntade graviditet. Vad jag vet sitter väl rektorn kvar och väntar på att jag ska skicka in intyget.
-hoppade också av en Ky-utbildning inom friskvård efter halva tiden. Det var visserligen helt försvarligt då det var det sämsta skit som någonsin föreställt utbildning. Dessutom låg "skolan" i Katrinefuckingholm. Bara det.
-när phs kallade mig till tester blev jag plötsligt medveten om vad jag gjort. Fick ont i foten. Och i hjärtat. Gjorde aldrig några tester.
-c-uppsatsen i kriminologi blev visst heller aldrig skriven.

Så, vad lider jag av? Vad är det för fel på mig? Jag vill verkligen förändra mig. Jag vill kunna känna mig stolt över mig själv. Jag vill övervinna min rädsla för det är väl det det i botten handlar om. Rädsla att misslyckas. Att inte räcka till. Att vara oduglig. Jag vill klara av att avsluta något, det kan vara jättepyttelitet, men jag vill en endaste gång sätta punkt med stolthet.