Gott nytt år!

Nyår är min sämsta högtid, alla kategorier. Och ikväll ska det firas. Jag har ingen röst. Ansvarar för cheesecakes jag aldrig gjort. En blev, tror jag, okej. Om man bortser från att chokladen aldrig smälte riktigt helt och smulbotten blev torr som fnöske. Den andra helt misslyckad. Nu är ingredienserna slut och 16 gäster ska mättas. Nu ska jag tvätta, stryka, duscha och göra mig så där äckligt nyårsvacker så folk tappar andan. Sen får jag se om tid finns att göra en ny jävla nyårskaka. Gott nytt år!

Hälsan och jag

Jag har inte haft någon särskilt god aptit sen vi kom hem från Thailand. Detta torde ju tyda på goda (läs slanka) resultat men fel. Jag är nog den enda i hela världen som blir fet av att inte äta. Som bonus har jag varit fisnödig i fyra dagar utan att något större skett. Nu har jag också tappat rösten. Exakt åt vilket håll stretar mitt liv åt just nu?

But we are old. We are old.

Hur gammal är okej att vara när man hellre tittar på Körslaget än går ut på krogen? När man köper 22 böcker på Stadsmissionen för det är såå billigt. Och en liten karaff som kan vara trevlig att dricka juice ur. Eller varför inte låta fungera som en mjölkkanna. När man gör sin egen pizzasallad och tom lägger kålen i blöt några timmar för att konsistenten blir så mycket bättre. Eller när man börjar tycka det är roligt att tillverka sitt eget kryddsmör OCH mayo. Och när man längtar efter en skogspromenad med en liten grillad korv som avslutning. Jag är en sån jävla kärring.

Dålig egenskap

En av mina sämre egenskaper är att jag för ofta kastar oknytna soppåsar i sopnedkastet. Jag vill inte göra det men kan ändå inte låta bli att vara så där lagom busig. Vet att det är både äckligt och elakt mot den person som tömmer kärlen. Det är en dålig egenskap helt enkelt. Och jag står för det.

Tvångstanke?

Då var det dags igen då. Det årliga misslyckade baket. Julbaket. För julgodis ska ju stå på borden. Som om man under helgerna inte blir tillräckligt fet ändå. Alldeles för seg knäck och ischoklad så vit på ytan att man tror att det är fjolårets. Årets knäck är inte bara seg, den har också antagit en väldigt osmaklig nyans av brunt. Att tänka på nåt annat än barndiarré lär bli svårare än att låta bli att störa sig på platinablonderade Vällingby-kickers. Av någon anledning står jag ändå här, veckan innan jul. År efter år och tillagar dessa helt menlösa kaloribomber. Som ingen äter. Tradition kanske. Tradition som får mig att längta efter julen.

Innelistan

Niklas
Malin
Hannah
Lina
Alex
Emma
Angel
Anna
Daisy
John
Wilhelm
Stella
Torsten
Karin

Det finaste i hela världen.
Jag vill ge er allt.
Och lite till.

Den haklösa oskulden!

Människor, allra helst av det kvinnliga könet, som inte har någon haka. Det är det värsta jag vet. Alla kategorier. De ser ju så himla osmarta ut. Dessutom äcklar dem mig. Idag såg jag en mycket överviktig sådan människa, en sådan som inte har någon haka. Det som borde vara ett stycke haka finns liksom inte, helt borta är det. Istället kan det finnas en tendens till överbett fast ändå inte. Hur som helst så har jag märkt att det inte är alltför ovanligt att den här typen av människor lägger sig till med ett par rejäla dubbelhakor. (Eller om det ÄR hakan?) Hon som jag såg idag var den mest motbjudande människa jag någonsin sett. Jag undrar om hon är oskuld. Jag hoppas nästan det. Undar också vad hon tänkte om mig.

Det går bra

på nya jobbet. På tre veckor har jag fått en b-bot, krockat och sjukskrivit mig. Plus lite annat tjafs som jag inte ens tycker är värt att slösa utrymme på. Joråsåatteh.. Det kan fan inte bli värre ialla fall.

Måste ha

Pressbyrån i Alvik mitt på dagen. En medelålders kvinna slinker före mig in genom dörröppningen. Som den större människan jag har blivit låter jag det gå obemärkt förbi. Hennes beställning till expediten.

Kvinnan: Jag måste ha en korv!
Exp: Jajemän, måste du ha nåt på den?
Kvinnan: Nej det blir bra så.

Min tur.

Jag: Och jag måste ha ett busskort!
Exp: Då måste jag ha sexhundranittio kronor av dig!
Jag: Sjukt jävla dyrt!
Exp: Men måste man så måste man!

Bullen!

Under en period av mitt liv trodde jag att mitt yrkesverksamma liv skulle bestå av friskvård i någon form. Nu blev det ju inte så. Verkligen inte så. Vet alla som känner mig. Ibland gör den där hurtiga-förändra-folks-liv-andan sig påmind igen. Som tex igår. Var på 30-års fest och träffade en bekant from the old days. Kunde inte riktigt bestämma mig för om jag trodde hon hade svullat lite väl mycket den senaste tiden eller om hon kanske hade fått en riktigt stor och trögflytande sats i sig. Tydligen var det det senare alternativet varpå diskussionen blir följande:

Jag: Ska ni dela på föräldraledigheten då?
Fettot: Njae, alltså jag vill nog vara hemma lite mera. Asså, man vill ju liksom vara hemma och hmm liksom hehe äta bullar.
Jag: Jo det är klart och kanske powerwalka lite!
Fettot: Eller bara äta bullar!
Jag: Eller kanske båda!?
Fettot: Eller bara..

End of discussion!

Jag ber till Gud Allsmäktige att jag inte kommer tillåta mig att bli ett fetto den dagen den trögflytande satsen når mig.

Mamma borde blogga!

Vi hade roligt i Lettland men man får ju ta seden dit man kommer ett öststatland är ju som det är. Maten var ingen höjdare "smaklös". Spat inte som man tror. påminde mest om ett gammalt lasarett med olika uppvak med skärmar runt om. Några av oss inte jag tog behandling som bestod av att bli spolad med en vattenslag i ca 20 min ömsom varmt ömsom kallt vatten Gunilla tyckte det var förnedrande och kände sig som en häst. Lördagen åket vi med ett gammalt tåg in till Riga där var otroligt mycket fina byggnader i gamla stan. Det där med sovandet kommer säktert bli bra när ni kommer till Thailand då får du ju träna i 31 dagar.. Jag förstår att det är jobbigt, men allt löser sig. Kramar mamma

Somliga saker man måste göra förr eller senare

Ta tag i livet.
Acceptera.

Re-start please!

Är det en lysande start på nya jobbet om man tvingas sjukskriva sig redan den andra veckan?Inte ens VAB eller nåt, för det tycks ju omvärlden ha en obehagligt stor förståelse för! Utan jag är sjuk. Illamående, snorig och halsont. Baskelusker. Som smakar pecka. Fast det är inte det värsta. Jag har på köpet fått en finne som sitter placerad nånstans i näsan. Den syns varken på in- eller utsidan men den känns. Kan jag lova.

Gramatiken

I skrivspråk; när används de och när används dem?
I´m feeling that I´m losing it!

Fängslande tidsfördriv

När jag åker tunnelbana tränar jag mitt minne. Kanske vill jag framstå som extremt streetsmart om jag någon gång skulle få användning av mitt minnetränande. Vad jag fördriver tiden med är ialla fall att lägga saker på minnet. Obehagliga typer som jag genast associerar med vansinnesdåd. "Våldtagen 13-åring-hur kunde det hända i rusningstrafiken" eller "okänd man högg oprovocerat ner äldre dam". Dessa läskiga typer lägger jag på minnet. Vad dem har på sig, hur långa dem är och vad dem kan tänkas väga. Ofta har dem en alldeles för stor kroppshydda eller så lider dem av svår acne. Nåt utöver det vanliga som dem säkert blivit mobbade för som yngre och som dem nu vill hämnas på. Äcklena. Jag lägger på minnet att skonörena inte alls var svarta utan mörkblå och att det var en smutsrand på den annars vita Nike-kepsen. Att tjockisen hade en silverring i form av en ödla på vänster långfinger och att den gröna ryggsäcken med lila fyrkanter på hade ett trasigt blixtlås. Någon dag kommer mitt föredömliga minne att göra så att något avskum får fyra år på Kumla. Det jävla aset.

Ofrivilligt addicted

Jag är en sådan person som inte fungerar utan rutiner. Jag fallerar och dör. Inte ens särskilt långsamt utan bara knall fall. Där jag bor finns det endast en promenadväg. Den är inte särskilt lång och leder illa nog till en godisaffär. Straight way to hell så att säga. Dit måste jag naturligtvis gå. FASTÄN JAG INTE ENS ÄR SUGEN PÅ GODIS! Det är ta mej fan helt sinnessjukt. Jag tycker ju inte ens det är särskilt gott. Det är bara som dåligt knark som min kropp skriker efter. Och som tragiskt nog ger mig tillfredsställelse de fem första minutrarna. Sen grym ångest. För att jag egentligen inte mår ett dugg mycket bättre av sockret. Tvärtom. Den här enkelspåriga jävla promenadvägen i kombination med att jag inte längre klarar av att stava till karacktär, än mindre veta betydelsen av det, gör inte mig särskilt läcker. Om tio veckor består min vardag av solbad i Thailand och jag vill gärna inte behöva boka om resan- för att jag behöver två säten.

Tack gode gud att det är måndag på måndag och att med detta rutinerna automatiskt kommer tillbaka. TACK GODE GUD!!

Mor ror

Mor ror. Mor är rar. Kanske tillochmed mor bor i ett hus. Men definitivt mor ror. Ialla fall när jag gick i skolan. Tanken att blyetchpennor kanske inte ens existerar i dagens skolor slår mig plötsligt. Är datorn idag barnens bästa hjälpmedel? Kan man sudda ut en bokstav som hamnat fel med suddigum eller trycker man bara några gånger på pil bakåt? Hur datoriserade är barns hjärnor idag jämfört med för 20 år sedan? Flink och fin i fingrarna, ja det blir dem små liven. Men hur blir det med fantasin och berättarglädjen. Jag tror jag efterlyser fler blyetch och radergummin nu lagom till skolstarten.

I fablernas värld

Hur svårt kan det egentligen vara att för en gångs skull ha lite bonntur. Att lite snyggt råka rädda någon gammal glasögonprydd pensionär från att bli rånad av en fjunig mopedist. Något rangligt målbrottsmiffo som är tuff i sällskap med svagare men som skiter på sig när verkligenheten kommer ikapp. Gång på gång ser jag framför mig hur jag räddar en vithårig äldre dam med håret instoppat i ett blått hårnät. Jag kan inte bestämma mig för om yngligen till mopedist faktiskt får tag i damens väska och jag tvingas springa efter och klubba ner ursligen eller om det räcker att jag blottar tänderna, skriker backa och så är saken biff. I vilket fall som helst så agerar jag hjälten.

I den nästan snodda väskan göms något extremt dyrbart och utöver det vanliga. Obeskrivbar oskattbar släktklenod. Den chockade damen återhämtar sig och hennes utomordentligt väluppfostrade medelåldersson, som inte alls är äcklig utan bara trevlig, kan inget annat än tacka mig på alla möjliga sätt och vis. Det skickas blommor och det bjuds på läckerheter från Östermalmshallen. Kanske får jag någon teaterbiljett. En fikaceremoni tvingas jag tacka nej till då jag ska på en lägenhetsvisning och den propa sonen utbrister från hjärtat "men varför har du inte sagt något, vi har ju en liten lya vi behöver bli av med, som ändå bara står och samlar damm".

Och så visar sig att lyan är en fet sekelskiftsvåning på nära 100 kvadrat, högst upp i huset, knäpptysta grannar, två balkonger, trägolv i alla rum och ett stort härligt kök. Skabbig som fan men med potential utöver det vanliga. Och för att det inte ska bli strul med gåvoskatt och eventuellt sura släktingar på den gamla damens sida så pröjsar jag för den. En mille och pläjset är mitt. Hur svårt ska det vara att ha lite vanliga jävla svennetur?

Mongohjärnan

Efter nästan en och en halv veckas hysteriskt mentalt kringflackande har jag äntligen funnit ro i att vara ledig. Under en veckas tid har mitt liv gått ut på att härja omkring utan någon som helst mening eller anledning. På allvar trodde jag att jag skulle avlida om jag inte fick besöka fjärran länder eller shoppa mig till döds. Men nu, fyra kilo tyngre (och det bara i ansiktet efter all jävla semestermat), känner jag mig tillfreds med livet. Jag varvar promenader med bokläsning och inser att ibland är det allt som behövs. Det är ju bara synd att det går så många dagar till spillo för att jag är mongo i hjärnan.

Du.

När den största utmaningen inte längre är den att ta hand om mig själv, när jag tröttnat på att bara ha plats för min egen kropp, när mitt eget sällskap blir för tunt. Då är det dags. Det enda jag behöver göra är att hitta dig. Finna dig och låta dig dela utrymmet och dagarna med mig. Redan nu tror jag att jag vet vem. Jag har hållit hans händer i mina och försiktigt kysst hans fingertoppar med mjuka läppar. I timmar har jag legat vaken bredvid en sovande prins, smekt hans arm och känt doften av hans kropp. Låtit mina fingrar följa dina linjer, stannat upp och njutit. Vilat mina ögon på det vackraste jag sett. Viskat i ditt öra att jag älskar dig utan att du vaknat. För första gången känner jag mig hemma. Med någon.

Nya arbetsplatsen

Jag ringer min nya arbetsgivare idag. Växeln för det är det enda nummer jag har och kan. Vet att jag söker en person som heter Anna. På ett statligt företag. Grattis mig. Växeltjejen jobbar sig svettig i andra sidan luren, jag hör hur hon anstränger sig. Hon frågar mig frågor som jag inte begriper. Alls. Det är ju jag som ska fråga dig saker. När jag för femte gången mumlar att jag söker Anna så säger växeltjejen att hon ska ringa upp mig.

Vilket hon gör efter ungefär en timma. Hon hittade Anna men hon är på semester. Om jag inte får en skriftlig kallelse innan fredag så ska jag ringa igen. Deal.

Några timmar senare ringer min blivande kollega Joakim. Han hade hört att jag sökt honom i växeln. Vi bestämmer jag att jag ska komma på måndag kl 9. Han frågar om jag hittar. Jag svarar att det löser sig. Han säger bra. Jag försöker avsluta. Han säger att dem är några som ska hem till en kollega den 29:e och att jag självklart är välkommen.

Kan det bli en bättre början?

Poo at Harrods

Min bästa vän söker jobb på Harrods. Flott ska det vara. Naturligtvis. Jobbet går ut på att kränga dyrbar kaviar till bortskämda bleka britter med alldeles för mycket pengar. Och en och en annan pantad turist som inte fattar bättre. Till lunch äter man väl för guds skull, på sin höjd, sushi-inte kaviar för 495:-

Bästa vännen fick jobbet. Efter en rad uppseväckande anställningsprover. Minst sagt. Förutom de sedvanliga frågorna om vem han är, vad han kan tillföra företaget och blahablaha så ingick det snällt att bajsa i en liten burk. Så att han inte går omkring och är salmonellasmittad. Fint tänkt. Fine so far.

Hem och bajsa i papper, använda den lilla spateln till att trycka i lite bajs i tillhörande burk. Gå tillbaka till Harrods dagen efter, med bajsburken i väskan. Ingen där som kunde ta emot bajset så han är välkommen tillbaka nästa dag. Va fan, tänkte vännen men vad att göra?

Då vännen tyckte det var måttligt roande att tricksa med spatel, bajs och burk så bestämde han sig för att gårdagens bajs fick duga när han för andra dagen i rad kilar iväg till Harrods, med bajsburken i väskan. Och inte heller då är fisförnäma Harrods förberedda på att göra analyser utav det ovanligare slaget. Vännen freakar ur och häver ur sig: "Sir, today Im going to Sweden for five days so plase let me leave this poo here now, please". "Sorry Sir, I cant let you do that, you have to come back, sorry Sir".

Vännen åker till Sverige. Bajset ligger kvar i väskan. Jag undrar hur han kunde glömma. Jag undrar hur det luktar. Hur. Det . Luktar. Efter. Fem. Dagar. I. Svedala.

Han fick jobbet. Och vantrivs. Det ante mig. Fan ta Harrods och deras jävla bajspolitik.

Augustilistan

På to-do-list:
*fixa en cykel
*börja trampa
*sluta oroa mig
*inse att barn inte försvinner börja gilla barn
*bli full
*vara mindre hysterisk och mer harmonisk
*börja mingla och gilla det
*bli smal
*spara pengar
*städa regelbundet
*inte tänka att det är värdelöst att mina kompisar bor 20 mil bort utan att att det är lyx att ha vänner som dem
*njuta av realtiden
*ringa John som jag saknar
*ringa Björn som jag saknar
*ringa Karin som jag saknar
*ringa Angel som jag saknar

Kanske därför.

Att vara kär i någon innebär så mycket. Så mycket bra grejor. Och så mycket oväntade grejor. Inte allra minst det. Som man aldrig trodde skulle hända. Att vara kär innebär att man lär sig om sig själv. Hela tiden. Att vara kär för mig innebär att dras till olikheter. Långt bort från mina egna egenskaper. Att vara kär innebär för mig att lära mig hantera mina mindre bra sidor och ge av mina absolut bästa. Att vara kär innebär för mig att att sätta någon annan i främsta rummet. För att det får mig att må bra. Att vara kär innebär för mig också att komma hem till N, redo att baka hejdå-kakor till jobbet, med nyinköpta formar. Till ingen nytta. För i N köksskåp trängs små och stora formar. 8 förpackning, räknar jag till. Uppskattningsvis 300 formar. Det får mig att le och att ytterligare bli lite mera kär.

Nostalgisk tvångstanke

Alla har säkert någon gång i livet haft mer eller mindre svåra tvångstankar. Åtminstone handlingar som i andras ögon kan te sig aningen anmärkningsvärda. Själv var jag under alltför lång tid styrd av begreppet tre. Inte så att jag inte kunde sitta på rad tre i biosalongen eller var tvungen att komma trea i olika tävlingar. Besattheten av begreppet tre kom mera som ett litet tics då och då. Tex minns jag en gång när jag tappade min fiol i golvet. Något sa mig att jag var tvungen att sedan "tappa" den två gånger till. Det borde jag kanske inte ha gjort för fiolen gick sönder och pappa blev den gången både fattig och arg. En annan händelse jag minns väl var hur jag sprang upp och ner i trappen mellan under- och övervåningen. På något sätt hade jag fått för mig att jag var tvungen att springa inte bara tre, utan tre gånger tre gånger upp och ner i den där djävulskt hala trappen. Något gick väldigt snett och jag flög som en vante ner för trapppan och mamma fick något som idag skulle kunnas kallas "spelet" och skrek att nu räcker det. Kärleksfullt naturligtvis, men så pass bestämt att jag bestämde mig för att det fick vara nog med dumheter.

Är alla människor lika mycket värda?

Är alla människor lika mycket värda? Med tanke på förra inlägget så måste det betraktas som en helt och hållet retorisk fråga. Är alla människor lika vackra, lika rika, lika smarta. Dumma jävla frågor. Beroende på vem du frågar så är en människa olika mycket värd. För mig tex, så är Niklas, Alex, Lina och mamma otroligt mycket värda. Mest värda kanske. Om det fortfarande finns en debatt om människans lika värde så är jag sjukt trött på den. Lägg ner. Alla människor som gör goda gärningar är värda mer än dem asen som slåss, svär och skriker. I samband med frasen goda gärningar närmar vi oss den mycket svåra och också aningen trista diskussionen om vad som är en god gärning, för vem den är god och blahaablahaa. För mig är det så självklart vad som är gott och vad som är ont. Och att människor inte är lika mycket värda. Från början kanske vi är det men beroende på handlingar och val i livet så kan man bli väldigt lite värd.

HÅLL KÄFTEN!!

Varför har jag så lätt att störa mig på folk? Eller har jag lätt att störa mig på folk, är jag inte bara normal? Mina arbetskamrater den här helgen har bestått av två gubbar kring den uppskattade åldern 60 plus. Feta, illaluktande och obegripligt trista gubbjävlar. Som vägrar hålla käften. Som maler på om precis allting som jag absolut inte vill höra om. Om Kalle-Orvar som jobbade här för sexhundra år sedan, om hur dåliga cheferna är och om vi ska börja halv sju eller fem över halv sju. JAG SKITER I VILKET! Det enda jag vill är att ni ska hålla käften så att jag kan få läsa min bok ifred. Och sluta fis för fan.

Ahaupplevelse

Aha det fanns ett skäl till att Alex helt apropå engagerar sig i Tommy Nilssons kärleksliv. Hade den 18 år yngre flickvännen hetat Tina Harbom hade jag svimmat, nu blev jag bara full i skratt. Och lite äcklad.

22 årig vänskap

Det här är varför jag älskar Alex, min äldstaste vän någonsin. Efter tio fullkomligt menlösa timmar på jobbet får jag detta briljanta sms av honom, min fina Alex. "Har försökt ringa dig några dagar. Hoppas allt är bra. Tog du jobbet? Jag fick ialla fall Harrods, börjar om en vecka. Hörde att Tommy Nilsson har en ny flickvän... kram"

Bikeride!

Kan man be om förskott på sin eventuella födelsedagspresent? Nä, det kan man inte, det fattar tillochmed jag. Men jag vill verkligen cykla tjejvättern nästa år och behöver börja röra på fläsket. Och för att kunna det behöver jag en hyfsat bra cykel. I present. Nu. Det verkar så himla härligt att cykla omkring i några timmar, trampa sig svettig och njuta av frisk luft. Och samtidigt få en tajt liten sexig rumpa eller så sväller den av allt cyklande. Skitsamma. Någon som vill hänga på 6 juni nästa år? 10 mil.

Cry baby

När man under elva svettiga timmar har bitit ihop. Inte tillåtit sig att varken gråta eller sjuka sig från jobbet. Fast det känns som en kniv i hjärtat att gå dit. När man helt enkelt har bitit ihop och insett att livet ibland suger. När man har klarat elva sådana helvetestimmar och kommit hem, laddat om. Tänker att jag fixar det här. Att jag bara har sju dagar kvar, sen ledig. Sen nystart. Ny fas i livet. När man har tvättat och handlat, lagat matlådor. För att ha rena kläder och mat att äta på jobbet. När klockan har ställts på 05:22, när morötter har rivits och förmiddagssmörgåsen bretts. När man sen kommer till jobbet för och inse att maten, morötterna och smörgåsen ligger kvar hemma i kylskåpet. Då är det svårt, riktigt svårt att hålla tårarna borta.

Ballons & birthdaycake!

På måndag är det bemärkelsedag för Unge Herr Nicholai. Det ska naturligtvis firas med pompa och ståt. Det har han själv så fint deklarerat. Indirekt alltså. Den blivande 26-åringen har minsann låtit mig få veta att jag lägger ribban för min nalkande 30-års dag som inom kort stundar! Det svåra är att förhålla sig då ynglingen liksom besatt mer än något annat önskar sig salladsbestick och jag skulle tycka en resa till månen vore ballt! Baby, om din födelsedag inte blir som du tänkt dig så är det så här jag känner;

If I had a million pounds I know what I would do

I would buy some extra special times

and spend them all with you

Kliar det inte lite

Efter att ha kollat mina mail en miljard gånger, hemnet lika många och lusläst alla resebolags hemsidor hamnar jag slutligen på nån sida om springmask. Och blir äcklad som aldrig förr. Hör här:

Springmask är en rundmaskinfektion. Masken lever i tarmen och den vuxna honan vandrar ut ur ändtarmsmynningen och lägger sina ägg där. Springmask smittar genom nedsväljning av springmaskens ägg. Barnet kliar med fingrarna vid ändtarmsöppningen och tar i andra barn. Om man misstänker att barnet har mask men inte sett någon är tipset att sätta en tejpbit över ändtarmsmynningen och låta den sitta över natten. Då fastnar maskarna där när de kommer ut för att lägga ägg.

Två timmar och fyrtiotre minuter har gått av arbetsdagen. Som varar elva timmar.

Politiskt skadad

Imorse när jag var ute och gick-småjogga-sprang så stötte jag ihop med två änder. Två honor. Brukar inte änder leva i par, tänkte jag men så slogs jag av tanken att det faktiskt är PRIDE! Skadad, jag?!

Att veta hut

Det absolut värsta jag vet är folk som kan berätta om en och samma händelse i princip hur länge som helst. Folk som bara maler på och inte har någon känsla för när det räcker, som inte märker när den andre har slutat att lyssna. Bakgrundshistoria och sidospår som tär på en till förbannelse. Onödigt vetande som ändå inte fyller någon funktion, som bara irriterar en och gör att man glömmer vad själva samtalet från början handlade om. Saker som eventuellt kunde ha nämnts i förbifaren får plötsligt priostatus! Som om någon skulle orka lyssna! Det gör mig så jävla dissig. Grejen är att det är inte jag som är otrevlig, det är du som är ointressant!

The Umgängeskiller

Förra veckan var Peter & Annika i huvudstaden. Vi kunde inte get together eftersom den ljuvliga arbetsfuckingtiden visade 07-18. Både lördag och söndag. I tre dagar med start idag förgyller Daisy & Marcus Stockholm och var sugna på happenings. Utan oss för schemat visar återigen arbetsrelaterade åtaganden. Den här veckan åker Anna & Emma till Götet. Jag jobbar. Som avslut på sommaren drar alla till Öland. Ja, alla utom jag då för jag jobbar. Jag kan inte bestämma mig för om jag ska skratta eller gråta. Eller sjuka mig och hoppas att någon förstående själ kan stå för något slags underhåll för mig. Det är syndast om mig i hela världen.

Se upp för dårarna

Jag är förhållandevis normal. Utrustad med två X-kromosomer, 24 revben, två öron, två ögon, en mun, två armar, lagom många ben. Inte jättetunt hår eller gigantiskt underbett eller överbett för den delen. Fungerande tjocktarm. Jag är fan helt normal! Ändå tvingas jag jobba med dem största iddijoter som finns. Det finns liksom ingen hejd på makalösheten! Nio dagar kvar i det här jävla dårhuset! Sen semester och efter det, antagligen nya dårar. Bara en geografisk skillnad.

Vad är oddsen?

En kollega har två döttrar, utploppade med sex års mellanrum. Helt i sin ordning, inga konstigheter med det. Visserligen två olika pappor men värre saker har hänt. Det skumma är att ungarna är födda på samma datum. Vad är oddsen på det? En av trehundrasextiofem eller?

Menlösa inköp

Vecka efter vecka. Samma procedur. Oavsett om det är ICA eller COOP (eller inte COOP, COOP är ett jävla skitställe) så blir utfallet alltid den samma. Jag kommer hem med lite olika grönsaker. Inte alltför sällan paprika och numera rädisor. Jag skär ner dem i fina kuber, på längden eller bara lite slarvigt grovhackat, i sallader i grytor eller på smörgås. Gröna, gula eller röda små fina paprikaringar som jag allteftersom petar undan och lägger på tallrikens ena hörn samtidigt som jag tänker "fan va äckligt paprika är". Vilka grönsaker köper ni hem fastän ni vet att ni ändå kommer att slänga dem?

Äntligen insikt!

Hör på det här då, jag är så glad och safe! Trygg i min egen hjärna och beteende (låter helt skruvad, I know) Jag har med hjälp av världens finaste Anna äntligen hittat svaret, hittat hem, hittat mysteriet som kommer lösa upp alla trassliga och jävliga knutar. Ni vet, såna som man svär sig hesa över. Allt kommer fall på plats. Jag har bestämt mig och förändringsarbetet har börjat. Det har faktiskt det! Alla som känner mig hoppas jag kommer märka en skillnad inom ett halvårs tid. Jag är så sjukt nöjd och stolt över mig själv! Alla borde ha en egen Anna. Hon är söt som socker och klok som ett helt forskarteam!

Inblick

Två personer har uttryckt sin förfäran över att jag slutar ordbajsa. Så kan vi ju inte ha det så för er skull så fortsätter jag några inlägg till. Börjar med en uppdatering rent allmänt: har börjat bita på naglarna igen och hur jag än gör så kan jag inte finna charmen med sommarmånaderna. Tidigare i våras spydde jag galla över hur illa jag tycker om sommaren. Ingenting, absolut ingenting har förändras på den punkten. För mig är det bara ångest och osundhet som jag förknippar med det som alla andra verkar avguda. Lättjan och glädjen. Den ljusa tiden. Fan vad skönt det ska bli när hösten är på intåg. När den här jävla hysterin är över.

Eller så är det mig det är fel på.

Finally

Dåsåatteh. Sista inlägget. Sen stängs mitt internet ner. Kommer heller inte kunna blogga på arbetstid. FÖR JAG BYTER JOBB! Kommer vara bisy med att lära mig en massa nya saker. Och då kommer bloggen på ett naturligt sätt att åsidosättas. För info var det inget peace of cake att avsluta mitt abonnemang hos Com fucking hem. Trots att jag knappade in både det ena och det andra så fick jag minsann vänta i 14 minuter på att bli kopplad. Hade säkerligen kunnat bli defivitivt flera minutrar men jag lackade ur och ringde upp igen, denna gång tog det under 60 sekunder att bli kopplad. Och visst kunde jag få avlsuta abonnemanget, blir siste augusti bra, frågade Johan Per Fredrik eller vad Comhemmare nu heter. Jo, svinbra.

Hädanefter är det Träningen, Matlagningen, Vännerna och Kärleken som står på agendan. Fast kanske inte alltid i den ordningen.

The end of the nailstory!

Någon som är intresserad av mina naglar? Nä, jag trodde väl det! För info är det ämnet numera ett minne blott. Dvs sluttjatat om filning, målning och fula nagelband! I lördags klockan 9:15 hade jag en dejt, som Niklas hade anordnat. Sov som en kratta hela natten för jag hade absolut ingen koll på vad han hade hittat på. Nu vet jag. Och Beauty & Nails på Runebergsgatan är wirklich att rekommendera. Min första manikyr och för en gångs skull fick jag lov att vara den lilla lyxhora jag egentligen är! Tack!

Ambivalentism

I söndags var Niklas och jag på lägenhetsvisning i Äppelviken. 62 kvadrat. Där är det lämpligt att, inte en, utan två, personer bor. Idag var vi väster om Vällingby och köpte oss ett tvåmannatält. Exakt hur bör man tolka det här?

Ett lyckligt inlägg

Vet ni vad man gör när man har ätit upp en bautaskål med melon, hallon, vindruvor och keso?! Då slickar man skålen. Sen stryker man en klänning. Gratulerar alla som heter Jeanette. Hostar upp, eller kanske sköljer ner, den sista lilla slemklumpen. Vattnar blommorna. Och så sist så läser man en bok. Laddar inför helgen med andra ord.

Nagelhysterin

Jag trodde att långa fina välmålade naglar gjorde en lyckligare. Inte mer stressad. Jag har fan inte tid att sitta och fila och måla tio naglar var och vareviga dag. Kan man som statligt anställd gå på manikyr? Så man slipper göra skiten själv.

Vanemänniskan

Det är läskigt det här med att människan är ett sånt vanedjur. Riktigt läskigt är det. Har för tillfället ingen större lust att gå in på detaljer. Men det är ändå värt att tänkas på. Hur snabbt man vänjer sig. Med allt möjligt. Ibland önskar jag att det inte vore så.

Nytt tankemönster

Imorgon är det jag som trotsar allt vad snor, vita prickar i halsen och upphostade små slembollar heter! Imorgon återvänder jag till livet, med träning och allt som hör därtill! Förhoppningsvis blir jag riktigt jävla apsjuk och tvingas vara hemma de tre veckor som är kvar innan SEMESTERN! Eller så blir jag bara lite mindre sorgsen. Det känns som en win win situation i vilket fall.

Helvete att inte ens va sjuk

Inte ens en liten bacilusk har man lyckats dra i sig men en seg virusinfektion ska man minsann plågas med! Idag fick jag nog och gick därför till farbror dokorn. Medan mina ögon tårades stack doktorn mig i fingret för att på så sätt kunna friskförklara mig. Ialla fall är det inget som går att medicinera bort. Så nu är det bara att fortsätta kliva upp när klockan ringer på morgonen, kamma till sig och ta några djupa andetag. Försöka överleva ännu en helvetesdag på jobbet. När blev det egentligen så här olidligt?

Faktiskt så börjar jag misstänka att min oerhörda jobbångest tar sig uttryck i virusliknande symtom. Det är inte bra, inte bra alls. Dessutom gör det mig till ett fetto för jag har inte tränat på tre veckor, vilket är om än, ännu värre.

Pssstt..

Nu är jag nästan helt frisk. Och jag har hittills ljugit om allt. Jag vill varken ha pianofabriker eller 64 kvadratmeter trägolv. Jag lägger ner hela skiten. Jag vet vad jag vill men jag tänker inte berätta ett endaste dugg. Jag måste lära mig att ha hemligheter.

Tadaa!

Jag vet inte hur det är med er men jag har ialla fall börjat att växa upp. Börjat bete mig åtminstone lite vuxet och tar numera djupt ansvar för mitt eget liv, mina handlingar och konsekvenserna av detta spektakel. Detta tar sig i uttryck i en rad olika grejor men mest har det med boendet att göra. För några månader sedan var jag övertygad om att jag funnit mitt drömboende. I nån gammal pretantiös pianofabrik med ett kvadratmeterpris på 50 lax. Och då snackar vi utanför tullarna. Oresonligt dumt och överdrivet dyrt. Så därför är det så skönt att jag vuxit till mig, tagit mitt förnuft till fånga och insett mina begränsningar, statligt anställd som jag är. Med det innebär inte att jag på något sätt övergivit planerna på ett humant boende. Funktionellt, yteffektivt och fan vad det nu heter. Tvärtom. Jag är i mitt livs form och har äntligen funnit ro i mitt letande. Tadaa! 64 kvadrat, trägolv i hela lägenheten, 3 min till tunnelbanan, springspår utanför fönstret och hör här, 29.296:- kvadraten. Det är ju sjukt billigt! Det enda jag behöver göra är att sätta upp en vägg så wips har jag skapat mig en liten walk-in closet! Nu kan jag bara inte bestämma mig om jag ska gå den långa svettiga vägen och buda eller om jag ska ringa Jonnie (mäklaren) direkt och ge ett bud, chansa på att 2komma3 räcker!

Berättarglädjen vs Lyssnarsorgen

Idag ringde Niklas till mig. Han gör det ibland och det är alltid lika trevligt. Eller nästan alltid, ibland jävlas han och ringer klockan 19:30. Det är inte så trevligt fast jag lider egentligen inte av det eftersom jag inte svarar då. Fattar inte varför folk fortsätter att ringa mig vid den tidpunkten. Fast å andra sidan tänker väl folk att de måste hinna ringa innan 20:00 då jag oftast går och lägger mig. Ialla fall så pratade Niklas och jag i 64 minuter. I ett mess skickat senare låter han mig få veta att han under dessa 64 minuter inte berättat en enda sak om sin dag. Då tänker jag att det är lögn för jag har nyss blivit varse att han, denna yngling, mer än mångt och mycket önskar sig ett litet torp (det ryms en mycket gammal man i denna mycket unga kropp). Så något måste han ju fått sagt även om jag säkerligen stod för den mesta underhållningen. Det sorgliga är att jag bara snackade en massa skit. Berättade om när jag pumpat cykeln och hur jag vilselett en stackars gambian till Västberga Industriområde. Jag vet inte om det är min styrka eller en svaghet det här med att jag ofta hittar berättarglädje i de allra mest vardagliga ting du kan tänka dig.

Dom tre finska männen

Ni som följer mitt oerhört spännande liv vet att jag är sjukskriven. Ligger hemma och blir fattig och folkskygg medan den feta gubben som borde tagit min karensdag nu ligger på en solig strand och hetsäter halstabletter! Har vi tur sätter han den allra allra sista i halsen och åtminstone dör.

Ialla fall är klockan tjugo i fyra och jag sitter och försöker lära mig alla hemnets objekt utantill. Det knackar på dörren och in stövlar två finsktalande byggjobbare. Can we come in? Ehh, yes. Ritch ratch och så ut med min diskmaskin. Bang bang och badung. Va fan håller dom på med? En tredje man kommer in och jag frågar vad som försigår. Yes, ehh well, we fix. Jo tack, jag märker det men vad var liksom trasigt?! Efter fem minuter verkar det ialla fall vara fixed och med finsk brytning hummas ett knappt hörbart thank you. Ehh, jo men you are welcome. Men det var kanske jag som skulle tacka och tänker samtidigt att det var tur att man för en gångs skull var lite anständig.

Vad hände med granny?

Klockan är inte mitt i natten. Klockan är 14:13 och det är bara min dator som har fått krupp eller någon annan tidsomvändande sjukdom.

Jag åt ett äpple nyss. Ett grönt granny smith. Väldigt besprutat. Det hade varit skönt om någon kunnat vara här för att ta hand om mig när jag hostar illaluktanade grönt slem men eftersom jag är alldeles allena så får jag ta hand om mig själv. Detta genom att dela äpplet på mitten, gröpa ut kärnhuset och sedan smaska i mig två halvor äpple. Gott, kan tänkas men det var fullkomligt vidrigt. Jag fick kväljningar och fick trycka i mig äpplet. Undrar varför. Besprutas inte granny smith för att de ska bli någonting utöver det extra? Oemotståndliga. Nu borde jag få trösta mig med choklad.

Hemnet 4-ever

Folk är på gång, människor är redo för förändring. Alla är på hugget! Det luktar, nej det fullkomligt stinker flytt om alla jag känner! Det springs på visningar och det skrivs upp intresseanmälningar lite varstans. Alla vill de ha sina drömmars lägenheter! På utsedda platser, med rätt adress. Rätt våning. Med eller utan hiss. Stambytta föreningar. Bygglov för balkong.

Min mor och min far ska på visning imorgon. Mutti vill så gärna flytta. 88 kvadrat. Hyra under 3500:- Då ingår allt. El, vatten, kabel-tv och garage. Utgångspris 150 000:- Far är skeptisk men kanske lite sugen. Trots allt.

Min kära Fraulein Maggan leder nu budgivningen på en 3,5 på Rörstrandsgatan. Över fyra mille.
20 mil skiljer det mellan lägenheterna. Och tremiljoneråttahundrafemtiotusen. Kom igen nu då, nu kammar ni hem det här! Jag vill gå på inflyttningsfest!

2015

Jag är som mest kreativ när jag är sjuk. Idag har jag pumpat cykeln (vilket jag bittert ångrade när jag senare hostade upp en alldeles illgrön slemklump, jättestor var den). Jag har ringt mitt fackliga ombud och hört mig för hur rekryteringen kommer att gå till av en tjänst jag är intresserad av. Fack-gubben kunde komiskt men inte alldeles otippat inte svara på någon av mina frågor så jag får göra som vanligt, lita på magkänslan och hoppas på tur. För någon rättvisa här i världen, det finns ju inte. Jag har även ringt Stockholms Universitet och hört mig för huruvida det nya betygssystemet Bologna spelar någon roll då jag kanske eventuellt någon gång i framtiden skulle om möjligt kanske kunna vilja plocka ut en examen. Alltså typ om det är försent att använda sig utav sina gamla poäng tagna 1999. Det var det inte. Jag har fram till år 2015 på mig att bli klar med min examen. Kanditat. 120 ynka poäng. Inte vad jag hade förväntat mig. Nu blev det så himla mycket jobbigare. Fan vad jag är lat. Och rädd.

Lystring!

Hörrni, det håller på att hända grejer här! Big things! Inatt har jag nämligen, för första gången på kanske fyra år, sovit utan öronproppar. Det är verkligen en klyscha men faktiskt, plötsligt händer det...

Det va ju inte ens jag!

Min syrra tycker att jag är en bitter jävla fitta. Jag i min tur tycker att hon är dum i hela huvudet och skulle behöva komma in i matchen. Hon ringde mig nyss och frågade om jag hade ringt henne. Svar nej. Nähä, säger hon men det var ialla fall nåt nollåtta nummer som ringt. Jaa jo, det finns ju säkert fler våga-vägra-det-portabla-samhället-töntar som jag som fortfarande har fast telefoni. Fast man vet aldrig, det kan ju varit jag som suttit här i min bittra tillvaro och ringt runt lite folk.

Under det drygt fem minuter långa samtalet så kom det fram att en gammal killkompis hade bett om mitt nummer. En killkompis som förgäves sökt till PHS ungefär en miljon gånger. Tills nu då förmodar jag. För varför i helvete skulle han annars ha bett om mitt nummer? Men då ska du veta att jag varken har lägenhet eller sl-kort att låna ut. Eventuellt hade jag kanske kunnat ge dig en remsa till de första dagarna men då skulle du betett dig lite mera mänskligt under den period vi var vänner. Jag säger det en gång till: man skiter inte i sina vänner bara för att man träffar en tjej, man slutar inte ringa, man slutar inte bry sig, man slutar inte leva. Man blir inte en toffeltönt om man vill kunna ringa mig hundra år senare och be om en tjänst.

Min syrra sa att jag skulle lugna mig och ringa upp igen när jag fungerar som folk. Vadå ringa igen, kontrar jag. Ja, du hade ju ringt mig. DET VAR JU INTE ENS JAG SOM RINGDE!

Den verkliga sagan

Jag är sådär äckligt och löjleväckande kär. Patetisk skulle många säkert vilja kalla mig. Men varsegod då. Även om jag skulle vilja beskriva känslan så går det inte, klippt omöjligt är det. Det måste upplevas för att förstås. Jag upplever det här och nu och är löjligt nöjd över det. Det bästa med den här kärleken är nog att jag fortfarande trots allt fungerar tillsammans med andra människor. Att jag fortfarande kan samtala med och om andra människors liv. Utan att sitta och le fånigt och ha tankarna på annat håll. Förnekar inte att det ibland är svårt men vem fan bryr sig vad Niky sa igår klockan halv tio? Eller att han gjorde en rolig grej klockan fem i elva. Inte en jävel.

Men det har inte alltid varit så här lyckat. Det tog ett bra tag innan jag kunde slappna av och bli kvitt mina så smått psykotiska ditten och datten. Inse att man absolut kan känna si eller göra så. Trots en massa saker som funnits på att-göra-icke-listan åratals innan. Jag bitchade som fan i början, var väl osäker på vem han var och vad han gjorde här. Minns första gången han var hos mig, han hade köpt med sig Vienetta glass. Eftersom jag precis hade börjat leva hälsosamt (ej att förväxla med hysteriskt sinnessjukt) och därför hade frysen fullproppad av nyttig och kolhydratfattig mat så fick jag helt sonika ställa glassen på balkongen. I juli. Pga platsbrist, inget annat. Att slänga den i soptunnan direkt hade faktiskt varit aning mer artigt och definitivt mindre smärtsamt för den som köpt gåvan. En annan gång fick jag honom att åka taxi hit (resan gick sådär bra och han kom vilse) sent på kvällskvisten. Han kan ha fått stanna över natten men jag är inte helt säker.

Sen vände allt. Inte helt utan handlingskraft. Vägen är inte alltid spikrak och som i drömmen. Lärde jag mig visst.

Det här är den, i särklass, bästa kärleken jag någonsin har upplevt.
Och den har bara börjat.

Priolistan

Mitt hår är så smutsigt att det gör ont när jag av misstag nuddar det. Idag måste jag 1. skriva jobbansökningsbrev 2. duscha (tvätta håret inkluderat).

Liggsår!

Sen i fredags kväll klockan 20:47 har jag befunnit mig i stående läge uppskattningsvis 58 minuter. Övrig tid har gått åt till att att ligga stilla. Vågrätt. Med filt och näsdukar vid min sida. Och alvedon. Tiden har fördrivits med i största grad sömn men även en del tv-tittande. I kronologisk ordning har mina ögon blivt fyrkantiga i takt till: hockey SWE-CAN, American History X, dubbelavsnitt av Vänner, Point Break, Hitta Nemo, Så ska det låta, Sommarkrysset, Sing a Long, Extra Extra, Over the hedge, Top Model, Vad blir det för mat, Sporten, Parlamentet och halva Bodyguard. Jag har ätit en lammfärsbiff och två skivor stekt falukorv. Nån som gjort nåt annat?

Din snåle fan

I tisdags bidde det visst så att jag söp ner mig. Alldeles totalt onödigt för nu är jag mer förkyld än någonsin. Synden straffar sig direkt. Sensmoralen skulle kunnas skrivas milslång men för allas trevnad så väljer jag att bara titta mig i spegeln, bli äcklad av vad jag ser och går istället vidare.

Vad jag egentligen ville ha sagt var att jag har varit med om något som med lätthet kammar hem förstaplatsen i höjden av snålhet. Det värsta tänkbara scenario du kan tänka dig. Händelsen utspelar sig på jobbet, snorig som ett as är jag med kli och ont i halsen. Något som förvisso inte syns på utsidan men som vilken jävla nolla som helst skulle kunna räkna ut är sanningen.

Jag kommer in i ett rum där en medelålders fet gubbe sitter och smaskar på något, jag ser ett paket halstabletter och utbrister frågandes...

Jag: Åhh, kan inte jag få en halstablett snälla..
Gubben: Nej, det är inte så många kvar.
Jag hummar något och lutar mig fram mot påsen.
Gubben med lite högre röst: Alltså det är inte så många kvar!
Tystnad.
Gubben: Hade du varit här igår hade du också kunnat få, de delade ut dem här gratis.

Det här hände mig. Året är 2008. Gubben hade fått halstabletterna gratis. Han hade inte så många kvar. Jag är sjukskriven från jobbet. Karensdagen borde ligga på gubbjävlen.

Jag.

Jag är 29 år. I fredags tog mina föräldrar ledigt från jobbet, åkte 20 mil och bjöd mig på middag. Medan pappa lade trall på balkongen passade Mutti på att storstäda min gigantiska lägenhet på 38 kvadrat. Det utrymme mellan de fyra väggar som jag själv uppenbarligen inte kan rå om. Tvättade fönsten med mina gamla trosor och använde WC-anka i badrummet. Jag är 29 år och en jävligt sorglig filur.

Sommarångest!

Sommarmånaderna framkallar smått ångestsyndrom hos mig. Allt ska vara så frireligiöst lyckligt. Man ska vara pigg, man ska vara brunbränd, man ska ha fräknar, man ska vara smal för man bara äter sallad, man ska klara sig på fem timmars sömn, man ska dricka öl efter jobbet och inte bli bakis, man ska mingla med allt och alla. Med andra ord, man ska hinna så sjukt mycket. Och samtidigt vara glad.

Jag är avundsjuk på folk som kan släppa alla måsten och bara vara. Tänk om det visar sig att jag är maniskt planerad och strukturerad. Som igår tex, hem direkt efter jobbet och lagade fyra matlådor, tvättade och var ute och gick. I säng klockan nio. Som en jättebäbis. Men så är jag ju aspigg om dagarna också.

Jag är rätt nöjd med mitt sätt att leva. Även om folk säger att jag är en tönt. Däremot ska jag bli bättre på att inte skapa onödiga och tråkiga göromålssysslor. Tex ska jag bli bättre på att ta hand om tvätt. När jag har tvättat klart ska jag inte lägga kläderna på golvet för att självtorka, jag ska istället låta dem hänga kvar i torkskåpet även om klockan går över 21. Kontentan av att ha ren tvätt liggandes på golvet är att efter två veckor när det åter är dags att tvätta så har kläderna blivit så dammiga att jag måste slänga dem i tvättkorgen igen. Det är ju osedvanligt dumt. Och tidskrävande. Tid som jag hade kunnat spendera på att vara pigg, brunbränd, ha fräknar och vara smal. Ni fattar!

Till alla nyfikna satar out there!

En gång för alla. VI SKA INTE HA BARN! Kan folk sluta humma, undra, fråga, tjata sönder mig! Fatta fakta! Förstå innebörden av det svar jag ger er. No bäjbis! Jag har inte ens vågat fisa i hans närhet så att klämma fram en unge känns satans så långt bort. Skärp er om ni ska vara med på banan!

Dagens konversation

Samtal med kvinnlig kollega:

Jag: Nu ska jag gå och kissa lite, det är jag väl värd?
Hon: Ja, och sen ska jag också göra det!
Jag: Ahh, du håller dig lite.
Hon: Ja, jag ska vänta ett tag så det blir sådär jätteskönt sen!

Adjö!

Nya färska rön visar att bloggandet snart är en folksjukdom. Jag vill inte bli smittad. Egentligen gillar jag ju inte ens tekniska prylar så för andra gången säger jag au revoir. Lämnar datavärlden bakom mig. Gör ännu ett försök att sluta. Har ialla fall inget vettigt att skriva. Det enda jag vill göra på min lediga tid är att vara ute i solen. Promenera. Och den enda framtida kontakt jag kommer ha med datorer är när jag skriver på mitt CV. Jag kommer snart ha ett nytt jobb. Men fram tills dess ska jag vistas så mycket som möjligt utomhus. April månad har aldrig förr varit så god mot mig. Glada och lyckliga bloggar stör ju ändå bara folk. Det är skönare att gotta sig i andras elände och bitterhet. Jag kan inte bjuda er på det nu. Tack och hej!

För folk som har vett att bry sig

* Erik ska klippa sig på torsdag. Men bara tunna ut och toppa sig lite.
* Jag såg årets första vitsippor idag. Inget vackrare kan ögat skåda.
* Den 10 november åker jag till Soligt & Varmt Land. Hemkomst den 10 december.
* Jag ska läsa ut Låt den rätte komma in ikväll, om jag vågar. Sist jag var liv- och känna på ytterdörren-rädd när jag läste en bok var när jag läste en psykologisk ungdomsthriller. Den här är ändock ett strå vassare.
* Emma är världens hårdaste tjej. Och alltid välkommen till mig. Stockholm behöver fler som hon. Alla skulle älska henne.

The return of the kaviar

Den rökta stenbitskaviaren är återfunnen. Den låg tillsammans med det nyinköpta brödet och tampongerna i kylskåpet, på mellanhyllan. Om fyra och en halv dag är det dags. Lingonveckan. Att jag aldrig lär mig. Jag är egentligen varken sur eller bitter, jag är bara fullt frisk. Som råkar bli aningen förbannad på diverse småattiraljer.

Stinkot

Annat kul som hänt idag: jag stinker surt, vart jag än går förföljs jag av en stinkade sur doft. Jag luktar på trosorna men allt verkar grönt. Tills jag hittar ett ruttet päron i ryggsäcken som ligger där och stinker ner allt annat som också finns där. I två och ett halvt års tid har jag betalat pengar till en kaffekassa. Nu har den kassan sått sina sista potatisar och på fredag ska pengarna bowlas upp. Men jag kan inte vara med för jag ska hem till Byn. Förargligt. Sen tror jag inget mer löjleväckande har hänt. Om man inte räknar med att jag tappade mobilen på bussen och fick krypa omkring på alla fyra för att leta reda på den.

Time for a change

Det här har hänt mig sen jag kom hem från jobbet. Jobbet som jag trivs så bra med. Jag har insett att jag glömde den rökta stenbitsromen i affären, fyra matlådor kommer alltså smaka skit. Jag hällde kokande pastavatten på tre av mina fingrar. Aj. Jag har ätit godis trots att jag var fet redan imorse. Onödigt.

Det värsta är att jag är så jävla medveten om varför detta händer mig. Det är mitt straff för att jag inte tar tag i mitt liv. Mitt straff för att jag skiter i skolan, min framtid, för att jag inte tror på mig själv utan nöjer mig med saker som gör att mitt liv ialla fall går runt. Jag är inte bara dum utan även feg. Den bästa kombinationen av alla. Jag är den enda som kan förändra något. Det stör mig så kopiöst mycket.

This is me

Det här är jag. Utan krusiduller. Så här beter jag mig. Ocensurerat. Jag kan med lätthet liknas vid en dynghög.

Idag är första gången på evigheter som John och jag kan träna tillsammans. Det är ju jättetoppen bra! Kan tyckas. Om det inte hade varit för det dåliga humör som väckte mig imorse. Som dessutom etsade sig fast för att stanna hela dagen. Jag mailade John imorse och sa att jag var pissed off och ville skita i träningen. Klockan ett går jag och tränar på lunchen. Helt menlöst. Blev bara ännu argare. Messar John och säger att jag verkligen är på dåligt humör idag. Klockan sex messar jag igen med stora bokstäver att träningen kan ta sig i arselet. John ringer och säger att det är okej, han är världens snällaste och säger att vi kan skita i träningen och istället kan skulptera i papier mache eller bara hänga. Men jag fortsätter att bete mig som en barnrumpa. Är så jävla sur och åker direkt hem. Fastän jag har lovat att träna med John idag. Mitt samvete äter upp mig inifrån. Förlåt.

Old memories

I låg och mellanstadiet hette min bästis Veronica. Hon hade två ödlor, en katt och en guldfisk. Tror jag. Vad ödlorna hette minns jag inte. Katten hette Tussi. Fastän Veronica sa att Tussi var den snällaste katten på jorden så rev den mig en gång. Troligtvis var det då min kattskräck föddes. Ödlor verkade dock vara the shit för Alexander, som var min andra bästis och fortfarande är, hade också två ödlor och jag vill minnas att deras namn var Kalle och Hobbe. Veronicas fisk hette ialla fall Tiburtius. Han är död nu men om han levt hade han haft namnsdag idag. Vissa saker glömmer man helt enkelt aldrig.

Språk

Det engelska språket erbjuder så många fler möjligheter till att visa sin uppskattning. På många sätt är det engelska ett vackrare språk än vårt svenska. Detta särskilt när det kommer till ömhets eller uppskattningsord. Å andra sidan har ju engelskan dem fördömda orden I love you. En fras som får min kropp och själ att rysa, av obehag naturligtvis. Likväl som företag har anställningsstopp borde det finnas någon gräns på hur dessa tre ord får användas.

Men i övrigt, bortsett från detta, leder engelskan. Hur kan man inte må bra av ord som honey, star, baby och my love. Jag tycker inte det känns fånigt eller klyschigt, jag tycker det känns fint och älskvärt. När någon säger honey är jag övertygad om att det är menat från ett hjärta till ett annat.

Humor.

Dagens eller kanske veckans eller rent utav månadens skönaste sms. Snudd på årets bästa.
"Hej Bullen! Jag har ett problem. Min flickvän vill ligga med mig men jag tycker hon har det för stökigt hemma. Vad ska jag göra? /Förtvivlad."

Min kille. Asskön lirare.

Fauna & Flora

Dem flesta fåglar typ talgoxe, sädesäla och blåmes verkar ha en väldig cellskräck när det gäller trånga utrymmen. Jag ser framför mig hur en stackars pippifågel av misstag flyger in i en bur eller ett rum och när den väl kommer på att det var roligare utanför så får den panik och flaxar som fan. Flyger mer än gärna in i en glasruta, om det finns en sådan.

När jag tänker på det här slår det mig att jag aldrig sett en fågel som verkar vara höjdrädd. Kan fåglar vara rädda för höjder? Det känns inte så.

Livets eviga mysterie

Det är svårt att tänka sig att jorden är rund. Att vi människor står med våra små huvuden utpekandes mot rymden, mot oändligheten. Att vi inte flyger iväg. Som en överblommad maskros. Någonting annat som är ungefär lika svårt att greppa är hur man kan lägga sig på lördagkvällen och känna sig skithet. Vara assmal. Värsta puman liksom. Tänka att den som får ta del av den här gudomliga kroppen kan känna sig så sjukt utvald och privilgierad. Lyckligt lottad. Och med ett gigantiskt ansvar att behandla den väl och på det sätt som den förtjänar. Den hänförande kroppen. Detta på lördagen för att sedan på söndagen vakna och vara så oerhört oläcker och blekfet att man blir både magsjuk och blind av att kolla sig i spegeln. Det är fan märkligt.

Alla Mary-lovers därute..

.. jag lagar risotto med en hel del anis i. Kan inte låta bli att småle. Daisy, jag saknar dig. Och Angel, jag saknar dig. Och Anna, jag saknar dig. Och Practical, jag saknar dig med. Men det smakar ändå, hmm an...is!

Jackass fast på riktigt

Jag har ätit fem Magnum. I en följd. Likaså sex Delicatobollar. Den mindre varianten. Glassarna åt jag i syfte att provsmaka olika smaker. Vad jag vill minnas så mådde jag inte så dåligt som man kanske kan tro. Delicatobollarna däremot var nog bara ett okynnesätande. De låg där på köksbänken och jag störde mig väl säkert på dem. Lika bra att äta upp dem och slippa bli stördare. Bättre att trycka i sig alla vid ett tillfälle än att småäta. Så gick nog det relativt ofriska resonemanget.

Äckligt, tycker nog många. Men i förhållande till vad, undrar jag. En skön kille jag känner har tex stoppat en enkrona i munnen och sugit på den. Sjukt vidrigt, om någon frågar mig. En annan lirare var magsjuk på något skraltigt tåg i Asien. Fullproppat med folk och nada toalett. En 1,5 liters colaflarra blev ituklippt och vips så hade en portabel toalett skapats. Med ena handen höll sig den stackars magsjuke i sin flickvän och med den andra handen förde han den halva petflaskan under rumpestumpen. Innehållet var ju bara att hiva ut genom fönstret och så på´t igen. Så äckligt att man knappt kan tro det är sant.

Jag framstår genast som fullt normal. Fast lite bättre.

Då Vs Nu

Jag vill doktorera eller åtminstone känna någon som doktorerar i ämnet hur människor umgås. Fenoment fascinerar mig. Jag är uppvuxen med en ständig närvaro av kompisar. Nära vänner, inte bara en eller två utan ett halvt dussin. Sanna vänner.

När vi var lågskolesmå lekte vi varenda dag. Efter skoldagens slut sprang vi till Skogen där våra åsnor bodde (nu på äldre dagar inser vi att Skogen mest var en övervuxen dunge). Där plockade vi grodyngel, byggde kojor och blev jagade av äldre och skräckinjagade typer. Typer som dom ska man passa sig för, ekar min mors röst.

På mellanstadiet var allt fortfarande en lek. Fast lite mer under ytan, lite mer i smyg. Man ville ju inte vara en tönt men visst lekte vi glassaffär i femman. Ibland var man tvungen att göra läxor men leken var alltid hack i häl.

Högstadiet blev lite allvarligare och präglades av en gedigen och målinriktad basketfest. Tre gånger i veckan samlades alla vid Nyhemsbron för att cykla de drygt fyra kilometrarna till träningen. När helgen kom samlades alla vid Viggestorp för att spana på killar, köra 21 och kanske om man hade tur, bli hemskjutsad av någon fjunig mopedist. Kanske att man också i nian ibland hängde utanför Missionskyrkan, lite smålullig av några folköl, alla iklädda likadana JC-jeans.

Gymnasiet var ungefär likadant som högstadiet fast aningen mer influerat av alkohol. Men oftast var det Herrljungas cider blandat med smågodis från Godislagret som vi drack och åt oss mätta på. Alla halvsovandes i sofforna i källaren i huset där allt gick i rosa, fredag som lördag. Alla samlade. Vecka efter vecka.

Lekar och intressen har kommit och gått. Tidpukten för att vara hemma har varierat. Det som bestått från den allra första lågstadietiden är människorna jag har haft omkring mig. Det är samma personer som jag sprang i Skogen med och och det är samma personer som jag körde 21 med och det är samma personer som jag delade en Herrljungas med som jag idag diskuterar boräntor och bensinskatt med. Samma personer.

Känner mig så oerhört lyckligt lottad över att jag fått uppleva alla de här magiska vardagsstunderna med er. Tack för att ni har tagit er tid att lära känna mig men framförallt tack till att ni väljer att fortsätta vara min vän.

Tiden fram till nu var småstad. Tiden idag och framåt är storstad. Sättet att umgås på är må hända annorlunda än vad vi bonnläppar är vana vid. Utan att behöva tänka efter tycker jag att småstadssättet var bättre. Mera ärligt och sårbart. Mera av sig själv. Mera äkta känslor.

Jag hoppas det finns möjlighet för alla basketproffs, Skogsluffare och Godislagrefans att återigen bo i samma stad. Stor som liten.

Jag saknar allt det där.
Saknar det så jävla mycket.

Agg

Så här mycket hatar jag mitt jobb! Alltså såå hääär mycket! Säg något som är bra med mitt jobb, nu fort, för jag behöver verkligen höra det. En enda sak som renderar i något positivt och jag ska bli snäll igen. Eller ialla fall mindre mordisk.

Mitt jobb förstör inte bara längre min humana människosyn och mitt hittills, ganska så vårdade och klanderfria vokabulär. Det var länge sen jag skämdes för säga knulla högt och visst fan är det invandrarna som står för den mesta skiten i vårt samhälle! Men att jobbet nu också ska ge sig på mitt sociala kulturarv är inte roligt. Inte roligt alls. Någonstans.

Så här är det. På mitt jobb är man inte snygg. Man är inte söt. Man är ingenting. På mitt jobb handlar det om att i tid och otid snika till sig fördelar. Detta snikande resulterar i att jag toktränar på lunchen. Cyklar som en dåre i 40 minuter och eftersvettas sen därefter. Smink och oflott hår är ett minne blott. Man lallar runt och är jävligt ful helt enkelt. Och ingen bryr sig för man är dessutom könlös på det där stället.

Så idag då, efter 11 timmars slit så händer en sak som A L D R I G förr har hänt! Jag blir spontant medbjuden på en efter-jobbet-öl. Eftersom jag och mina vänner inte sysslar med sånt (istället lägger vi pärlplattor, lyssnar på schlager och spelar badminton) så blev jag överväldigad över att någon bryr sig om mig och vill ta mig med på lite galej. Till saken hör ju att jag är cp-skadad när det gäller att träffa nya människor. Det slår slint i skallen och jag får för mig att det är mig det är fel på, inte er. Någon gång har det hänt att det inte varit så farligt och att nya bekantskaper nästan kan vara lite trevliga. Då känns det lite lättare. Men ialla fall så är det bra om saker och ting händer spontant, som idag. Ingen betänketid. Bara iväg på ett glas vitt, lite nya ansikten och så var det löst. En trevlig kväll! Där jag får träna mig socialt och inse att jag trivs. Även på Lokal. Inte bara i pärlplattedjungeln. Fast det kommer liksom aldrig ske för mitt jobb ser gladeligen till att jag för all framtid tvingas stanna hemma på fredagar och i min ensamhet se på Så Ska Det Låta. Screw them all! Jävla arbetsgivare!

Hädanefter ska jag alltid ha privata kläder på jobbet. Även om de tvingas hänga tillsammans med svettiga cykel-tränings-kläder! Mitt liv är inte slut det har precis börjat.

Boven i dramat

Mitt förhållande till sömn är lite mongo, det kan jag erkänna. Men jag varken röker eller slåss, dricker betydligt mindre än genomsnittskarriärkvinnan, har aldrig testat knark eller gruppsex så det är väl inte mer än rättvist att sömnen är ett kapitel för sig!

Något hände ju med mig under senhösten eller den tidiga vintern. Jag föll och blev handlöst förälskad. Och är det fortfarande. Fast lite mera. Kär liksom. Ett litet problem bara när det kommer till sömnen. Som jag dock tror snart är ett minne blott. Det smärre problemet alltså, inte sömnen.

När man lägger sig och ska sova säger man godnatt till varandra. Någon säger godnatt och den andra svarar god natt. Inget mera. Efter det ska man helst inte prata. Och man ska absolut inte säga sov gott. Det förstör ju hela skiten. God natt is the tuff shit! Han som jag vill sova med är uppväxt med att säga sov gott och han menar att han inte kan sova om han inte får säga det bla bla bla. När jag hör det blir jag naturligtvis vansinnig på ett oerhört charmerande sätt. För det första kan han sova precis när som helst och precis hur som helst. För det andra så vet jag förresten inte. Men om jag ska lyckas få några timmars skönhetssömn måste det här med sov gott upphöra. Måste bearbeta honom.

(I min familj sa vi alltid hej då när någon gick och lade sig. Skulle tippa på att det där med god nattandet kom in i bilden först någon gång tidigt 2000-tal. Fatta kulturkrocken jag lever med idag!)

Välkommen på fest!

It´s a miracle! Prisa skatteåterbäringen! Då kanske det kan bli drömlägenheten trots allt! Ryktet har också nått Sherwoodskogen att det finns en kollega som kan tänka sig att bo under samma tak som jag! Det tål ju att tänkas på. Han pyntar hälften och jag kirrar resten! Byter lås rätt omgående så var samkvämsbiten löst wipsbomschackalack! Inflytt våren 2009 då! Ni är alla hemskt välkomna på inflyttningsfesten!

Villhavillhavillha

Så här är det. No mercy! Jag kommer aldrig mera kunna bo i en skabbig lägenhet. Been there done that. Och never again. Jag har hittat vart jag vill bo. Blir helt varm i kroppen när jag tänker på det. Pirrig. Förväntansfull. Speedad. I mitt lilla överhettade huvud har jag redan börjat planera och små smått flyttat in. Att jag på loftet kan stuva undan datorn, bygga en extra garderob, ha en säng för den långväga eller kortvägiga gästen. En hängmatta på balkongen! En blomma i badrummet! Färska kryddor i köket! En rolig tapet i det breda väggutrymmet mellan vardagsrum och hall. Något färgsprakande som biter av, en märkbar nyans som gör skillnad. Får får rummet att le. Som får mig att av förvåning och idérikedom haja till varje gång jag kommer hem. Som får mig att trivas.

För några år sedan när jag promenerade förbi det område där drömlägenheten ligger så tänkte jag att här vill jag bo en dag, precis så här vill jag ha det, har alltid haft en önskan om just den sortens leverne. Nu har tiden hunnit ikapp och chansen finns. Tre mille bort så kan min dröm bli verklighet. Tre delat på två är enkommafem. Tre delat på tre är en. Tre delat på fyra är en halv.

I wish

Att arbeta där jag jobbar och att bli rövknullad har vissa likheter. Otrevligt. Minst sagt. Snart drar fallskärmshoppningen igång och hela jag skriker efter att känna adrenalinet rusa genom kroppen. Livet i övrigt skulle nog kännas lättare om jag fick hoppa lite fallskärm.

Den som spar han har

Det tisslas och det tasslas, det hummas och det viskas. Inte kan det väl vara sant grymtar människorna i smyg. Inte har hon väl sparat en gammal kondom. Använd dessutom. Måhända nerblodad och nerslemmad. Jomenvisstserru. Det har hon. Jajamänsan. Fattas bara. En använd kådis från 1997. Kanske det sjukaste jag sparat. Vad är det sjukaste du sparat? Eller gjort?

Fuck it!

Korrigering. Avgiften på drömlägenheten ligger inte på 3100:- Utan 3104 kronor. Det avgör ju saken. Det blir inget lägenhetsköp. Så vida inte..

Asså..

Köpeskilling: 315000:-
Månadsavgift: 3100:-
Kontantinsats: en mille

9500 svenska riksdaler är vad jag behöver punga ut med då. I månaden. En liter Valio kostar nära på tjugolappen. Hur fan ska jag nu prioritera? Och hur mycket kan jag kränga mormors gamla väggur för? Trots allt ligger jag inne med en gammal använd kondom från 1997. Den borde vara värd en slant.

Necessären

När jag insåg att drömlägenheten kanske just förblir en dröm blev jag ledsen. Hittade då passande nog en DKNY necessär för endast 349:- Världens finaste lilla oranga sak. Som måste har varit felmärkt. 349 spänn är ju typ vad det kostar att ha bilen (som man heller inte har) parkerad en halvdag i city. Om inte lägenheten kan bli min ska jag banne mig unna mig den oranga lilla himmelskheten!

Drömlägenheten!

Jag har hittat min drömlägenhet. Eller om det är den som har hittat mig. I vilket fall mår jag illa när jag tänker på att den inte kommer att bli min. Får kväljningar när jag blir medveten om att någon annan kommer sparka av sig skorna i hallen, bjuda sina vänner på middagar och sova där om nätterna. Det är ju min lägenhet, ingen annan har något där att göra. Inflytt om ett år. Den är inte så fasligt dyr. Den är fasligt fin. Den är gjord för mig. Min intuition har aldrig förr varit så stark och så rätt. Kan drömmen månne bli verklighet?

Slå på den som ligger

För några inlägg sedan feberyrade jag något om att vara ledig nio dagar i april. Det var en illusion, en önskedröm, en fantasi. Jag kan fetglömma det. Inser nu det komiska i att jag överhuvudtaget hade en förhoppning om nybakade scones och långa promenader. Det är så fult och dålig stil, näst intill ofint att slå på den som redan ligger. Men som om någon på mitt jobb skulle bry sig om det. Kriget är här.

Inte den vassaste kniven i lådan!

Telefonsamtal med min syster (snart 34 år gammal) på kvällskvisten:

Syster: Vad ska du göra ikväll?
Jag: Inget, kanske läsa. Jag lånade den där av John Ajvide, du vet han som har skrivit den där boken om vampyrer i Blackeberg.
Syster: Jaha, är det en sann historia?

Närmre beskrivning av min syster känns bara så överflödigt. Jag låter henne vara i stället. Tänker att vi alla har våra moments. Tänker att det var det roligaste jag hört på väldigt lång tid. Tänker att hur tänkte hon. Visserligen är Blackeberg ett ruggigt område men ändå. Raringen.

Moralen förhållande till lönen

Det var bättre förr. Så in åt helvete mycket bättre förr. Då jag inte hade tillgång till internet på jobbet. Jag gör inget, absolut inget, vettigt om dagarna sen det där skiten kom in i mitt yrkesverksamma liv. Förut sysslade jag ialla fall lite med motivering och försök till förändring. Nu bloggar jag på arbetstid. Det är förjävligt. Tarvligt liksom. Jag skäms. Tur att jag snart ska gå och träna. På arbetstid såklart. Men så tjänar jag ju sämre än högutbildade utvecklingsstörda.

Det händer på Kungsholmen!

Att åka kommunalt ger mig mer stimulans och är mera utvecklande för mig än att vara på jobbet. Tuff shit! På fyrans buss hemåt idag bröt jag mot de oskrivna reglerna kring hur man som passagerar placerar sig. Bussen var halvfull och på raden längst bak var det två upptagna platser. Tänk att plats ett och fyra var upptagna. Jag och min ryggsäck plus världens största handväska bökar oss naturligtvis ner på plats två och en halv. Kort därefter kommer en kvinna som bokstavligen trycker sig ner på det lilla space som fanns kvar! "Hoppsan va trångt det blev" sa antingen hon eller jag. Kvinnan fortsätter med (nu är jag bombsäker på att det var hon) "vi är för feta för det här". Jag trotsar och håller tydligen absolut inte med utan utbrister "Jag är inte fet, jag har bara kraftig benstomme". Kvinnar tittar ner, hummar nåt ohörbart och verkar vilja försvinna från planeten jorden. Då hör jag mig själv säga "skoja bara, jag är också fet". Att också var ett ord för mycket är väl inget snack om saken. Fast å andra sidan kallade hon mig fet.

Samma resa lite senare är jag delaktig i en ännu roligare konversation. Denna gången mycket mer hjärtlig och där alla inblandade fattade jargongen! Stockholmare är ju inte alls dryga och tråkiga! Utan asroliga och utåtriktade!

OCH så sprang jag på Jakob & Ylva när jag knatade över Kungsholmens högsta berg. Jakob kan vara världens roligaste människa och Ylva är lätt den trevligaste tösabit jag någonsin har träffat. Jag fattar inte hur hon kan vara så naturligt trevlig utan att verka falsk, överdriven och fittig. Dessutom är hon snygg! Jakob kan skatta sig lycklig! Och jag med. För jag insåg att det inte behövs så mycket. För att bli glad. Jakob & Ylva, ni gjorde mig glad idag. Tack!

Va gör alla lediga människor?!

Inte njuter väl vanligt svenssonfolk av att vara långledig så här kring påskatiderna? Det känns väl mest jobbigt att ha fyra och en halv dag att tvingas slå ihjäl med långa sköna sovmornar, nybakade scones till frukost, långpromenader, kanske lunch på nåt soft place, lite badminton på eftermiddagen, ett glas vin tillsammans med goda vänner eller kärleken när middagen ska lagas. Att kunna stiga upp ur sängen när jag och inte klockan vill är en lyx man lätt glömmer bort. Jag tycker det verkar helt menlöst att vara ledig när man kan gå till jobbet och stimulera sig. Samma fem personer. Under elva timmar om dagen. Det kallas att nöta på varandra. Eller lära känna varandra. Utan och innan. Att inte tröttna är en bedrift. Som få klarar av. Själva momentet kallas att tjäna staten. Har jag riktigt bonntur är jag ledig nio dagar i april. Då jävlar.

Glad påsk!

När man känner sig nöjd och tillfreds. Nästan snudd på frireligiöst käck, då är det inte läge att blogga va?! Då är det bättre att jag häller upp ett glas vin, drar upp volymen och rockar loss! Ingen vill ändå lyssna på en lycklig själs ord. Då känns ju ens eget liv så jävla eländigt och pissigt.

BACKA!

Sjutton män. I blandad storlek, med blandat ursprung, med blandade erfarenheter. Sjutton svettiga män. I uniform. Sjutton svettiga män som gapade, som skrek, som peppade. En ung man som blödde. Sjutton svettiga män. Som var där för en gemensam sak, som var där för att lyckas. Sjutton svettiga män som kämpar, som applåderar, som dunkar i ryggen. Sjutton svettiga män. Och så en svettig jag.

Inlåst kid söker sympatier!

Där jag jobbar finns det pundare, lögnare, bedragare och störiga kids. Och kanske nåt annat men i hemlighet är jag ytterst tveksam. Mestadels av tiden går jag omkring och tycker illa om redan nämnda kategorier av folk. Idag fördes nedanstående konversation med ett kid:

Kidset: Du klär i dina glasögon, väldigt söt är du!
Jag förvånat (och lite drygt): Tack ska du ha, vad snällt sagt, det måste varit det snällaste du sagt till någon sen du fyllde 12.
Kidset grymtar och fortsätter: Har du en flytväst?
Jag ännu mer förvånat: Va, vad menar du?
Kidset: Har du en flytväst?
Jag: Nä..
Kidset: Jag håller på att drukna i dina ögon!
Jag: Haha, du är sjuk i huvudet, det var det sämsta jag hört, haha!!

Busvisslingar och applåder från övriga kids.
Jag hade inte ens hjärta att låtsas vara sträng.
Borde dock jobba lite på min professionalism. Det är tämligen ofint att kalla främlingar för sjuk i huvudet även om han med största sannolikhet var just det. Störd. Sjuk. Ett sicko.

Ödmjukhet är en dygd

Inte för att jag tror att vi är speciella på något sätt. Jag vet att vi är det. Vi är speciella och vi är bäst! Och idag kan vi även ta hem titeln som fetast. Det är ju mindre roligt men smällar man får ta. På schlagerbordet igår bjöds det på ostbågar, smågodis, grönsaker & dipp, Gott & Blandat, vin, cider, cola och ostbricka! Outfiten bestod av mjukisbyxor och high heels! Och som det dansades. Bästa kvällen det här året!

Bjudning!

Ikväll kommer tre förtjusande flickor hem till mitt kryp in för att suga ut det allra sista ur melodifestivalskiten. Sen får det räcka! Är lagom trött på det där spektaklet. Men det känns roligt att få bjuda hem läckerbitar som dessa på mat, dipp och umgänge. Samkväm. Det som drar ner hela bjudningen är tillhållet, min lilla etta. Asfin förvisso. Men så jävla liten. Vad tycks, ska jag ta mina sista slantar och köpa mig en fet tvåa på 70 kvadrat? 4,5 meter i takhöjd. Fatta. Lyckan.

Pedanten

Jag har gått och förälskat mig i en människa. Fallit och tappat lite förstånd. Blivit kär i en till synes helt vanlig människa. Trodde jag ända tills igår. Då jag upptäckte att han har sina kryddor i bokstavsordning. Praktiskt säger han, sinnessjukt säger jag. Lilla hjärtat.

Åt rätt håll!

Jag nynnar försiktigt med till "Alla som inte dansar är våldtäktsmän". Hemsk truddelutt. Stryker och viker tvätt. Dricker slatten av Pepsi Max. Provar mina två senaste klänningsinköp, storlek 36 sitter som ett smäck. Troligtvis felmärkt men ändå, det får en ju att känna sig sjukt smal. Det kan nog bli ordning på mitt liv med! Och barnvagnen som jag igår ville låna kan jag ringa återbud på! Fan va najs! Nån som vill supa?

En dag att glömma

Summering av en, milt sagt, dålig dag:

*Mitt snöre blir snott.
*En av mina två bästa kollegor ska sluta.
*Min andra bästa kollega hittar en döing, som de lyckas få liv i.
*Jag köper ett gravtest. Jag använder det. Ingen fara på taket.
*Lillebror opereras för cancer. Igen.

Vissa stunder vill man dela med någon.
Känna att ensam inte alltid är stark.

Ensam kvar.

Jag har två kollegor som gör det uthärdigt att gå till jobbet. Idag ringde en av dem och meddelade att den andre ska sluta. Då började jag gråta. Skickade ett mess och grattade till den nya tjänsten. Som sig bör. Sen grät jag lite till.

Se upp för tjyven!

Alltså, världen slutar inte att jävlas med mig. Och dem flesta sattygen verkar hända i tvättstugan.

Igår tvättade jag ju mina lakan OCH så tvättade jag ett par träningsbyxor. När jag skulle hänga upp brallorna på tork så hade ena snöret börjat att lossna så jag drog bort det och lade det på en bänk. För ungefär tre minuter sen kom jag på att jag glömde bort att ta med mig snöret när jag igår bar hem tvätten, därför gick jag ner till tvättstugan alldeles nyss. Där var det fullt ös, en mamma höll som bäst på att hänga tvätt medan hennes lillgamla snoriga son på fyra-fem år (glasögon javisst!) skuttade runt henne som besatt. Jag yrade nåt om att jag bara skulle leta efter ett snöre som jag glömde där igår. Helt plötsligt blir ungjäveln alldeles still. Mamman ser lite generad ut, påkommen liksom och tvingad till att fråga sin glasögonprydda snorunge om inte han hade lekt med ett snöre. Jomenvisstserru! Och snöret hade ungen tagit med sig upp till sin fina borg som han och pappa så kreativt byggt ihop. Så fint när far och son leker tillsammans. Med mitt snöre.

Jag skiter egentligen i själva snöret men jag blir skogstokig när jag tänker på hur små oddsen var att jag skulle gå ner i tvättstugan samtidigt som tjyvungen. Den där ungen har snott sitt mitt sista snöre!

Tack pappa

Förmiddagssamtal med pappa:

Jag: Maria
Pappa: Hej, hur mår du?
Jag: Hej, sådär, har fortfarande ont i magen.
Pappa: Det är inte bra, har du varit hos läkaren?
Jag: Va, det är klart att jag inte har.
Pappa: Varför inte då?
Jag: Men jag har ju haft magsjuka.
Pappa: Är du säker på det, kan det inte vara nåt annat?
Jag: Som vadå?
Pappa: Jaa, blindtarmen.
Jag: Mäh, det är 2008, folk har väl fan inte ont i blindtarmen.
Pappa: Joho, det är vanligt. Man tar bort den genom munnen nu för tiden.

Och exakt där började jag må så djävulskt illa.
Genom munnen.

Sedan fortsatte pappa med en monolog om en arbetskamrat till honom som ligger i koma i Thailand efter att han blivit påkörd av en vespa eller nåt annat på hjul. Hans fru skulle ringa och säga upp sophämtningen för han kommer nog aldrig mera hem igen. Say what? Är det verkligen det första man gör? Säger upp sophämtningen. Tillslut var jag tvungen att lägga på. Innan tokerierna fullt tog över.

Öppet Hus!

Om det är någon som är ledig mitt i veckan och är lite så där lagom intresserad av att se hur en kvinnokropp ser ut i månad, tja fyra fem så har jag öppet hus mellan kl 12-15. Jag bjuder på blåbärssoppa och avslagen Pepsi Max. Välkommen!

Som att dö.

Fejsbuck. Vad är det för ett forum? Egentligen. Gör fejsbuck folk mera lyckliga och mindre ensamma? Är det många nya band som knyts? Såna fall är det ju jättebra. Toppenbra om folk börjar umgås & hänger med varandra, träffas & hittar på saker tillsammans. Leker. Som man gjorde förr i tiden. För tänk vad folk har längtat efter att se hur Jocke K, även kallad Ärtan, från 9b ser ut utan tandställning. Det är ju fullt möjligt nu när fejsbuck finns. Eller får man kanske pengar av att vara medlem där? Såna fall kan jag ta mig en funderare och tänka om. Är fejsbucks glada dagar förbi, är kulmen nådd? Är storhetsvansinnets tid förbi? Jag var aldrig ens medlem. Fattade aldrig vad syftet var. Vad fan gör folk på fejsbuck? Hela dagarna dessutom. Helt ärligt. Jag stör mig lite på fejsbuck. För att det helt verkar sakna koncept. Att besöka fejsbuck är att dö en smula.

Till er.

Nä, jag kom inte på något. Däremot har jag läst lite fakta om cancer och blev smått illamående och började gråta. Det enda bästa med cancer är att en del blir friska. Min mamma till exempel. Och hon är inte den enda. Absolut inte. Vi kommer klara det här. Alla tankar till er. Puss.

Kvällens bittraste inlägg

Okej, så här är det.

Min pappa kom hem (utan en spinkig thailändska thanks god) från Thailand i lördags och är smutsigt brun. Min hudfärg kan närmast beskrivas som genomskinlig fast med lite fantasi kan man ana sig till en dov underton av blått. Mycket uppeggande.

Madde har fått nytt jobb inom verket. Nästan fem lax extra i månaden. På mitt första utvecklingssamtal med min nya chef sedan två och en halv månad tillbaka fick jag vänligt men bestämt veta att jag inte tillhör toppskiktet. Att jag i stort sätt är en hagga. Och att jag borde förintas.

En ex-kompis och hennes älskling har liksom som av ett under blivit erbjudna, ja i stort sätt tvingade, att köpa en 81 kvadratmeter stor lägenhet för samma pris som när vi dödliga handlar lite middagsmat. Jag har knappt råd att köpa toapapper, därav mina allt mer frekventa stölder från arbetsplatsen.

Therese har gått ner 8 kilo på ungefär 20 minuter. Jag blir fet av att ha magsjuka. Fast det är ju inte direkt hot news, har jag överhuvudtaget skrivit om något annat det senaste dygnet?!

Om jag inte inom tio minuter kommer på nåt som gör mig åtminstone lite spännande och aningen åtråvärd måste jag, om än lite motvilligt, erkänna att jag håller på att förvandlas till en bitterfitta. Det vore synd. Synd och skam.

Jag. Ett äckel. Inget annat.

Jag har magsjuka. Eller. Jag är magsjuk. Betydelsen är väl ungefär densamma. Och jag har idag ätit uppskattningsvis en hel ost. Alltså mår jag illa. I dubbel bemärkelse. Pga all ost måste jag under dagen gått upp minst 3,5 kilo, bara i ansiktet. Är det ens möjligt att gå upp i vikt när man befinner sig i det här fysiologiska tillståndet? Jag är ju för i helvete magsjuk.

Harmony

När jag idag skulle rengöra toalettstolen så upptäckte jag att det måste ha gått vilt till igår. Det var rosafärgade fläckar lite varstans. Bra drag i det där hallonsprutet. Men nu är toaletten skinande ren och lakanen hänger i tvättskåpet. Jag är inne på mitt tredje glas apelsinjuice. Två tunnbrödsmackor har jag fått i mig och kors i taket, de ligger fortfarande fint kvar i magen. Det värker såklart lite men det är smällar man får ta. Allt ligger ju trots allt kvar.

Jag kommer att gå back några tusen på den här smällen. Smällen som jag inte riktigt kan härleda. Pengar som jag egentligen behöver. Nu mer än någonsin. Som jag inte kommer få. Om hundra år gör det ingenting. Absolut ingenting. Pengar är papper. Som kommer. Som går. Som förbrukas.

Ovanstående känns bagatellartat. Det finns så mycket fint att fokusera på. Som har verklig betydelse. Äntligen börjar jag känna det. Närma mig det. Våga luta mig mot det. Lyckan. Han som köpte mellanmjölk fast jag bara dricker blå mjölk har stor del i det här. Jag börjar tro att han gör mig till en bättre människa. Ruskigt läskigt men som jag ändå inte kan göra någonting åt. Jag kan bara dras med, jag har inget annat val än att tvingas ryckas med och tillslut hamna någonstans med dig. Jag är kär. Inte kär i kärleken utan kär i Niklas.

Varför inte en söt kanin..

Hur mycket ska man som sjuk stackare behöva tåla egentligen? Precis uppkommen från tvättstugan (ja, jag tvättar idag igen. Nattens kallsvettiga lakan fullkomligt skrek efter att bli rena igen). Äventyret en våning ner till tvättstugan borde ha tagit ca fyra minuter, nu tog det säkert över åtta, kanske nio, tillochmed tio minuter. När jag så fint lagt i mina lakan och skulle bege mig upp till liggande läge igen så möts jag av den största levande hund på den här sidan ekvatorn. Uffi skulle ha skitit på sig. Tvättstugan ligger i en angränsande korridor till trapphuskorridoren, med en glasvägg med tillhörande glasdörr (plast?) som enda förbindelsegång. Hunden, glatt viftande på svansen på ena sidan och så jag, kallsvettig och bajsnödig på andra sidan. Va fan gjorde hunden där? Mitt på blanka dagen, helt själv! Världens största hund är det. Faktiskt. En sån där brun, jättegigant dog som ser livsfarlig ut. Rottweiler. I 60 kilos klassen. Tillslut kom en gubbe och ropade på hundskrället. Då, som först kunde jag smita ut och upp och börja andas igen.

Efterdyningen

Det ser ut som jag är i femte månaden. Pregnant. Men jag är ju bara lite magsjuk. Har varken ätit eller druckit något sedan i söndags klockan halv sju så HUR I HELVETE kan jag vara så fet?! Jag måste pallra mig ut och till affären. Jag har två val. Antingen går jag till Alladins Livs som ligger femtio sekunder bort. Där finns nog saker för en magsjuk krake dvs avslagen läsk och blåbärssoppa. Då kommer jag förvisso skämmas ihjäl "jasså, du är lite magsjuk du, inget toapapper, nähä, du bajar inte, bara spyr okej". Och varje gång jag därefter ser affärsinnehavaren kommer jag få det där tycka-synd-om-leendet som ska vara välment men som bara blir hånfullt. I alla satans framtid. Eller så går jag tio minuter bort till en riktig affär där ingen jävel bryr sig om jag är magsjuk eller inte.

Oavsett vilken affär jag väljer så måste jag göra mitt livs val snart. För det börjar bli jobbigt att vara vaken. Och så vore det en god idé att borsta tänderna. Jag minns inte om jag gjorde det efter sista kräkningen igår. Men det gjorde jag säkert. Det borde jag ha gjort. Annars är jag äckligare än jag själv trott. Men så är det ju också skillnad på kräk och bara lite slem.

Anatomiskt lexikon!

Inblick i bloggerskans liv. Ur det anatomiska perspektivet. Frusen. Inte frusen som i utfryst. Bara jävligt kall. Trots långärmad pyjamas (byxan högt uppdragen över tröjan), strumpor uppdragna över byxorna, ett duntäcke, en fleecefilt och närhet från en annan människas kropp höll jag natten till söndag på att frysa ihjäl.

Under söndagen drabbades jag av den där osköna åkomman nackspärr. Eller något liknande. Det gör inte lite ont utan mer djävulskt ont.

Som top of the ice, grädden på moset, pricken över iét så kom det lite kräks i dag också. Alltså, mitt kräks kom i min bostadsrättsförenings tvättstuga. I vasken. Hade det kommit på golvet hade mina, med högsta sannolikhet, tårkanaler också satts igång. Och jag hade aldrig orkat torka upp. För mitt i allt det här var jag tvungen att tvätta. Jag var inte där helt frivilligt, om man säger så.

Så just nu har Valio sjunkit på min top-ten lista. Uppspydda hallon och valio är ingen rolig syn. Som om hela innerjag valde att ta sig en titt på omvärlden. Dessutom har jag inte råd att spy valio, det kostar ju fasiken 20:- per litern.

Nu får det fan vara nog!

Nu behöver jag hjälp. Fast jag vet inte riktigt med vad. Men det är hjälpen som fattas. För att sömnen ska bli av. Torsdag natt, fredag natt, lördag natt och söndag natt. Ingen god sömn. I natt blev jag kallsvettig och yrslig igen. Men sa inget till mannen bredvid mig. Såklart. Han blir så hispig då.

Det är dags att jag slutar bete mig som en tönt och börjar sova. Så slipper jag må illa och vara yr.

Idag vill jordens alla människor gratta Angel och Daisy. Hip hip hurra!

Havregrynsgröt+Valio=sant

Är det inte fantastiskt så säg! It´s an halleluja moment! Minst sagt! Jag blir helt upp åt öronen till mig! Kristen så in åt helvete! Ännu en medmänniska har upptäckt det! Tjusningen och den näst intill orgasmliknande känslan av att inta den superba och makalösa måltiden bestående av havregrynsgröt, hallon och valio! Angel, du gör mig till världens lyckost genom att ännu en av dem bättre vetande människorna erkänner sitt begär! Du kommer snart vara grymt addicted, lägga dig tidigt om kvällarna för att komma närmre frullen. Men vet du, man får äta det till kvällsvard också. Valio gör mig lycklig!

Nu är vi fyra frälsta och fler ska vi bli. Tillsammas kan vi pressa ner det allför dyra priset på en liter Valio.

Billig att supa mig under bordet!

Igår vid kvart i sju på kvällen drack jag ett glas vin. Ett glas. Varken stort eller litet. Ett glas. Klockan tio senare samma kväll hade jag fasligt ont i huvudet. Tyder det på en tidig baksmälla? Jag känner mig nästan som oskuld på nytt.

The Hunger!

Den bisarrt stora hunger jag de senaste dagarna har känt vill inte ge med sig. Jag är vrålhungrig var tredje timma. Inte sugen på en massa skit som annars är det mest förekommande. Jag vill ha mat och mellanmål. Undrar hur mycket jag kan äta innan det är försent. Innan jag kom på att allt var ett dumt påhitt, att jag inte var hungrig utan bara less och uttråkad. Eller behöver jag trots allt mer mat? Fast jag redan äter mycket. Vad är mycket och vem bestämmer förresten det? Ovanligt tråkigt ämne att blogga om. Har inget att skriva. Jobbar elva av fjorton dagar. Och jag trivs inte ens. Not so much fun no!

Happy all through

Jag är så himla glad. Bubblande glad inifrån och ut. Klockan är över åtta. Jag brukar vilja gå och lägga mig nu. Börja snegla på klockan redan några minuter i åtta. Inte ikväll. Jag vill dansa. Dricka mig berusad. Jag dricker alldeles för lite. Men så var jag ju själv på gymet imorse med. Ialla fall är jag så där glad och klämkäck så jag nästan blir trött på mig själv. Sedan klockan halv fem har jag dansat till Hero! Jag kommer bli vräkt. Men det skiter jag i. För jag är kanske den gladaste du kan tänka dig.

Alla vi som hatar Kent klappar nu!

I mitt hem finns det sammanlagt 12 lampor. Sex av dem är trasiga. Kaputt. Ut funktion. Helt värdelösa. De bara sitter där. Samlar damm. Hjälper inte till att skänka varken ljus eller joy. Det är svårt för mig att byta dem. Mycket.

Däremot är jag grym på att shoppa. Klänningar verkar vara min specialite. Fyra stycken har det blivit i helgen. Den dyraste kostade 800:-Varken mer eller mindre. Men satan vad läcker jag blev när jag tryckte mig i det lilla fodralet!

Fast nu är ju inte det här någon himla modeblogg utan mer ett forum där man kan spy galla när så behövs. Och det är ju nästan jämt.

Nåt som äcklar mig är killar som till varje pris har anammat Kent-stilen. Alltid är det samma sorts killar som vill efterlikna den där satans Jocke Berg. Det är den lite satta sorten, killar med små händer, små fötter och troligtvis lika liten snopp. Hela dem ser liksom ihoptryckta ut. Som att dem av misstag har stannat i växten och dessutom av någon okänd anledning också är på väg att explodera. De kör någon worker-arbetar-klass stil, några fula gamla manchester, gärna lite tajta över deras aningen kraftiga lår, en asliten skinnjacka som ska se gammal ut men som garanterat är köpt på HM, gråmelerad alldeles för stor keps och så någon trendig accessoar, förslagsvis grön PUMA väska för att hotta upp den annars alldeles för trista looken. Och så svarta markerande briller. Alltid. Dessa. Förbannade. Briller.

Igår såg jag exakt en sådan kille. Jag satt och störde mig i smyg och tyckte dessutom att han liknade den där Kim Sulocki. Den Kim som inte bara kan vara världens absolut mest avtändande varelse utan den Kim som faktiskt är det. Mest avtändande alltså. Så ringer Jocke Berg-wannabens mobil och den korta lite satta killen, med manchester, keps och skinnpaj OCH glasögon svarar Kim. Slå det om ni kan.

Hero!

Good Charlotte vinner hela skiten! Jag bryr mig inte alls om att hennes kropp ser ut som en 5-årings, fast med jättebröst! Låten var grym! Den bästa Sverige producerat på mycket mycket lång tid! Kan någon ladda ner den och maila mig?!

Klipp bort!

Något som jag stör mig otroligt mycket på är att folk (tjejer såklart) inte fattar att de ska klippa upp den lilla tunna smala sytråd som (oftast sitter sytt som ett kors) håller ihop sprundet på baksidan av kappan. I affären sitter tråden där för att kappan inte ska tappa form, när du har köpt den kommer kappan formas efter din kropp, ditt ass kommer alltså fylla ut DÄR BAK där sprundet sitter. Det ser så jävla bonnigt ut och jag skäms för er skull. Snälla, låt mig slippa det. Eller ännu hellre! Sluta köp såna kappor, det tycks för er, vara alldeles för svårburna plagg!

Konstateranden

Idag har många bitar fallit på plats. På rätt plats skall tilläggas. Mitt liv tar sig en ljusare ton. Jag håller på att bli, inte som Håkan, vän med en bil, utan vän med mig själv. För varje dag som går, för varje vecka, varje månad så lär jag känna mig själv lite bättre. Snart är alla pusselbitarna på plats.

Imorse klev jag upp 07:13. Tidigt tycker somliga. Notera då att det är 16 minuter senare än tidigare två helger. I spöregn åkte jag småvisslandes till jobbets gym. I 30 minuter fick jag själv vara herre på täppan innan likasinnade tog sig an hantlar, löpband, crosstrainers och skivstänger. Det var en härlig stund och jag kände mig sjukt laddad och grymt stark. Av detta kan jag alltså en gång för alla konstatera att jag är som mest energisk tidiga mornar. Jag har energi som ett helt damp-dagis och jag kan själv tycka att jag under ett par timmar nästan är lite trevlig mot omvärlden.

Sak nummer två att konstatera. Jag är redo för barn. Jag tycker att Stella är bedårande och jag vill skydda henne mot onda och farliga saker. Jag vill lära henne roliga ramsor och hur man bäst ångar upp frimärken. Att kalla henne älskling eller hjärtat känns som den mest naturliga sak i världen. Men det mest självklara konstaterande till att jag är redo för barn är att jag utan problem kunde köra/dra/hålla i vagnen i rulltrappan. Något som, vad jag förstått, många nyblivna mammor fasar för. Bara en gång höll det på att gå illa och lilla Stella höll på att ramla ur vagnen. My mistake. Men förutom den obetydliga incidenten var jag grym på barnvagnskörningen. Att jag sen inte alls är sugen på barn är en helt annan historia. Ge mig fyra år och jag kommer känna det många av mina kompisar känner nu. Barnsuget.

Sista och viktigaste konstaterandet är att jag blir en mycket bättre människa när jag får umgås med mina vänner. Jag känner mig liksom hel. Näst efter några miljoner så önskar jag mig mer vardagstid tillsammans med mina vänner. Om den biten skulle falla exakt på plats skulle jag härmed titulera mig som lycklig.

Tjyvlyssnat fast på riktigt

På tunnelbanan hem från en helt underbar lunchdejt med Hannah och Stella kunde jag inte undgå att höra när tre sköna tjejer samtalade om ena tjejens dejtbekymmer. Hon som verkade vara yngst i sällskapet (22 kanske) hade tidigare dejtat en kille som var sååå jävla snygg och hade en kropp värd att döda för. Troligtvis var han en av världens sexigaste män. Han hade dock ett smärre fel och det var att han var så in i helvete tråkig. 22-åringen sa att inte gick att skämta om nånting, antingen hade han usel humor eller så var han jävligt trög. Den enda nytta hon haft av honom var således den mellan lakanen. Så nu dejtade hon en annan kille, en asrolig kille som såg helt okej ut. Varken ful eller snygg, kanske rätt alldaglig men han fick henne verkligen att garva. Hans problem låg dock i att han hade en så ohyggligt ful jacka. Och precis där kände jag igen mig i stackars 22-åringens dilemma. Man vill under inga som helst omständigheter dejta nån med ful jacka. Det om nåt är sjukt avtändande.

Listorna

Händelser som gör den här veckan till en riktig jävla skitvecka. Ett riktigt bottennapp. Så att jag nästan vill bli överkörd av en buss. Så dålig.

*alla utom två, möjligtvis tre, av mina kollegor hatar mig. Och då jobbar det ändå 220 personer där.
*jag hatar minst 218 av dem.
*mamma och pappa är i Thailand.
*jag har tillåtit mig att bli blek och fet igen.
*jag har tre finnar i pannan, en i näsan.
*lillebror har fått cancer. Igen.
*Niklas är i Schweiz.
*min sociala fobi har åter börjat göra sig påmind.
*jag blir aldrig mätt.
*ogillandet av barn blir allt större. Mycket opassande eftersom andra verkar tycka de är ljuvliga.
*ingen flyttar hit.

Ja det var väl det allra värsta. Det kan bli värre. Om Bonden får stanna kvar i kvällens Lets Dance. Egentligen är det inte honom jag stör mig på utan hans danspartner. Hon är så ful att jag mår illa när jag ser henne.

Det som gör att det hela lite mer drägligt.

*jag har mens. Alltså inga jollrande bäbisar i sikte.
*jag har en bostadsrätt.
*jag har snott tre rullar toapapper från jobbet.
*SL-trafiken tog mig hem idag också trots att resan tog en timme och 20 minuter. (Tredje fredagen i rad som SL fuckar upp min hemresa. Och för detta får jag som resenär from 1 mars pröjsa 70 spänn mer i månaden. Ekvationen går inte ihop. Inte nånstans)

Härvarethai!

Att en torsdagkväll få välja mellan att stinka thai och att inte stinka thai skulle nog vara ett lätt val för många. Med största sannolikhet skulle de allra flesta normalt funtade såklart välja att inte stinka thai. Och då pratar vi thaimat. Och vi pratar stink ända inifrån trosorna och ut till den kanske, ännu aningen, för kalla vårjackan.

Jag stinker thai och det gör jag med glädje. För med stinket kommer också en mycket trevlig middagsstund med min kära vän Peter. Om de annars så normalt funtade hade vetat att Peter var tillbehöret till stinket hade säkert alla ändrat sig och gladeligen gått omkring och luktat som en hel oystergryta! Peter är bra för han är svinlätt att umgås med, han lyssnar, han bryr sig och han är glad! Alla som inte fick äta thai med Peter ikväll kan känna sig jävligt blåsta!

Dessutom har jag namnsdag idag och jag tackar som mest Sonen av Götet som med dessa briljanta ord överraskade mig totalt "Grattis på din fina namnsdag! Hoppas du får artiklar och föremål"

Och så till emigranten av Schweiz. Du är bättre än en grötfrukost!

Ambivalent

Jag kan inte bestämma mig om jag är rosenrasande, äcklad, hungrig! bitter, irriterad, avundsjuk eller bara mänsklig. Saker och ting stör mig ialla fall och det är inte lite det. Jag stör mig så mycket att jag inte kan sova om nätterna. Det stör mig också.

Matvrak!

Vad äter ni om dagarna? Äter ni mycket, äter ni lite? Är ni såna som glömmer bort att äta? Jag skulle aldrig någonsin glömma bort att äta. Jag tror inte på sånt. Jag tror att folk hycklar och ljuger sig blåa när de lite nonchalant säger att dem har glömt att äta. Jävla skitsnack. För mig är mat det mest primära i hela livet. Jag blir ett vrak utan mat. Och det blir ni med. Och det står jag för. Idag har har jag ätit kanske aningen mer än vad jag har förbrukat och jag är sjukt nog fortfarande hungrig. Det, kan jag erkänna, skrämmer mig lite.

En portion havregrynsgröt, två dl valio yoghurt, ett kokt ägg, en Fazer Må Bättre smörgås med kalkon och gurka på, kycklinglasagne, ett äpple, en banan, två dl valio yoghurt med två knäckebröd i, ädelost & crabstickspaj med sallad, en Fazer Må Bättre smörgås med ost och gurka på och så avslutningsvis en dl valio yoghurt.

Säg mig, kan jag överhuvudtaget vara hungrig efter att min kropp fått i sig allt detta under blott 12 timmar? Jag menar, finns det ens en möjlighet till att känna hunger efter detta näringsintag? Det borde vara en fysiologisk omöjlighet. För hungrig det är jag. Eller så är det bara psykiskt. Som med allt annat när det gäller mig.

What difference does it make?

När Tobbe tar sats. Pressar luften ut ur lungorna, gör läten, bildar ord, slår huvudet på spiken, när han skapar klockrena meningar. När han finner exakt rätt ord vid rätt tillfälle, då blir han lite av en kändis och hyllad upp över öronen. Alla pratar leendes om Tobbe. Och med all rätt. Men jag då? När jag gör detsamma. När jag säger det som de allra flesta tänker men som ingen jävel vågar yttra. När alla andras munnar är smala som streck, när alla kniper igen sina små käftar till oigenkännlighet, när alla vänder ryggen till och spyr sin galla någon annanstans. När jag då kliver in och säger det Tobbe med lätthet kunde ha sagt, inte blir jag hyllad och höjd till skyarna då. Istället får jag menande blickar, onda ögat och suckningar som inte ens de döva kan undgå att höra. Jag blir beskylld för att vara ett socialt missfoster, ett smartass som aldrig fick lära mig de sociala koderna, en sopa som inte fattar hur mänskligt folk beter sig. En idiot som inte vet hut. Tobbe är ett riktigt mysmongo och jag förblir bara ett mongo. Vari ligger skillnaden?

Trippel thanks!

Tre tack vill jag ge. Ett till Karin. För att du får mig på rätt köl igen, påminner mig om mina sovvanor. Att de inte behöver vara fel. Ett till Angel. För ditt brinnande engagemang i mina livsfrågor. Kommer aldrig mera behöva fundera över sjusovare. Ett till Valio. För ny smak på tillfälligt besök. Äpple kanel. Som att äta äppelpaj. Fast godare. Himmelskt! Valio är det bästa näst efter kärleken. För inget kommer någonsin vara bättre än den.

En fråga

Med tanke på inlägget före detta. Dess rubrik, tänker jag särskilt på. Sjusovare. Vad betyder det? Jag trodde det var att man sover slött och länge. Inte till sju. Någon som vet?

Era sjusovare

Ska det vara så här? Det här kan inte vara normalt. Jag är den enda vakna människan i hela universum. Klockan är 07:14 så ingen vågar jag ringa till. Malin hade ringt klockan 22:36 igår. Då hade jag sovit i ganska exakt en timma. Nedbäddad. Jag vågar inte ringa henne nu.

Måste alla ränna ute om nätterna? Varför kan man inte ses klockan åtta en lördag? Det skulle passa mig ypperligt. Det skulle ge mig så mycket mer. Det skulle göra mig till en bättre person. Känner jag här i min trista ensamhet.

Jag hatar den här jävla stan. Det finns ju ingen att leka med. Aldrig nånsin.

Sjukt om något

Under flera års tid har jag vid den största av bemärkelsedagar och andra högtider som kan resultera i paket önskat mig en apelsinskalare. En sådan i plast som man kan trä på fingret för att lättare göra skåror i apelsinens skal. Det har alltså stått högst på min önskelista men som jag aldrig fått. Vänner säger att de verkligen har letat. Särskilt Practical har varit som besatt av att hitta den här typen av gammeldags apelsinskalare. Ganska så gulligt.

Förrförra gången jag var på Daglivs så snubblade jag rakt in i en korg med gula apelsinskalare. Lyckan var som ni förstår enorm! Att man bara för 14,90:- kan känna detta glädjens rus.

Självklart ville jag dela med mig av lyckan så väl hemkommen slet jag upp förpackningen apelsinskalaren låg i, tag hand om skalaren och la den numera tomma förpackningen i ett kuvert, skrev "den som söker han finner" på en bit papper och postade till Practical.

Igår hade Practical varit inne i någon riktig turkaffär. Hennes kompis var på jakt efter drinkpinnar. Vad tror ni de hittar? Skalare så klart. Efter alla dessa år. Är det inte sjukt om något.